Göteborgs universitetsbibliotek: Kampen för fred av Irene Andersson, fil.dr i historia
Webbkarta

Kampen för fred av Irene Andersson, fil.dr i historia

Innehåll
Kvinnor organiserar sig för fred | Argument för fredsarbete ur ett genusperspektiv | Symboler som förebilder för fred | Fredrika Bremers fredsupprop 1854 | Bertha von Suttner, lärarinnor och fredsgudinnor | Sveriges Kvinnliga Fredsförening | Fredsmonumentet i Eda - invigt i augusti 1914 | Under första världskriget - Kvinnornas fredssöndag 1915 och Kommittéer för en Varaktig fred | Efter första världskriget - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet | Mellankrigstid och upprustning | Efter andra världskriget |

Kvinnor organiserar sig för fred


Sedan slutet av 1800-talet har kvinnor organiserat sig i särskilda fredsföreningar både internationellt och nationellt. Namnen på sammanslutningarna betonade att det var kvinnor som tillsammans engagerade sig för fred. Den första var Sveriges Kvinnliga Fredsförening (1898-1911). Under första världskriget bildades nationella kommittéer i olika länder under ett gemensamt paraplynamn, nämligen Internationella Kvinnokommittén för en Varaktig Fred (1915-1919). Efter kriget ombildades dessa kommittéer till Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (1919-), en organisation som finns kvar än idag. Längre fram i tiden finns Kvinnor för fred (1979-) som kom till under den senaste stora fredsmobiliseringen i Europa, även den fungerar idag. Medlemsantalet i ovanstående organisationer har inte varit överväldigande stort. Sveriges Kvinnliga Fredsförening hade några hundra anslutna medlemmar som mest och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet engagerade som mest cirka 5.000 medlemmar. Alla föreningarna har emellertid i hög grad deltagit i offentlig opinionsbildning kring krig och fred.

Under samma tid iscensatte kvinnor också viktiga kollektiva aktioner mot till exempel pågående krig, nya vapen och för rättfärdiga fredsavtal. Dessa kortvariga och tillfälliga manifestationer byggde på en framförhandlad kollektiv identitet som inte behövde fungera sammanhållande mer än tills den offentliga aktionen var över. De samlade betydligt fler deltagare som på kort tid rekryterades via föreningar och kända nätverk. Ibland vände sig initiativtagarna till enskilda kvinnor med hopp om att de skulle skriva på namnlistor och ibland var det flera kvinnoorganisationer som gick samman för att föra fram gemensamma krav.

Två sådana aktioner hade med första världskriget att göra. Det var Kvinnornas Fredssöndag 1915 i vilken ca 88.000 kvinnor på 343 möten över hela landet en söndag i juni möttes för att kräva att den svenska regeringen skulle arbeta för neutral medling i syfte att få slut på kriget. Svenska kvinnors samling kring Wilsons program 1919 arrangerade 106 möten på olika orter. I samband med den aktionen hade 48.812 kvinnor satt upp sina namn på listor till stöd för en varaktig fred enligt den amerikanske presidenten Wilsons programpunkter.

Mot upprustningen i Europa under mellankrigstiden genomfördes på hösten 1935 två manifestationer. Det var Kvinnornas Vapenlösa uppror mot kriget som samlade ca 20.000 proteströster. Tanken bakom aktionen var att protestera mot en uppbyggnad av civilförsvaret som tolkades som en militarisering av vardagslivet. Istället för att bygga en rustning mot himlen ville man stärka den internationella förhandlingsviljan. Kvinnornas uppbåd mot kriget var en internationell manifestation organiserad som möten på åtskilliga håll i landet i syfte att samla in namn för att visa en stark fredsopinion.

Ytterligare ett par aktioner har kvinnor tagit initiativ till men i de namninsamlingarna syns inte att man ville samla kvinnor specifikt. Socialdemokratiska kvinnor låg 1940 bakom mötet Mot det totala kriget för fred och folkförsoning på Konserthuset i Stockholm, ett möte som lyfte fram utsattheten för Finlands civilbefolkning och vädjade till den internationella rättsordningen. Solidariska med manifestationen stod 24 kvinnoorganisationer, som representerade en halv miljon kvinnor. Initiativet till aktionen Stoppa atombombsförsöken 1955 togs också av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. En resolution som sändes till FN skrevs under av 43 kvinnoorganisationer.

I samband med den nya kvinnorörelsen i slutet av 1970-talet förekom ett antal fredsdemonstrationer mot kärnvapen och utplacering av missiler i Europa där de gemensamma aktionstexterna byggde på ett kvinnligt perspektiv. Flera tusen deltagare ställde till exempel upp i Lucia-demonstationer över hela landet som 1979 arrangerades av Kvinnor för fred. Under 1980-talet förekom också fredsmarscher och fredsresor som en dialog mellan öst och väst. Tre fredsmarscher genomfördes 1981-1983 av nordiska kvinnor. Först gick färden till Paris, och följande år till Minsk-Moskva för att slutligen ha Washington som mål. Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet tog tillsammans med Kvinnor för Fred och den kristna fredsrörelsen initiativ till att i etapper resa till regeringar världen över och ställa fem frågor om kärnvapen, vapenexport, mänskliga rättigheter och fredlig konfliktlösning. Resultatet överlämnades till FN. Fredsresan inleddes 1985 i Europa, gick följande år till regeringar i andra världsdelar och därefter till Washington och Moskva. Syftet var att visa att det fanns en stor opinion för fred men också att skapa ett utbyte och en förståelse på ett mellanmänskligt plan.

Kvinnor har således organiserat sig och mobiliserat utifrån genus, det vill säga har sett det som möjligt och nödvändigt att skapa egna plattformar för fredsarbete. Organiseringen har emellertid gått i vågor. Sociologen Abby Peterson har studerat vilka strategier kvinnofredsrörelsen använde sig av under 1900-talet. Tendensen är att egna organisationer, särorganisering, var viktig fram till andra världskriget. Därefter verkar det har varit mer betydelsefullt för kvinnor att engagera sig tillsammans med män för partipolitiska mål. Det som emellertid bryter mönstret under den här perioden är de socialdemokratiska kvinnornas motstånd mot svenskt atomvapen. Under 1970- och 1980- talet, i den nya kvinnorörelsens spår, analyserades kampen mot krig ännu en gång i genustermer och därmed återuppstod en grund för kvinnlig särorganisering.

Argument för fredsarbete ur ett genusperspektiv

Vilka argument kopplade till genus har använts för att engagera kvinnor i opinionsbildning mot krig som konfliktlösning? Hur har resonemangen sett ut? Argumenten har handlat om att betona kvinnors olikhet i förhållande till män, en olikhet som antingen ansågs ligga som en kärna i kvinnligheten eller som en konsekvens av kvinnors position i samhället.

Idén om att kvinnor besitter ett särskilt fredligt väsen, mildhet och en strävan efter harmoni har omfattats av både kvinnor och män under 1800-talet. Kvinnors uppgift var att fostra den kommande generationen, speciellt sönerna, till fredliga män. Det handlar alltså om moderskap som fredspolitiskt argument. Under 1900-talets två första decennier blev kampen för kvinnans medborgarskap och politisk rösträtt intensiv. Kvinnor skulle tillföra samhället något nytt utifrån sina erfarenheter, att kämpa för kvinnors politiska utanförskap användes som argument för ett fredligt samhälle. Idén om utanförskap handlade också om att kvinnor stod utanför det militära livet, utanför krigsmaskineriet. Kvinnor var inte ansvariga för krig, men kunde på olika sätt vädja till männen eller till det internationella samfundet och så småningom även själva delta i politiken och påverka samhället i en annan riktning. Uppmaningar till kvinnor att inte vara stilla och tysta utan att engagera sig, har förkommit flitigt. Under hela perioden har centrala argument handlat om att förhindra en ökad militarisering av vardagslivet, civilbefolkningens lidande och att allt växande liv har hotats av krigsteknologins utveckling. Kvinnors position i omsorgsarbete har lyfts upp, att de står nära livet och därför velat värna det levande. Även om kvinnorna under perioden trädde in både i politiken och senare i det militära livet och män också gavs ansvaret att fostra barn var de könsspecifika argumenten retoriskt levande i mobiliseringsstrategier.

Historikern Joan W. Scott uppmärksammar att både när det gäller krig och fred har kvinnor, men också män, mobiliserats utifrån traditionella uppfattningar om kön. Det behöver inte ha med deras verkliga liv eller levda erfarenheter att göra. Dessutom kan samma slags argument användas på diametralt olika sätt. Flera som har undersökt moderskap poängterar att moderskapsretorik har använts både av kvinnor som har varit medlemmar i fredsföreningar och i försvarsföreningar. Mödrar måste fostra sönerna till att vilja dö på slagfältet för nationen, resonerade man i kvinnliga försvarsföreningar, framför allt före första världskriget. Det har bland annat historikerna Charlotte Tornbjer, i sin avhandling Den nationella modern, och Kjell Östberg, i sin artikel Krig och fred i svensk kvinnorörelse, visat.

Symboler som förebilder för fred


För att gestalta fred under perioden från 1880-talet till 1940 i fredsföreningarnas tidskrifter och medlemsblad användes ofta olivblad, palmblad, vetekärvar, en vit fredsblomma, vita fanor och ett brutet svärd. Men dessa symboler var inte alltid könsneutrala utan knöts till manliga eller kvinnliga aktörer. Så avbildades till exempel fred under den här tiden som ett manligt handslag, och män kunde resa runt som förkunnare och bryta ett svärd med kraftiga nakna armar märkta av kroppsarbete i uppkavlade skjortärmar. Kvinnor visades som ouppnåeliga symboler i form av fredsgudinnor och tröstande fredsänglar, eller som den fjättrande lidande mänskligheten under kriget, men också mer realistiskt som mödrar som talade sina söner tillrätta och plockade bort krigsleksaker.

Föreningarna valde också att lyfta fram verkliga män och kvinnor som fredsarbetare. I bildmaterialet finns det gott om kvinnor bland männen på fotografier, kvinnor i breda hattar och långa kjolar samlade till olika möten. Många kvinnor har alltså varit aktiva fredsförespråkare, rest runt och hållit föredrag, ordnat upplysningskurser, skapat opinionsbildande möten och demonstrationer, samlat in namn, analyserat hot och krigsfara ur genusperspektiv, offrat tid, engagemang och pengar på att övertyga andra, skrivit debattartiklar och rest på internationella konferenser.

 

Spår efter detta arbete och engagemang finns i föreningsarkiv, men också i brevsamlingar, dagböcker och självbiografier samt i organisationernas tidningar och medlemsblad. För fredsarbete i nyare tid är det också möjligt att intervjua kvinnor som initierat och deltagit i fredsarbete. På så sätt skapas nytt källmaterial om fredsaktivism.

 

Hur ser kopplingen män och fredsarbete ut? Har män organiserat sig och mobiliserat mot pågående krig och nya vapen utifrån genusperspektiv? Män har uppmanats att delta i krig som soldater för att försvara sitt fosterland, nationens egna kvinnor och barn ingår i en nationell retorik. Två bilder av män i krig är den modige kamratlige hjälten och den fege landsförrädaren alternativt desertören eller vapenvägraren. De fredsföreningar som har förespråkat värnpliktsvägran som en väg för män har också diskuterat en alternativ manlighet bestående av modiga ställningstaganden och klokhet. Kvinnor har i sin retorik vänt sig till modiga och kloka män som har velat förstå och förändra utan att gripa till våld. De har lyft fram förhandlande män, de som lägger ner sina vapen och förhandlar. Endast manliga krigstjänstvägrare och vapenvägrare har organiserat sig mot krig på grundval av genus.


Symboler producerades och användes av initiativkraftiga kvinnor och män som slöt sig samman för att i organisationer och allianser på olika sätt föra fram krav på fred och sin syn på ett fredligt samhälle. Den förmodligen första fredsföreningen bildades på den amerikanska kontinenten, i New York 1815, av kväkare. De tillhörde Vännernas Samfund, vars medlemmar sedan ett par århundraden tillbaka av religiösa skäl vägrat göra krigstjänst och vägrat betala skatt till staten för militära ändamål. Under 1840-talet bildades The Peace Society i England. I syfte att sprida fredstanken hölls flera internationella fredskonferenser i Europa under åren 1848-1851. Ungefär 30 år tidigare hade Fredrika Bremer uppmanat kvinnor över hela världen att gå samman i en fredsallians. Det är i det här internationella sammanhanget Fredrika Bremers fredsuppmaning skall ses.

 

Fredrika Bremers fredsupprop 1854

Fredrika Bremer, 1801-1865
Fredrika Bremer,
1801-1865

Fredrika Bremer var en tidig föregångare för ett kvinnligt fredsengagemang. År 1854 lät hon publicera en fredsappell först i den engelska tidningen The Times (28 augusti) sedan i Aftonbladet (26 september). Hennes uppmaning ”Invitation to a Peace Alliance” riktades till socialt engagerade kvinnor i alla länder att bilda ett världsförbund. Filantropiska kvinnoföreningar – ett annat ord för välgörenhet – i varje land skulle ta kontakt med varandra och bilda nationella kommittéer. Syftet var att samla in kunskap om aktiviteter och göra beskrivningar av läget i varje land, informationen skulle sedan återkommande sändas ut via förbundet till andra länder. Resultatet skulle bli ett världsomspännande nät av kristna kvinnor, i arbete för att lindra andras nöd, som på så sätt skulle bidra till ett kärleksfullt och fredligt samhälle. Själv var Fredrika Bremer ordförande i Stockholms fruntimmersförening för barnavård, och hennes organisation hade redan försökt kontakta andra fruntimmersföreningar i Sverige.

 

Fredrika Bremer hade under ett par år rest i USA och hennes idé kom troligen därifrån. I motståndsarbetet mot slaveriet hade kvinnliga kväkare sänt ut en appell för att öka engagemanget. Fredsorganisationen American Peace Society från 1828 hade inte kvinnliga medlemmar på samma grundval som manliga. Kvinnorna bildade då Olive Branch Circles – egna föreningar knutna till de manliga. I dessa kunde de arbeta med filantropi, undervisa barn genom att skriva fredssånger och barnböcker. De publicerade ett ”newsletter”, ”Sisterly Voices” 1852, vilket var ett exempel på ett tidigt kvinnligt nätverk. Två år senare kunde man alltså läsa Fredrika Bremers upprop. Fredrika Bremer utnyttjades emellertid inte som förebild under 1890-talet då man försökte få kvinnor att starta en kvinnlig fredsförening. Det var bland annat Bertha von Suttner, som skrev antikrigsromanen ”Ned med vapnen”, i svensk upplaga 1890, som lyftes fram som förebild. Bremers fredsappell kom däremot till användning igen under första världskriget i ett sammanhang där den åter skulle mobilisera kvinnor internationellt mot krig.

Bertha von Suttner, lärarinnor och fredsgudinnor

Bertha von Suttner 1843-1914
Bertha von Suttner
1843-1914

Från 1860-talet och framåt bildades flera internationella sammanslutningar med fred på programmet. Man krävde en internationell skiljedomstol som skulle kunna lösa mellanfolkliga konflikter. År 1867 grundades Internationella fredsligan – Ligue Internationale de la Paix – men bytte senare namn till Société des Amis de la Paix. Namnbytet orsakades av en vilja att inte sammanblandas med den mer radikala Internationella freds- och frihetsligan – Ligue Internationale de la Paix et de la Liberté – som också bildades samma år. Den första organisationen ville vara neutral i religiösa och politiska frågor medan den sistnämnda förde fram folkstyre som en väg till ett fredligare samhälle, och stödde också revolution och republik. I anslutning till fredsrörelsens krav upprättades 1873 ett internationellt folkrättsinstitut – Institut du droit international. Andra sammanslutningar var Interparlamentariska unionen, från 1888, för fredsintresserade parlamentariker i olika länders parlament och Internationella Världsfredsbyrån, från 1892, - International Peace Bureau. Alfred Nobels fredspris delades ut första gången 1901, tillsammans med övriga priser. Alfred Nobel avled 1896.

 

Den första fredsföreningen i Sverige, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, konstituerades 1883. Även om både kvinnor och män var välkomna var det mest liberala män med anknytning till näringsliv och riksdagspolitik som var medlemmar. Föreningen arbetade med neutralitetsfrågan, en internationell skiljedomstol och en internationell lagbok. Man ville få bort de nationella väpnade styrkorna och att krig och fred skulle bli en folkens angelägenhet och föras över till parlamentarikerna. I värnpliktsfrågan hade medlemmarna engagerat sig i flera år, skrivit motioner och publicerat artiklar. Det gamla indelningsverket var på väg att ersättas av en modern, statligt finansierad värnpliktsarmé. Redan 1892 inrättades en sådan med 90 dagars övningstid, och 1901 infördes en ny härordning med allmän värnplikt och 8-12 månaders tjänstgöring.

Socialdemokratiska partiet, som bildades 1889, kopplade samman frågan om rösträtt och demokrati med den allmänna rösträtten. De hade i grunden en antimilitaristisk inställning men stod bakom krav på ett begränsat folkförsvar. På det första allmänna fredsmötet i Sverige 1897 fördes en diskussion om historieundervisningen som Emilia Broomé inledde. Rätten att vapenvägra togs i en resolution, kanske den första, på detta möte. Under de sista decennierna av 1800-talet var försvaret i gungning, det bildades flera nya försvarsföreningar och även kvinnorna engagerade sig. Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar kom till 1884 och Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar 1896. Sif Bokholm har lyft fram antipacifismen i boken ”I otakt med tiden. Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor”. Boken ger många exempel på hur kvinnor ville gjuta manligt mod i unga män, för att bröder och män skulle värna fosterlandet.

Under tiden höjdes röster för att fler kvinnor skulle engagera sig för fredsarbete, det var framför allt tankar om fostran av kommande generationer och kvinnans fredliga väsen som betonades som viktiga. En internationell konferens 1878 uppmanade kvinnor att engagera sig i fredsarbete. Fyra år senare bildades i England en hjälporganisation till The Peace Society, The Women’s Auxilary of The Peace Society. I Frankrike slöt man sig samman i Alliance universelle des femmes pour la paix et pour le desarmement 1896, men namnet ändrades efter ett par år till det mindre radikala Alliance universelle des femmes pour la paix par l’education, 1899. Avrustning ansågs för farligt, men fostran och utbildning var något som låg nära till hands för kvinnor.

Att undervisa barn och att bli lärarinnor var en vanlig sysselsättning för kvinnor vid denna tid. Flera lärarinnor som kom att intressera sig för fredssaken hade fått sin utbildning på Kungliga Högre Lärarinneseminariet, till exempel Selma Lagerlöf, Matilda Widegren, och kväkaren Greta Stendahl. På seminariet fick fredstanken en pedagogisk dräkt i Fredrika Bremers anda och ställdes mot pojkars vapenövningar i skolorna.

År 1889 sände Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens centralstyrelse ut 3000 ”Upprop till Sveriges kvinnor”, men utan någon större framgång. Inte förrän på 1890-talet blev kvinnor mer intresserade. När det gällde kvinnliga förebilder för fred hade 1890-talets kvinnor i stort sett endast symbolen fredsgudinnan att identifiera sig med. Hon avbildades i vinjetter som gudinnan Pax och Justitia i en och samma person, bärande på en lagbok som var symbolen för den internationella skiljedomstolen och i andra handen ett palmblad. Ofta krossade hon svärd och andra vapen under sina fötter. Ibland förekom den väpnade freden som en tårögd spröd vit ängel omringad av svarta kanonmynningar.

Sveriges Kvinnliga Fredsförening

Någon kvinnlig fredsförening blev det inte förrän Emilia Broomé, som i många år hade varit aktiv i en SFSF-avdelning i Jönköping, hade blivit kontaktad av en engelsk kvinna vid namn Priscilla Peckover. Hon ville ha med de svenska kvinnorna i en internationell fredsförening. Inspirerad av hennes appell ”Earnest Appeal to All Women Everywhere” skrev Emilia Broomé uppropet ”Till Sveriges kvinnor”. Flera kända svenska kvinnor skrev under uppropet, som publicerades 1897. I texten fanns frågan: ”Vad kunna kvinnor göra för fredssaken?”. I svaret betonades att kvinnorna är viktiga eftersom de är mödrar och fostrar det kommande släktet. ”Med sin medfödda afsky för våldsdåd, sin naturliga medkänsla för allt som lider, är också kvinnan framför mannen skickad att väcka, vårda och värna fredstanken hos folken.” Hon har en särskild kulturuppgift ”att göra mildhet, godhet och kärlek till ledande makter inom mänskligheten”. Kvinnor var delaktiga i att krigaryrket framställdes i positiv dager och därför borde deras uppgift nu bli att upplysa kommande generationer om krigets verklighet och att fostra de unga att bli fredliga hjältar i stället. Krigsleksaker, lekar och bilder som förhärligade krig skulle bort och historieundervisningen skulle lyfta fram dem som har gjort något för freden. Som mödrar kunde kvinnorna framhålla de svagastes rätt. Både i familjen och i föreningar, i vilka kvinnor kunde studera fredslitteratur, hade kvinnor möjlighet att verka. För att ge de kvinnliga försvarsföreningarna en släng lade man till att ”kvinnans rätta värnplikt mot ett älskadt fosterland är att utså fredstankar”.

Uppropet undertecknades av 50 vidtalade kvinnor, däribland Ellen Key. Föreningens krav skilde sig inte mycket från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens förutom att man poängterade att ”kvinnorna på grund av skaplynne och samhällsuppgifter” är mest ägnade att sprida fredstanken och därmed få fler anhängare. Det var därför det var viktigt med en kvinnlig fredsförening. Till ordförande i föreningen valdes Emilia Broomé och andra medlemmar i styrelsen utgjordes av Anna Bugge Wicksell, Ann-Margret Holmgren, Anna Whitlock och Anna Lindhagen.

Verksamheten bestod av olika sektioner, mest betydelsefulla blev den pedagogiska sektionen och den litterära som hade till uppgift att publicera en egen skriftserie. Föreningen gav ut flera egna publikationer i syfte att sprida fredstanken och väcka opinion. Bland dem kan nämnas Emilia Broomés ”Fredssaken och kvinnan” och Ellen Keys ”Fredstanke”, båda från 1899. Andra exempel är Bertha von Suttners ”ärliga minne” från 1906. Bertha von Suttner fick Nobels fredspris 1905. En av föreningens medlemmar, Anna Bugge-Wicksell, gjorde en sammanställning av vad fredsrörelsen hade åstadkommit i skriften ”Fredsrörelsen på 1890-talet”, utgiven 1901.

Fredsfostran var en av huvudpunkterna i föreningens arbete. Frågan togs upp på föredrag runt om i landet, där man också visade skioptikonbilder. Ett av föredragen, som trycktes upp som särtryck, var Emilia Broomés ”Barnet och fredssaken", från 1901. För skolans vidkommande diskuterade man hur historieundervisningen såg ut, om en alternativ undervisning i fredskunskap var möjlig och om en skolornas fredsdag kunde inrättas. Man riktade kritik mot vapenövningar i skolorna och tog kontakt med The American School Peace League för att utbyta erfarenheter.

I samband med den allmänna värnpliktens införande 1901 lyftes frågan om hur förhållanden i de militära kasernerna påverkade de unga männen som nu skulle tillbringa längre tid i en gemensam förläggning än tidigare. Den kvinnliga fredsföreningen iscensatte en stor undersökning och samlade in uttalanden från militärer, läkare, politiker, lärare och präster och publicerade en del av resultaten i artiklar i Dagens Nyheter. Man var bland annat emot att det skulle ske utskänkning av alkohol i anslutning till kasernerna.

För fredsvänner var unionsfrågan med Norge ett problem. Debattens vågor gick höga på båda sidor om gränsen. När Norge sommaren 1905 sade upp unionen med Sverige hade åtskilliga brev gått mellan svenska och norska kvinnliga fredsvänner och rösträttskämpar. Huruvida SKF engagerade sig som förening i frågan är inte känt, men Inger Hammar har visat att flera norska och svenska kvinnor tog ställning för fred och att de i högsta grad var närvarande i debatten.

Föreningen lades ner 1911, många ansåg att det inte behövdes en kvinnlig förening för fred. Några av de ledande kvinnorna deltog i bildandet av Svenska Fredsförbundet som verkade mellan 1911-1919, och därefter ombildades till Svenska FN-förbundet. Flera av de forna medlemmarna kom sedan att vara med i manifestationer och kommittéer för fred under första världskriget men även efter kriget.

Fredsmonumentet i Eda - invigt i augusti 1914

I Stockholm hölls 1910 både en nordisk fredskonferens och en världsfredskongress. På det nordiska mötet startade en insamling till ett fredsmonument för att 1914 fira 100 år av fred mellan Norge och Sverige. Både kvinnor och män deltog i insamlingen. Monumentet restes i augusti 1914 efter att första världskriget hade brutit ut och 12.000 människor var samlade till en invigning omgärdad av vita smattrande fanor. På toppen av två höga stenstoder står två manliga figurer och håller varandra i händerna med en vetekärve mellan sig. Det manliga handslaget symboliserar fred mellan broderfolken.

Inrikespolitiskt hade det minst av allt varit ett fredligt år. Liberalerna hade bildat regering redan 1911 och hade med socialdemokraternas gillande ställt in ett planerat bygge av en pansarbåt. Högerpolitiker och militärer protesterade och en insamling till pansarbåten påbörjades. De socialdemokratiska kvinnorna gav sig in i försvarsdebatten för att visa sin sympati. Under 1914 kom den politiska urladdningen i form av bondetåget som krävde upprustning, vilket kungen ställde sig bakom. Liberalernas ledare avgick, vilket fick till följd att de frisinnade och liberala kvinnorna ville visa sitt stöd och grundade Föreningen Frisinnade Kvinnor. Både socialdemokratiska och liberala kvinnor hade nu politiska föreningar att driva fredsfrågan i.

Under första världskriget - Kvinnornas fredssöndag 1915 och Kommittéer för en Varaktig fred

Under första världskriget togs nästa initiativ till en kvinnlig fredsmanifestation och en ny fredsorganisation. Alldeles efter att kriget hade brutit ut i augusti 1914 samlades kvinnor med olika politiska tillhörigheter i en kommitté för att lindra i den kommande krisen genom att till exempel samla in kläder och ge råd om mathållning. Den fick namnet Kvinnornas uppbåd och var ett brett samarbete mellan kvinnor från olika politiska kvinnoföreningar, men också från såväl försvarsföreningar som fredsföreningar. Man trodde att kriget skulle vara över på ett par månader. Internationella rösträttsalliansen – International Women’s Suffrage Alliance - sände ut protester mot kriget till olika länders beskickningar i London. I New York demonstrerade 2.500 svartklädda kvinnor i ett tyst demonstrationståg till ljudet av dova trummor. Inom den svenska rösträttsrörelsen tog några kvinnor under hösten 1914 initiativet till en fredsaktion som de kallade Kvinnornas fredssöndag. Således engagerade sig kvinnor på olika sätt, genom hjälpverksamhet men också genom att protestera.

Fredssöndagen skulle hållas i februari 1915 och all planering var konfidentiell. Idén var att kvinnor i Sverige, Danmark och Norge skulle samlas på så många orter som möjligt och anta en gemensam resolution mot de pågående stridigheterna och förorda neutral medling för att få stopp på kriget. Trots att allt var klart fick aktionen till deltagarnas stora besvikelse ställas in eftersom drottning Victoria i Sverige fick reda på det och inte tyckte att kvinnor skulle blanda sig i politik.

Kvinnornas fredssöndag kom ändå att genomföras i Sverige, men inte förrän i juni 1915. Planerna väcktes till liv igen efter att 16 svenska kvinnor hade deltagit i en internationell kvinnofredskonferens i Haag i april samma år. På detta möte beslöt man att sända iväg kvinnodelegationer till olika länders regeringar för att försöka få till stånd en plattform för samtal mellan de krigförande länderna. På 343 platser samlades 88.734 kvinnor och fredssöndagen blev extra festlig eftersom kvinnodelegationen från Haag-konferensen kom till Stockholm från Ryssland och kunde medverka i ett av mötena. Resolutionen målade upp krigets fasor och hoppades på neutral medling, men tog också ställning för att kvinnor skulle få rösträtt och på så sätt kunna påverka samhällsutvecklingen. Artikeln ”Det heliga upproret” av Ellen Key och fylliga reportage om konferensen i Haag samt om fredssöndagen skrivna av Elin Wägner finns i tidskriften "Idun".

Konferensen i Haag gav upphov till nationella kvinnliga fredsgrupper som samlades under paraplybeteckningen Internationella Kvinnokommittén för en Varaktig Fred, från 1915 till 1919. I den svenska kommittén fick Elin Wägner i uppdrag att skriva en kronologisk sammanställning över vad kvinnornas fredsrörelse hade åstadkommit sedan sommaren 1914. I övrigt publicerade man artiklar, uppmanade kvinnor att ta ansvar för fredsarbetet och vädjade tillsammans med kvinnokommittéer från Norge, Danmark, Schweiz och Holland om att upprätta en neutral medlingskommitté.

Perioden avslutades med aktionen Svenska kvinnors samling kring Wilsons program 1919 i syfte att stödja en varaktig fred enligt den amerikanske presidenten Wilsons programpunkter och med att svenska kvinnor fick politisk rösträtt.

Efter första världskriget - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Efter kriget ombildades de Internationella Kvinnokommittéerna för en Varaktig Fred till Women’s International Leauge for Peace and Freedom – Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, med nationella sektioner. Det skedde på en konferens i Zürich, då dels de olika nationella kommittéerna avgav rapport om vad de hade haft för verksamhet under krigsåren och dels vilka svar delegationerna som hade sänts ut från Haag-konferensen 1915 hade fått. Till ordförande i den svenska sektionen valdes Matilda Widegren, som medlemmar i styrelsen Anna Lindhagen, Naima Sahlbom, Nina Benner-Andersson, Mia Leche-Löfgren, Elisabeth Waern-Bugge från Stockholm och sex kvinnor från landsorten.

Hoppet om att åstadkomma en rättfärdig och varaktig fred efter första världskriget var stort men grusades snart och kritik mot fredsavtalet i Versailles framfördes från många håll. Arbetet för fred kunde alltså inte stanna upp utan måste fortskrida. På ett internationellt plan bildades Nationernas Förbund. Två nya fredsföreningar grundades i Sverige – den kristna Svenska världsfredsmissionen 1919 som gav ut "Fredsmissionären", och Krigstjänstvägrareföreningen 1925. Svenska lärarinnors fredsförening gick upp i Skolornas fredsförening och man bestämde sig för att fira Skolornas fredsdag den 18 maj. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gick samman med kvinnoförbundet om en gemensam tidskrift, "Nya Vägar".

Det nya politiska medborgarskapet skapade förväntningar på de svenska kvinnornas aktivitet. Socialdemokratiska kvinnoförbundet konstituerade sig och frisinnade kvinnor ombildade sin förening till Frisinnade kvinnors riksförbund. De startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad och tidningen "Tidevarvet". På ett nationellt plan diskuterades nedläggning av regementen och att istället överföra pengar till sociala åtaganden. Inför riksdagsvalet 1925 tog de frisinnade kvinnorna med Mahatma Gandhi i bakgrunden ställning för avrustning och radikalpacifism.

Verksamheten i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet präglades av internationellt samarbete, upplysning och fredsfostran, opinionsbildning, solidariskt hjälparbete och kamp för avrustning. När det gäller opinionsbildning anordnade man upplysningskurser där experter av olika slag höll anföranden. Ett förändringsarbete skulle vila på inhämtade kunskaper ansåg man, och internationellt anordnades sommarskolor i samband med konferenser. Elin Wägner sändes ut för att ta reda på hur förhållanden var i det ockuperade Rehnlandet. Elisabeth Waern-Bugge reste på uppdrag till Palestina för att studera förhållandena där. Naima Sahlbom kom att bli en av förbundets experter på gasstridsmedel och hon fungerade som ordförande på en uppmärksammad konferens i Frankfurt 1929. Hjälpverksamheten kunde handla om att samla in pengar till Rädda Barnens arbete med undernärda barn i efterkrigstidens Mellaneuropa och till krigsfångar i Sibirien genom Elsa Brändström, men också om att stödja människor i Sverige på flykt undan nazismen. Anna T. Nilsson reste efter sin pension runt i Europa i tio år som sändebud, mestadels för egna pengar, för att initiera och stödja nya fredsgrupper inom kvinnoförbundet. Ytterligare en praktisk verksamhet var gränsmissionen, som innebar att försöka samla kvinnor på båda sidor om en konfliktlinje och umgås över en kopp kaffe i syfte att bryta ner fiendebilder. WILPF:s ordförande Jane Addams, som hade deltagit i Haag-konferensen erhöll Nobels fredspris 1931 och dess vice ordförande Emily Greene Balch fick fredspriset 1946.

Mellankrigstid och upprustning

Nationernas förbunds nedrustningskonferens öppnade 1932, men arbetet hade satt igång redan 1925. I mitten av 1920-talet hade stämningen varit positiv till nedrustning men sju år senare var världsläget annorlunda. Debattens vågor gick höga om huruvida det var möjligt att skydda sig i ett gaskrig. Från militär sida talade man om gasmasker och skyddsrum. Fredsförespråkarna ansåg att det var krigssystemet som skulle utrotas och inte människorna.

I mitten av 1930-talet iscensatte frisinnade och liberala kvinnor från Fogelstad och på "Tidevarvet" en gemensam aktion med enskilda socialdemokratiska kvinnor och IKFF-medlemmar. I uppropet Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget vädjade initiativtagarna till de kloka bland männen att i händelse av krigshot lägga ner sina vapen och gå till förhandlingsbordet. Kvinnor kunde stödja denna handling genom att lägga ner sina vapen, det vill säga vägra använda sig av skyddsrum och därigenom tvinga männen att lösa konflikten på annat sätt. Ca 20.000 kvinnor deltog och röstade fram en representativ kvinnoförsamling bestående av ett 80-tal kvinnor de kände förtroende för. De framröstade kvinnorna mötte upp vid ett möte i Stockholm den 1 september 1935 för att protestera mot uppbyggnaden av civilförsvaret och det totala kriget. Via flygplan var det nu möjligt att föra stridsgasbomber långt bortom krigsfronter och därmed utsätta även civilbefolkningen i striderna. I aktionen deltog bland annat Elin Wägner, Naima Sahlbom, Kerstin Hesselgren, Signe Höjer, Barbro Alving, Ulla Alm (Lindström) och Alva Myrdal. En mindre delegation reste till Nationernas Förbund med en resolution. Kerstin Hesselgren, som var delegat i Nationernas Förbund, höll ett uppmärksammat tal i folkförbundet.

I slutet av 1930-talet, när upprustningen var ett faktum, handlade debatten för kvinnornas del bland annat om huruvida de skulle gå med i beredskapsarbetet eller inte. De socialdemokratiska kvinnorna, som tidigare intagit en antimilitaristisk position tillät sina medlemmar att delta i luftförsvarsverksamhet på eget initiativ, men uppmanade kvinnoklubbarna att sticka gevärsvantar och knäskydd till neutralitetsvakten. Bland frisinnade och liberala kvinnor i Svenska kvinnors vänsterförbund hördes röster om att inte engagera sig alls in någon form av krigsberedskap. Elin Wägner fann en fristad bland de svenska kväkarna där också Emilia Fogelklou fanns.

Perioden avslutas med aktionen Mot det totala kriget för fred och folkförsoning på Konserthuset i Stockholm, ett möte där svenska kvinnor vädjade till det internationella samfundet i samband med Sovjetunionens angrepp på Finland.

Efter andra världskriget

Efter andra världskriget skulle varje kvinna gå en civilförsvarskurs och placeras in på en position i civilförsvaret. Journalisten Barbro Alving fick en månads fängelse på Långholmen 1955 då hon vägrade delta i civilförsvaret.

Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin är kända för att ha talat för nedrustning i efterkrigstiden. Signe Höjer fortsatte sin verksamhet in i den nya fredsmobiliseringen. Maj Wechselmann har gjort film om försvar och manlighet.

Kvinna till kvinna är en organisation som utför hjälpverksamhet på ett individuellt plan.

Om man talar om kvinnor och fred idag är det ofta Resolution 1325 från FN som kommer upp.

November 2008

Läs mer:
FN:s Resolution 1325
Operation 1325. Fem svenska kvinnoorganisationer samverkar i paraplyorganisationen Operation 1325.
Två föregångskvinnor i kriget mot kriget, av Ellen Key. Om Florence Nightingale och Bertha von Suttner

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2017-10-16 15:39

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen