Göteborgs universitetsbibliotek: Kampen om kunskapen av Christina Florin, professor i kvinnohistoria

Kampen om kunskapen av Christina Florin, professor i kvinnohistoria

"Kunskapens rot är bitter men dess frukter äro ljuva"
Om kvinnor och utbildning i ett historiskt perspektiv.

Innehåll


Utbildningens betydelse för kvinnor | Vad var problemet? | Utbildning som en kvinnlig strategi | Viktiga årtal i kvinnoutbildningens historia | Två tolkningar av utvecklingen | Flickskolornas och seminariernas framväxt | Kvinnor vid universiteten - en motståndshistoria Historisk forskning om kvinnor vid universiteten | Till slut | Litteraturförteckning |

Utbildningens betydelse för kvinnor


I äldre tider fanns det en och annan högt utbildad kvinna i överklassen som skaffat sig teoretiska kunskaper på privat väg och därför kunde uppträda i offentligheten. Särskilt adelns kvinnor kunde utöva en del makt i det fördolda redan under 1600- och 1700-talen - både inom politiken och i det privata maktspelet mellan olika familjer. Men inte heller dessa förmögna damer hade tillträde till de officiella maktkanalerna på samma sätt som män.

Under 1800-talet skedde en betydelsefull vändpunkt. Det nya som hände var att mängden av kvinnor som sökte sig ut mot offentligheten ökade starkt - kvinnor som läste, talade och skrev och använde språket som redskap för att höja sig ur sin egen underordning. Utmärkande för dem alla var att de hade fått teoretisk utbildning i någon form, antingen i flickskolor eller i hemmet via föräldrar eller privatlärare. Dessa pionjärer gjorde insatser för filantropi, sjukvård, journalistik, rösträtt, författarskap och sociala rörelser. De grundade skolor, sjukhus och allehanda institutioner. Att ha fått formell utbildning markerade status. En utbildad person betraktades gärna av ledande skikt som politiskt mogen och moraliskt högtstående.

Sonja Kovalevsky, Sveriges första professor i matematik
Sonja Kovalevsky, Sveriges första professor i matematik

Kvinnors möjligheter att göra insatser i samhället hade sålunda ökat på grund av moderniseringsprocessen - 1800-talets omfattande ekonomiska och sociala omvandlingar som alstrade politisk energi och framtidstro som aldrig förr. Nya eliter trädde fram med ambitioner att införlivas i politiska institutioner och offentligheter. Detta gällde även kvinnor som började ställa krav på att deras villkor skulle förbättras. Även en rad förutseende män ansåg att samhället skulle vinna på att åtminstone ogifta kvinnor fick större självständighet.

Denna utveckling för att höja kvinnors ställning kallades på 1800-talet för kvinnoemancipationen. Idag skulle vi kalla processen för en feministisk rörelse eller kanske en feministisk första våg.

 

Ett omfattande föreningsväsende byggdes upp för att stärka sammanhållningen kvinnor emellan och visa på allvaret bakom kraven. Dessa pionjärkvinnor startade tidningar, läsesalonger, kurser, nätverk och öppnade läroanstalter. De tidiga feministerna rekryterades ofta från borgerliga miljöer – från familjer som hade resurser att skicka sina döttrar till privatundervisning, flickskolor eller att anställa guvernanter.

Det relativt stora kvinnliga inslaget i 1800-talets modernisering var ett historiskt nytt fenomen och bakgrunden var bland annat utbildningssystemets framväxt. Att kvinnor började få formell utbildning i regelrätta skolinstitutioner var grundläggande för kvinnofrågans utveckling. Men även andra institutionella förändringar spelade in: en rad patriarkala lagar försvann vid mitten av 1800-talet och detta gav kvinnor bland annat arvsrätt, myndighet, näringsfrihet och viss arbetsrätt. Detta stärkte kvinnors medborgerliga rättigheter. Kvinnor kunde nu skriva kontrakt, ingå avtal, ta lån och grunda institutioner. Detta gjorde många kvinnor mer självständiga - de slapp vara ekonomiskt och socialt beroende av fäder, bröder eller äkta män.

Kvinnoemancipation, medborgarskap, modernisering och utbildning gick således hand i hand under 1800-talet och en omfattande forskning har lyft fram kvinnors egna aktiviteter för att medverka i dessa processer. Det fanns nämligen ingen enkel och självklar väg till högre utbildning och offentlighet för kvinnor förrän långt in på 1900-talet. Statens representanter var inte intresserade av att belasta rikets finanser med alltför höga kostnader för kvinnoutbildning. Några seminarier för folkskolans lärarinnor och ett högre seminarium för flickskolelärarinnor ansågs alldeles tillräckligt - resten fick skötas på privata vägar eller av föräldrar, stiftelser eller landsting. Flickors utbildning var familjens ansvar, inte statens, slogs fast i olika utredningar. Detta ointresse från statens sida för kvinnors utbildning förde med sig en ständig kamp om den högre kunskapen mellan män och kvinnor. Utbildningsfrågorna var för övrigt ständiga konflikthärdar på 1800-talet av olika anledningar, inte bara i frågor som gällde flickors utbildning.

Vad var problemet?


Hur skulle ett modernt utbildningssystem egentligen byggas upp som på bästa sätt avspeglade den samhällsstruktur som fanns, samtidigt som nya samhällsgrupper och kategorier fick sina utbildningsbehov tillgodosedda?

Detta svåra dilemma blev en segdragen kamp. Det uppstod konflikter om korsande principer - å ena sidan modernitetens krav på likvärdig behandling av alla, och allas införlivande i den framväxande nationalstaten, å andra sidan den traditionella könsordningens krav på att upprätthålla skillnaderna mellan könen. Hur skulle kvinnor inordnas i moderniteten och samtidigt behålla sin position i sitt av naturen givna underläge? Denna fråga diskuterades under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet. Flickor måste utbildas så att deras kvinnlighet fick näring. Om de hamnade på mäns områden i samhället blev de hotfulla och kunde inte kontrolleras. Flickutbildningen skulle symbolisera kontrasten till det manliga genom att könsskillnaderna alltid gjordes synliga. Debatten kretsade ständigt kring dessa olikheter mellan manligt och kvinnligt och könens väsensskilda identiteter.

Det system som långsamt byggdes upp på 1800-talet blev organiserat efter klass- och könsprinciper. Den praktiska och nödvändiga baskunskapen, att kunna läsa, skriva och räkna för folkets stora flertal - det vill säga bönders och arbetares barn - kunde skötas i folkskolan som var en samskola för både flickor och pojkar. Men den teoretiska kunskap som producerades vid högre utbildningsinstitutioner som läroverk och högskolor var en kunskap för blivande makthavare i första hand. Där passade inte flickor in. Det var män från högre samhällsklasser som förväntades förvalta det nya samhällets toppjobb, inte kvinnor. Därför var läroverken reserverade för unga män och i de flesta större städer byggdes gossläroverk upp under 1800-talet. Men kvinnor blev ändå på olika sätt indragna i en konkurrens om skolkunskapen. Många frågade sig: Varför skulle män ha monopol på den teoretiska utbildningen som ledde till universiteten? Var inte kvinnor också medborgare i nationen och nyttiga för staten? Borde inte också kvinnor få tillträde till högre utbildning? Det är här flickskolorna kommer in i bilden.

Betty Pettersson, Sveriges första studentska
Betty Pettersson, Sveriges första studentska

Utbildning som en kvinnlig strategi


Att få högre utbildning har således haft en enormt stor betydelse för kvinnor och krav på kvinnoutbildning hörde till de första reformer som de feministiska pionjärerna förde fram på den politiska agendan. Kvinnor måste få utbildning på samma villkor som män. Kunskaper ledde till en tro på människans förmåga att ändra det rådande. I utbildningen fanns ett löfte att även kvinnor kunde handla, inte bara vara i kroppen, i hemmet eller de lokala sammanhangen. Många kvinnor ville kunna verka på mäns maktbaser: i staten, i politiken, på universiteten, i facket, i kulturen, på marknaden. I det moderna borgerliga samhället skulle meritokratin, att bedömas efter förtjänst, vara rådande, inte börd, nationalitet eller kön. De bäst lämpade skulle få chansen. Så såg visionen ut som många kvinnor drömde om.

 

Hos de kvinnor som ställde sig i spetsen för bättre sociala villkor och högre utbildning för kvinnor kan vi finna en längtan efter att få vara med där det viktiga hände. De tillhörde ofta ett elitskikt som fått kulturella och politiska redskap genom sin uppväxtmiljö och sin utbildning. Med utbildningen kom en social position, ett språk, en livsstil och vänner i olika nätverk av intellektuella. Deras teoretiska kunskaper gav dem en plattform att tala ifrån, en inre säkerhet och styrka. Utifrån sina utbildningsmeriter och sociala bakgrund kunde de göra anspråk på att tolka och leda andra kvinnor. Utbildning gav en livsstil, en kritisk kultur, som passade in i det moderna projektet. De kunde debattera, systematisera och argumentera. De kunde använda vetenskapliga metoder i debatten och bevisa att mäns siffror och statistik inte stämde, när män försökte dribbla bort dem med statistik. De fick säkerhet och vågade utmana mäns makt.

Kvinnorörelsens ledande kvinnor agiterade, tågade, höll tal, reste, spelade teater, skrev artiklar och böcker, byggde nätverk, skrev pamfletter, skrev brev, protokoll, höll massmöten och gjorde namninsamlingar. Utbildningen öppnade möjligheter som inte såg ut att ha några gränser. Formell kunskap gav maktresurser och det var nästan en plikt att ställa sig i spetsen för andra kvinnor när man hade fått utbildning. Hur hängde denna emancipationsprocess egentligen ihop med utbildningsväsendets framväxt? Vilka faktorer drev på utvecklingen?

Viktiga årtal i kvinnoutbildningens historia


I den bakgrundsteckning som följer skall jag göra några nedslag i utvecklingen mot mer jämställda utbildningsförhållanden mellan kvinnor och män. Det finns fem viktiga årtal i kvinnoutbildningens historia. Dessa är:

  • Folkskolans tillkomst 1842 där både pojkar och flickor bereddes tillträde till grundläggande undervisning
  • Lärarinneseminariernas och flickskolornas uppbyggnad under perioden 1860-1900
  • Universitetens öppnande för kvinnor 1873
  • Läroverkens öppnande för flickor 1927 (vissa realskolor och kommunala realskolor tog emot kvinnliga elever från 1905)
  • Grundskolans och nya gymnasiets tillkomst på 1960-talet

Dessa reformer har bidragit till att utbildningssystemet genomgått en gigantisk feminiseringsprocess - antalet kvinnor som genomgår högre utbildning har ökat drastiskt. Vi vet att flickor idag klarar sig bättre i ungdomsskolan än pojkar, de drar ifrån på olika sätt, de får bättre betyg, de läser bättre och de trivs bättre. Majoriteten (cirka 60%) av alla som läser vid universitetens grundutbildning idag är kvinnor och hälften av dem som börjar på forskarutbildningen är kvinnor. Kvinnliga studenter tar i högre grad examina än manliga. Hur skall detta tolkas?

Två tolkningar av utvecklingen


Utvecklingen kan tolkas som en framgångssaga där kvinnor mer och mer har fått makten över kunskapen. I en aktuell rapport från Högskoleverket kan vi följa statistiken om hur kvinnliga studenter är i majoritet på de flesta linjer vid högskolan. Idag disputerar nästan lika många kvinnor som män. Kvinnor har äntligen börjat njuta av de "ljufva frukter" som retoriken kring högre utbildning lovade vid förra sekelskiftet. Kvinnor satsar på högre utbildning och har troligen framtiden för sig.

Tyvärr är den versionen av sagan bara delvis sann. Snarare är kvinnornas utbildningshistoria en ganska mörk och tragisk berättelse om motstånd, hinder, bakslag och ständiga besvikelser, särskilt inom det högre undervisningsväsendet. Kunskapens rot är onekligen bitter och frukterna inte alltid ljuva. Ju högre upp vi tittar i "systemet" ju större är ojämlikheten mellan könen än idag. Även om formerna för könens rättigheter är demokratiska är möjligheterna att utöva dem olika i praktiken när det gäller högre tjänster, chefspositioner och forskningsresurser. Forskning visar hur kvinnor i akademin är utsatta för dold diskriminering, en systematisk negativ särbehandling på grund av kön. Manliga akademiker får högre löner och tilldelas större andelar av forskningsanslagen och bidragen. I forskningsråden och i vetenskapsakademierna utgör män fortfarande en stor majoritet. De ämnen och kurser som leder till hög status och stora resurser i yrkeslivet (teknik och naturvetenskap) är fortfarande mest befolkade av män medan kvinnorna finns inom låglönelinjer som vård, skola och omsorg. Inom utbildningssystemet råder fortfarande en ofärdig demokrati där kvinnor är underordnade. Kvinnors kulturella kapital är inte lika värdefullt som mäns.

Det finns alltså två "sanningar" på samma gång om kvinnor, män och högre utbildning - en process som pekar framåt och uppåt för kvinnorna och en som står och stampar på samma ställe. Men hur kunde hindren mot kvinnoutbildning brytas en gång? Vad kan vi lära av pionjärerna som startade motståndsrörelsen på 1800-talet och krävde utbildning för kvinnor? Vilka möjlighetsstrukturer fanns som de kunde utnyttja? Hur utmanade de mäns maktordning och privilegier inom utbildningsvärlden?

Maria Ahlberg Föreståndarinna för Vasa flickskola, Göteborg
Maria Ahlberg Föreståndarinna för Vasa flickskola, Göteborg

Flickskolornas och seminariernas framväxt


Den utbildning som ledde till de högsta tjänsterna där makten och statusen fanns var som framgått förbehållna män på 1800-talet. Detta förhållande rådde ända fram till 1927. Kvinnor var utestängda från de statliga gossläroverken och från ett antal andra utbildningar på högskolenivå. Men den samhälleliga utvecklingen gav kvinnorna nya möjligheter eftersom de började efterfrågas i yrkeslivet på tjänster som krävde högre allmänbildning än vad folkskolan kunde ge. Den tekniska och industriella utvecklingen skapade nya kunskapsbehov och kvinnor började betraktas som en ny och lämplig arbetskraftsreserv för vissa lägre tjänstemannayrken.

 

Som ett svar på efterfrågan på utbildad kvinnoarbetskraft kom ett omfattande privat flickskolesystem att byggas upp under 1800-talets andra hälft. Det som inte staten tog hand om fick ”marknaden” göra. En del flickskolor blev plantskolor för kvinnopolitisk idéspridning. Flickskolornas lärare och elever utgjorde en slags ”kritisk massa” där nya tankar om kvinnors villkor och underordning grodde till medvetenhet och missnöje. Många flickskolelärarinnor blev aktivister i rösträttskampen och i andra sociala rörelser. Som egna företagare och yrkesarbetande blev de också förebilder för unga kvinnor som drömde om självständighet och andra slags karriärer än de som äktenskapsmarknaden kunde erbjuda.

Varför blev kvinnor plötsligt attraktiva på arbetsmarknaden under 1800-talet? Det hade med ekonomi, byråkrati, demografi och ideologi att göra. Arbetsgivare kunde inkassera ekonomiska fördelar genom att anställa billig kvinnlig arbetskraft i skolor, sjukhus, kontor och i de nya post- och telegrafverken. Byråkratiska omställningar i statens olika verk och i näringslivet skapade en rad rutinartade anställningar som kvinnor ansågs klara lika bra som män. Att bli lärarinna, sjuksköterska, postfröken eller kontorist var också delvis en lösning på de demografiska problem som uppstått på grund av sjunkande giftermålsfrekvens, där särskilt kvinnor i medelklassen riskerade att förbli ogifta hela livet och de ansågs ligga fäder och bröder till last om de inte fick egen försörjning. Till allt detta konstruerades också ideologiska argument för att kvinnor var lämpliga. Arbetsgivare ansåg att de tillskrivna borgerliga dygderna som särskilt kvinnor var bärare av - samvetsgrannhet, flit, renlighet, moral och tålamod - var värdefulla tillgångar i många yrken. Den borgerligt uppfostrade kvinnan ansågs vara en lämplig arbetskraft inom vissa sektorer. Så här formulerade rektor Per Adam Siljeström sin iver att anställa kvinnliga lärare till folkskolan:

"Därjämte äger kvinnan överhuvudtaget, onekligen ett stort företräde uti allt, som heter samvetsgrannhet och punktlighet, tålamod och ihärdighet, lugn och ordning, puts och fina seder och genom alla dessa egenskaper är hon företrädesvis skicklig att skapa en sådan anda och upprätthålla en sådan ordning, som var och en måste önska se rådande i en skola. Det är hemmets anda, som genom kvinnan, hemmets och hemlivets förnämsta representant, föres in uti skolan: Slutligen kommer till allt detta, att jämförelsevis lika väl, ja bättre kvalificerade kvinnliga lärare kunna erhållas mot ett vida lägre arvode, än manliga. Står denna utväg öppen skola säkerligen en stor mängd fattiga fruntimmer av bättre uppfostran ägna sig åt lärarekallet."

Anna Whitlock
Anna Whitlock

Även om kvinnor förväntades sälja sin arbetskraft till ett billigare pris ledde utvecklingen ändå till ett stort kunskapslyft för kvinnor. Under 1860-talet byggdes fyra folkskollärarinneseminarier upp i Stockholm, Kalmar, Umeå och Skara. I Stockholm etablerades samtidigt det Högre folkskollärarinneseminariet som skulle förse de privata flickskolorna med arbetskraft och där den kvinnliga kultureliten skulle komma att utbildas - personer som Selma Lagerlöf, Alice Tegnér, Anna Sandström och Anna Whitlock hade till exempel gått där. Under dessa år uppfördes också Statens normalskola för flickor som skulle fungera som en modellskola för hur andra flickskolor kunde organiseras. En statlig flickskoleutredning tillsattes med kvinnor som sakkunniga. Och utbyggnaden av alltfler folkskolor och småskolor som ville anställa lärarinnor drev på utvecklingen. Efter 1870 kom också ett hundratal småskollärarinneseminarier och lärarinnekurser ute på landsbygden att uppföras, en del ambulerande, en del fasta.

 

Men det viktigaste lyftet var nog ändå den stora flickskoleetableringen - ett stort antal flickskolor uppfördes på privat initiativ över hela landet. 1870 fanns det över hundra privata flickskolor i Sverige - många organiserade och etablerade av kvinnor. Detta var en utveckling ingen riktigt räknat med. Det hela liknade en kulturrevolution som iscensattes av kvinnorna själva, men också av manliga initiativtagare och politiker i städer och kommuner. I Ingela Schånbergs bok om flickskolan "De dubbla budskapen" får vi en fyllig bild av hur denna etableringsprocess gick till.

Stiftarinnegenerationen
Stiftarinnegenerationen

Det privata flickskolesystemet var det första lyckade exemplet på ett privat skolsystem i Sverige. Skolgrundarna var entreprenörer i utbildning. De skaffade fram lån, finansiärer och elever; de skrev kursplaner och läromedel, de ordnade lokaler och anställde lärare, de undervisade och var rektorer. Annika Ullman har beskrivit tre av dessa flickskolegrundare och deras skolimperium i Stockholm vid förra sekelskiftet i den intressanta boken "Stiftarinnegenerationen". Dessa entreprenörer skapade genom flickskoleverksamheten en kvinnlig offentlighet som motvikt till den manliga.

 

För flickskolans ideologer var flexibilitet ett honnörsord och flickskoletraditionen var bärare av en frihetlig ideologi där individualism, kreativitet och reformpedagogik sattes i högsätet. Eftersom undervisningen inte var en statlig angelägenhet var den heller inte reglerad i statliga förordningar och kunde därför förhålla sig friare i sin läroplan och disciplineringsmetoder. Lärarinnornas auktoritet byggde på ett personligt kontrakt mellan föräldrarna och skolan. I flickskolekulturen härskade ett slags borgerligt matriarkat av säreget slag. Några tidsbilder från Åhlinska flickskolan i Stockholm kan ge vissa signaler om stämningen:

”Systrarna Åhlin hade alla håret uppsatt i mitten och slätt nedkammat över öronen samt uppsatt i en korg av flätor i nacken. De voro klädda i antingen svart eller mörkgrått, absolut släta klänningar med krage av samma tyg, som räckte ned över armarna. På fötterna hade de tygkängor, vilket gjorde att de kunde gå så tyst, att det ej hördes./---/ Tant Carin var oerhört respektingivande och förestod hela inrättningen. Tant Julia älskade vi /---/ Tant Mina var högst originell, men hon hade humor, och hon var snäll.”

Om våld och bestraffningar var en del av pedagogiken i gossläroverken vädjade flickskolepedagogiken i stället till flickornas samvete, medkänsla och solidaritet med lärarna. De båda systemen visade upp olika sidor av en borgerlig uppfostran: läroverksgossen skulle bli en framtidens makthavare och skulle därför känna på livets hårda skola genom träning i olika makthierarkier. Flickskoleflickan skulle bli en borgerlig husmor eller en kvinnlig tjänsteman med förmåga att arbeta i yrken där sociala relationer och en behagfull livsstil var viktig. De olika skolformerna förberedde ungdomarna för olika roller i framtiden.

Kursplanerna var också anpassade till ett traditionellt tänkande kring manligt och kvinnligt. Där pojkarna i modersmålet läste grammatik och dispositionsteknik lärde flickorna sig känsla, fantasi, sagor, litteraturhistoria och talövningar. När pojkarna pluggade kemiska formler och systematisering av växter och djur fick flickorna en praktisk tillämpning i något som hette vardagens kemi och fysik för hushållet. Allt var uppdelat efter fasta tankefigurer om könens olikheter och vikten av att hålla könen isär. Var sak på sin plats. Män på de högsta posterna, kvinnorna på de lägre.

År 1927 kom en ny skolreform som gjorde det möjligt för flickor att gå i samma slags läroverk som pojkar. Allt fler flickor kom att gå över till dessa nya samskolor, men fortfarande levde många flickskolor kvar, särskilt i de större städerna. År 1962, i samband med grundskolans införande bestämde staten att flickskolorna skulle läggas ned. Grunden lades nu till ett nytt skolsystem där den grundläggande tanken var att klasskillnaderna mellan eleverna skulle minska. I stället blev det könsskillnaderna som minskade när det gällde prestationer och provresultat. Grundskolan och nya gymnasiet blev flickornas möjlighet att visa att flickors intellektuella kapacitet inte var annorlunda än pojkars. Könsstrukturen har också förändrats väsentligt på de teoretiska programmen, medan de yrkesinriktade linjerna fortfarande är strikt könsuppdelade.

Karolina Widerström
Karolina Widerström

Kvinnor vid universiteten - en motståndshistoria


Svenska kvinnor fick rätten att läsa vid universiteten och avlägga akademisk examen vid vissa fakulteter år 1873. Reformen var radikal för sin tid, med tanke på att andra utbildningsinstitutioner vid denna tid i regel var uppdelade efter kön. En kort tid efter reformen vågade också ett antal pionjärer bryta könsvallen och börja studera i denna helt manliga värld. De kunskaper man fick vid universiteten vilade på vetenskaplig grund och hade högt prestigevärde. Studierna avslutades med en hög examen vilken gav både materiella belöningar och social status. Universiteten var inkörsporten till rikets högsta befattningar och därför var kvinnor inte välkomna. Deras närvaro hotade mäns maktställning. Anne-Sofie Ohlander har kallat de första kvinnorna som vågade sig dit för ”nordpolsfarare” – att bege sig till universitetet var lika riskfyllt som en expedition till Nordpolen.

 

Den första generationen studentskor kom från välbärgade hem och studietraditionen i familjen var viktig. Familjens stöd krävdes för att en kvinna skulle kunna börja läsa i Uppsala eller Lund – de båda traditionsrika universiteten. Cirka hälften av kvinnorna tog examen. År 1914 hade cirka 435 kvinnor i Sverige avlagt akademisk examen. De flesta skrevs in vid filosofisk fakultet, även om förvånansvärt många också läste medicin och naturvetenskap. Ytterst få läste juridik och teologi. De allra första kände sig ofta bortkomna och isolerade – inte att förvåna sig över – män hade ju ett försprång på 800 år och många män såg kvinnors närvaro vid dessa gamla lärdomsanstalter som tecken på kulturens tillbakagång. Den typen av uttalanden kunde prägla självuppfattningen och en del kvinnor blev självkritiska i överkant som här när Ingeborg Wikander beklagar sig för en vän i ett brev:

”Jag duger ej för Uppsala. Det borde jag kunnat förstå förut. Jag hade nog alltid mina misstankar därom, men inte tillräckligt starka för att avhålla mig från ett dumt försök. Den som ingen energi har, ingen förmåga att läsa på egen hand, ingen ihärdighet, ingen viljekraft, vad har den att göra i Uppsala?"

Kvinnorna var unga och det var första gången de levde utanför familjens omedelbara kontroll, men ju fler de blev, ju mer normaliserad blev tillvaron. Båda könen vande sig vid varandra och det blev friare umgängesformer på fritiden och i vardagen. Studierna upptog en stor del av tiden och skapade gemensamma kunskapsintressen. Kvinnor började bo där män bodde, de ingick matlag med män och kontakter och vänskaps- och kärleksrelationer uppstod.

Julfest, Uppsala kvinnliga studentförening
Julfest, Uppsala kvinnliga studentförening

Många deltog i fester, konserter och könsblandade föreningar. En del kvinnor började protestera mot diskrimineringen genom att bilda egna kotterier, föreningar, sportaktiviteter och spex. År 1892 bildades den första kvinnliga intresseföreningen, Uppsala kvinnliga studentförening. En viktig punkt på programmet var att skapa bättre villkor för studentskorna och dessutom krävde de rätten att få bära studentmössa. Studentmössan sågs som en manlig symbol som inte var passande för flickor, särskilt inte utomhus.

 

I de institutionella sammanhangen var motståndet dock segast. I riksdagsdebatterna, i konsistorierna, i nationen, i kårlivet, i studenttidningarna och i vissa manliga föreningar var synen på den kvinnliga studenten fortfarande nedsättande. Problemen blev värre när kvinnorna blev fler och började ta examen och dessutom ställde krav på att få använda sina examina i karriärsyfte för jobb som högre tjänstemän, ämbetsmän och professionella.

Nu hotades mäns tjänsterevir och arbetsmarknad i staten och motsättningarna mellan könen blev allt allvarligare. Kvinnorna bromsades av en paragraf i grundlagen som sade att endast ”Swenske Män” hade tillträde till statens ämbeten. Det fick akademikerkvinnorna att organisera sig för att försöka ändra på principerna och från och med 1904, när Akademiskt bildade kvinnors förening bildades, inleddes en 20 år lång kamp för kvinnors behörighet till statliga tjänster. Behörighetslagen gick igenom 1924, men fortfarande var det flera yrken som inte ansågs lämpliga för kvinnor: prästyrket, officersyrket, diplomatin, tullen, polisen, gymnastikläraryrket i gossläroverk etc. Men vad var det egentligen för fel på kvinnor? Vilka argument användes?

Det fanns en stor grupp män vid universiteten och i riksdagen (och i samhället överhuvudtaget) som redan från början var starkt kritiska mot akademiska studier för kvinnor. En del använde religionen som tillhygge för att belägga sina påståenden om det olämpliga i att kvinnor läste vid universiteten. Lärda kvinnor var inte förenliga med Guds vilja och Skapelsens ordning. Kvinnans uppgift var i hemmet och familjen. Andra debattörer höll fram vetenskapen som bevis för att kvinnors kroppar var för svaga för studier, deras äggstockar skulle förtvina och de skulle inte orka med all lärdom. Kvinnors hjärnor var inte utvecklade som mäns. En högt utbildad kvinna var emot naturen och hennes närvaro vid akademin kunde dessutom skada moralen. Det var farligt att blanda könen i en känslig ålder, könens inneboende identiteter var hotade. Doktor Säwe säger till exempel i riksdagen redan 1864:

”Jag skulle ej vilja se kvinnor tillsammans med män studerande t.ex. på en anatomisal, ty det kunde ej fela, att ju icke sådant skulle skada blygsamheten och såra den hos kvinnan livliga anständighetskänslan.”

En annan riksdagsman säger: ”Man lärer icke kunna tänka sig att unga män och kvinnor skola studera tillsammans utan att intrång göres på samhällets sedliga utveckling.”

När man följer argumenteringen mot kvinnliga akademiker under en lång period går det att se vissa mönster i motståndet. Det intressanta är att argumenten skiftar karaktär under årtiondenas lopp. För att bli trovärdiga kunde motståndarna inte använda samma slags bevis år ut och år in. På 1800-talet var det oftast de religiösa och moraliska argumenten som dominerade. Vid sekelskiftet kom beläggen för kvinnors bräcklighet och svaga biologi och på 1920-talet hävdades att kvinnor inte hade tillräcklig auktoritet och disciplin för att klara av högre studier och höga poster i staten. Försöken att nedvärdera kvinnors förmåga fortsatte långt fram i tiden. I samband med jämställdhetsdebatten på 1970-talet kom det öppna motståndet dock att tonas ner. Men fast det idag är 135 år sedan kvinnorna gjorde entré på universitetet finns det fortfarande glastak och stora svårigheter som möter kvinnor i den akademiska karriären. Forskningen har visat hur omfattande diskrimineringen är och hur subtilt den verkar.

Hur skall allt detta förklaras? Varför allt detta motstånd mot kvinnor som bara använder sig av sina medborgerliga rättigheter? Finns det könsstrukturer som grundlades inom det akademiska livet för mer än hundra år sedan som fortfarande spökar. Man kan ta hjälp av idéhistorikern Sven Eric Liedmans tankar om att universiteten genomsyras av en ”frusen ideologi”.

Studentspex 1910
Studentspex 1910

Akademin har visserligen förändrats mycket genom århundradena men vissa institutionella särdrag och värderingar har bevarats och liksom stelnat till. Ett sådant särdrag skulle kunna vara att teoretiska kunskaper och högre utbildning hör ihop med en manlig identitet. Universiteten har blivit en plats där en manlig elitkultur slagit rot. Det hjälper inte att tusentals kvinnor numera befinner sig där – formerna, symbolerna, strukturerna är i grunden desamma. Det är som om vetenskapen bara kan sökas och exponeras under vissa rituella former: doktorshattar, lagerkransar, lärda sällskap, titlar, avgränsningar och privilegier utifrån olika examina, hyllandet av det excellenta, av abstraktioner och formler, det hierarkiska systemet – allt kan tolkas som känsloskapande demonstrationer som förstärker mäns försprång. Män som grupp hör ihop med den traditionen och har svårt att släppa kontrollen över de institutioner där den vetenskapliga kunskapen produceras. Vetenskapen är maktbärande och maktskapande.

 

Historisk forskning om kvinnor vid universiteten


I flera historiska avhandlingar på senare år har den akademiska kulturen analyserats utifrån ett könsperspektiv. Tord Rönnholm har skrivit om de kvinnliga pionjärerna på universiteten, de som var först med att bryta könsvallen. I avhandlingen "Kunskapens kvinnor" analyseras de kulturkrockar mellan manligt och kvinnligt som mötte de första kvinnorna inom akademin. Pionjärgenerationen var gränsöverskridare på många sätt och utmanade ett manligt maktmonopol. Svaret på motståndet från kvinnornas sida blev att de skapade ”egna rum”, egna festritualer, matlag, studietraditioner och organisationer. Och den mentala räddningen blev att de kunde skilja mellan män som individer och män som grupp. Med tiden utvecklades en viss tillvänjning i systemet - könsblandade arenor uppstod där möten mellan män och kvinnor gjorde studentlivet lättare och friktionerna mindre.

De kvinnor som gick vidare och tog doktorsgraden skildras av Hanna Markusson Winkvist i boken "Som isolerade öar". Om de första studentskorna hade mött svårigheter var det inget mot vad de första kvinnorna som disputerade fick lov att klara av. Mellan 1870 och 1949 disputerade 104 kvinnor i Sverige och av dem var det bara en som blev professor. De högt utbildade kvinnorna hamnade i en slags konstig mellanställning. Som kvinnliga doktorer betraktades de inte som riktiga kvinnor, men de besatt ju inte heller mäns egenskaper. Markusson följer de 104 kvinnorna i spåren och kartlägger deras sociala bakgrund, deras nätverk och vad det blev av dem. Det är en sorglig historia hur de lagerkransade kvinnorna på olika sätt försökte slå sig fram som forskare för att få tjänster vid universiteten utan framgång. I stället sökte de sig till skolvärlden, folkminnesvården, folkbildningen och journalistiken för att få jobb. I avhandlingens sista del behandlas bilden av den kvinnliga akademikern – en avvikare, en anomali, en isolerad ö, begåvad men ful. Hennes könsidentitet ifrågasattes och hon betraktades som ett könsmässigt neutrum och var tvungen att förhålla sig till detta på flera olika sätt. Om man ändå var annorlunda kunde man lika gärna gå utanför normaliteten, vilket gav en viss frihet i formandet av egna identiteter.

Våp eller nucka?
Våp eller nucka?

Lundahistorikern Lina Carls behandlar också universitetets könskultur, fast i en senare period, i sin avhandling: "Våp eller nucka?". Det är lätt att tro att allting ändå blev bättre längre fram i tiden när pionjäråren var förbi och allt fler kvinnor sökte sig till universiteten. Men strukturerna var lika sega och lika frusna långt fram i tiden. Carls har undersökt hur kvinnors universitetsstudier beskrevs i samhällsdebatten och i de lokala diskussionerna vid universitetsorterna och hon finner att genusdiskursen var stabil ända fram till 1970-talet: det var svårt att förena kvinnlighet med studentrollen.

 

Studentskorna var antingen våp eller nuckor, objekt, medelmåttor, känslomänniskor eller andliga hösäckar. Statliga utredningar slog dessutom fast att män hade större vetenskaplig aggressivitet och var bättre lämpade för akademiska studier. Det var ingen tvekan om att universiteten var männens arenor och maktbaser. Men även i denna period formulerades motdiskurser av kvinnliga politiker och studentskorna själva, politiska diskussioner som ledde till ifrågasättanden, och en kritisk feministisk debatt följde.

Till slut


Förmodligen är det spårberoendet av dessa institutioner, strukturer och diskurser som universiteten fortfarande dras med, och som hindrar en jämn fördelning av kunskaper, tjänster och resurser mellan kvinnor och män inom akademin och inom den högre utbildningen. Män vill inte släppa ifrån sig makten över vetenskapen. Men av historien lär vi oss att om en struktur inte är bruten kommer den att generera likartade problem i framtiden. Det betyder att vi kan vänta oss nya motstånd mot den frusna ideologin i framtiden. Vetenskapen kan inte monopoliseras i ett öppet samhälle med demokratiska strukturer. Det är kvinnornas chans.

Birgitta Jordansson, 
Genusprofessurerna - skildring av en process
Birgitta Jordansson, Genusprofessurerna - skildring av en process

Och kvinnor har inte stillatigande funnit sig i sitt öde. Som framgått är historien också fylld av kvinnornas egen motståndshistoria. Precis som flickskolelärarinnorna för 150 år sedan grundade egna skolor i protest mot ett orättfärdigt system har akademikerkvinnorna skapat sina egna offentligheter vid universiteten i form av högre seminarier, konferenser, tidskrifter, teoriområden och centrumbildningar. En tvärvetenskaplig och vetenskapskritisk egen disciplin har således tagit form – genusvetenskapen – med egna tjänster, öronmärkta pengar, grundkurser och forskarutbildning. Fältet har vuxit och inbegriper nu en mängd olika teoretiska perspektiv: genus, maskulinitetsforskning, postkolonialism, queer, HBT. Cirka tusen doktorsavhandlingar med genusperspektiv har skrivits i Sverige.

Något har i alla fall hänt, även om det med nuvarande takt kommer att dröja ytterligare 50 år innan antalet kvinnliga professorer blir lika många som de manliga.

Texten bygger på följande litteratur:


Björnsson, Mats (2005): Kön och skolframgång. Tolkningar och perspektiv. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.
Broady, Donald & Ullman Annika (2001): ”Ständigt var man i farten med att grunda och stifta. Om fält, offentligheter och nätverk vid sekelskiftet 1900”. Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2.
Englund, Boel & Kåreland, Lena (2008): Rätten till ordet. En kollektivbiografi över skrivande Stockholmskvinnor 1880-1920. Stockholm: Carlssons.
Florin, Christina (1987): Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolan lärarkår, 1860-1906. Umea Studies in the Humanities nr 82, Umeå: Umeå universitet, s. 53.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1990): ”Kunskap och kompetens som vapen”, Häften för kritiska studier, nr 3.
Florin, Christina (1993): ”Kvinnliga tjänstemän i manliga institutioner”, I: Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar. Red. Christina Florin & Yvonne Hirdman, Stockholm: Utbildningsradion.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1993): "Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914, Stockholm: Tidens förlag.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1996) ”Tre kulturer, tre historier. Läroverk, flickskola i ett klass- och könsperspektiv”,I: Utbildningshistoria, Föreningen för svensk undervisningshistoria: Uppsala.
Florin, Christina (2005) ”Flickorna drar ifrån. Skolframgångar i ett könsperspektiv”. Framtider, nr 3. Stockholm: Institutet för framtidssstudier.
Florin, Christina (2006) Kvinnor får röst, Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Stockholm: Arkiv.
Florin, Christina (2009)"Bitter rot eller ljufva frukter? Om kön, utbildning och modernitet." i: Historien, barnen och barndomarna. Vad är problemet?. En vänbok till Bengt Sandin. Red. Judith Lind et al, Linköping: Bokakademin.
Fridh-Haneson, Britt-Marie & Haglund, Ingegerd (2004) (Red) Förbjuden frukt på kunskapens träd: Kvinnliga akademiker under 100 år. Stockholm: Atlantis.
Hirdman, Yvonne (2001): Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.
Husu, Liisa (2005) Dold könsdiskriminering på akademiska arenor: osynligt, synligt, subtilt. Stockholm: Högskoleverket.
Johansson, Ulla (2000): Normalitet, kön och klass. Liv och lärande i svenska läroverk 1927-1960. www.books-on-demand.com.
Kvinnor och män i Högskolan (2008) Rapport från Högskoleverket 2008:20R. Stockholm: Högskoleverket.
Kyle, Gunhild (1972): Svensk flickskola under 1800-talet. Göteborg: Göteborgs universitet.
Manns, Ulla (1997): Den sanna frigörelsen. Fredrika-Bremer-förbundet 1884-1921. Stockholm: Symposion.
Manns, Ulla (2005): Upp systrar, väpnen er! Kön och politik i svensk 1800-talsfeminism. Stockholm: Atlas.
Nilsson, Ulrika (2005) Det heta könet. Gynekologin i Sverige kring förra sekelskiftet. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Nordenstam, Anna (2001) Begynnelser: litteraturforskningens pionjärkvinnor, 1850-1930. Göteborgs universitet: Göteborg.
Norrhem, Svante (2007) Kvinnor vid maktens sida, 1632-1772. Lund: Nordic Academic Press. Ohlander, Ann-Sofie (1987) "Kvinnliga nordpolsfarare. De första kvinnliga forskarna i Sverige", i: Kvinnliga forskarpionjärer i Norden. Rapport från ett seminarium 27 nov 1986. Jämfo: Stockholm. Petersens, Lovisa af (2006): Formering för offentlighet. Kvinnokonferenser och Svenska kvinnornas Nationalförbund kring sekelskiftet 1900. Stockholm: Stockholm Studies in History, no 87, Stockholms universitet.
Qvist, Gunnar (1976): ”Ett perspektiv på den s.k. kvinnoemancipationen i Sverige”:Historisk Tidskrift nr 2.
Rönnbäck, Josefin (2004): Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921. Stockholm:Atlas.
Schånberg, Ingela (2004): De dubbla budskapen. Kvinnors bildning och utbildning i Sverige under 1800- och 1900-talen. Lund: Studentlitteratur.
Ullman, Annika (2004): Stiftarinnegenerationen. Sofi Almqvist, Anna Sandström, Anna Ahlström. Stockholm: Stockholmia förlag.
Öhrn, Elisabeth (2002): Könsmönster i förändring. En kunskapsöversikt om unga i skolan. Stockholm: Skolverket.
Eva Österberg & Christina Carlsson Wetterberg (Red.) (2002) Rummet vidgas. Kvinnor på väg ut i offentligheten 1880-1940, Lund: Atlantis.

Stockholm, aug. 2009

Andra webbplatser

Alma Maters døtre. Artiklar och fotografier om och av de kvinnor, med akademisk utbildning, som anställdes vid Det kgl. Frederiks Universitet fram till 1940. Alma Maters døtre ingår i portalen Kvinnehistorie.no.

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2022-11-10 11:37

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen