Göteborgs universitetsbibliotek: Äldre svenska kvinnotidskrifter av Anna Nordenstam, docent i litteraturvetenskap
Webbkarta

Äldre svenska kvinnotidskrifter av Anna Nordenstam, docent i litteraturvetenskap

Innehåll
Bakgrund: 1700-talets fruntimmerspress | Upptakt | Tidskrift för hemmet – pionjär i Norden | Dagny | Framåt | Hertha | Rösträtt för kvinnor | Idun | Morgonbris | Tidevarvet | Avslutning | Läs mer |

Bakgrund: 1700-talets fruntimmerspress

På 1700-talet växte en kvinnopress fram i Europa. Med upplysning och uppfostran skulle kvinnan emanciperas och världen förbättras. Utgivningen av tidningar och tidskrifter var tätt förknippad med kampen för demokrati och tidens upplysningsidéer. Andra orsaker till pressens uppkomst var en ökad läskunnighet och en förbättrad infrastruktur. Under 1800-talet blev det exempelvis billigare att trycka tidskrifter och tidningar och järnvägarna började byggas ut i Europa. Det blev därmed enklare att sprida tidskrifterna och tidningarna till en större läsekrets.

Till de äldsta tidskrifterna för kvinnor i Europa räknas den brittiska The Ladies' Mercury (1693) vars utgivare var John Dunton. I vilken grad kvinnor medverkade i denna är svårt att veta eftersom många skrev under pseudonym vid denna tid. Den första tidskriften av och för kvinnor var The Female Spectator utgiven anonymt av Eliza Haywood (1744—1746). I Tyskland gick det långsammare och först ut var Marianne Ehrmann med Amaliens Erholungsstunden, Deutschlands Töchtern geweiht (1790—1792). I Frankrike förekom det, precis som i de andra länderna, tidskrifter som riktade sig till både kvinnor och män, och under revolutionsåren utkom en kvinnopress som t.ex. L´Observateur Féminine. Denna press avtog markant 1793, då kvinnor inte längre fick organisera sig.1

Också i Sverige fanns en kortvarig svensk kvinnopress under 1700-talet. Av de ungefär 340 tidningar och tidskrifter som startade under perioden 1730—18092 var ett tiotal riktade direkt till kvinnor. De senare — s.k. fruntimmerstidskrifterna — var ett slags uppfostringslitteratur, men som Margareta Berger påpekat i pionjärverket Äntligen ord från qwinnohopen! (1984) var det en viktig press eftersom nya röster gjorde sig hörda. Fruntimmerstidskrifterna utkom i små upplagor, där en normalupplaga var 150 exemplar. Tidskrifterna utkom endast under något år vardera.3 De köptes hos olika handlare framförallt i Stockholm. Tidskrifterna riktade sig i första hand till en borgerlig läsekrets och främst till kvinnor (fruntimmer). Ordet fruntimmer var på denna tid inte nedsättande som idag, utan betydde en kvinna av börd. Fruntimmerstidskrifterna riktade sig alltså framförallt till den framväxande borgarklassens kvinnor.

Fruntimmerspressen under 1700-talet hörde ihop med Stockholms borgerliga miljö. Kvinnor kunde ha egna tidskrifter, det fanns egentligen inga formella juridiska hinder för det, däremot var det både dyrt och svårt att trycka tidskrifter och tidningar. Offentligheten var ingen arena som kvinnor hade tillträde till på samma vis som män. Eftersom det var mer regel än undantag att skriva anonymt eller under pseudonym är det vanskligt att idag exakt veta hur många av de tiotal fruntimmerstidskrifter som brukar uppges som egentligen var skrivna av kvinnor eller hade kvinnliga redaktörer. Men något kan sägas om dessa: Till den första fruntimmerstidskriften hörde Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga. Nyligen ankommen til de dödas rjke som utkom i tio nummer mellan 1738—1739. Tidskriften riktade sig till kvinnliga läsare och brukar attribueras den holländska Anna Margareta Momma, född von Bragner.4 Den fyrasidiga tidskriften i oktavformat (det vill säga två ark som veks en gång) var satt i det vanliga typsnittet frakturstil, förutom titelsidan som var satt i typsnittet antikva. Pappret var gjort av linne eller lump, vilket var ett mycket hållbart men dyrt material. Samtal emellan Argi Skugga var utgiven på maken Peter Mommas tryckeri i Stockholm. Den anonyma kvinnliga rösten i tidskriften kallade sig "Fruntimbers Skugga" och det förekom många fiktiva samtal mellan denna Fruntimbers skugga (Momma) och Argi Skugga (Dalin), vilket var en tydlig referens till Olof von Dalins Then Swänska Argus.5 Den senare var den mest kända moraliska essätidskriften i Sverige vid denna tid. Veckotidskriften utkom 1732–1733 samt med två nummer 1734 och hade två engelska förebilder i Richard Steeles och Joseph Addisons tidskrifter The Tatler (1709—1711) och The Spectator (1711—1714). Dalins Then Swänska Argus var ett viktigt opinions- och debattorgan som häcklade med satirens stilmedel sedernas förfall. Den innehöll ett blandat material, med kåserier över aktuella ämnen, politiska inlägg, fingerade och äkta brev, berättelser, fabler etc. Allt var skrivet på en lättläst och ledig svenska, där personifikation var en framträdande stilfigur. Tidskriften utgavs anonymt. Den var frispråkig och sedelärande i en tid då censuren var stark.


Samtal emellan Argi skugga kan betecknas som en radikal tidskrift genom sina politiska tendenser. Den var en tydlig upplysningstidskrift som ställde anspråk på religionstolerans, tryckfrihet, dryftade inrikes och utrikes företeelser och kvinnors bildning. Allt i en förtrolig form, utan satirens skarpa udd. Det var med Ann Öhrbergs ord, en fråga om att nå "de lärdas park", men inte genom att få tillträde till den, utan snarare att komma nära den.6 Genom att i samtalets form plädera för betydelsen av kvinnors informella (ut)bildning kunde kvinnorna närma sig det offentliga rummet och därigenom skapa större auktoritet. Tidskriften hade det goda samtalet som metod. Den innehöll dock inte satir eller ironi som hos Dalin eller de senare kvinnotidskrifterna, utan använde brevformen och retorikens pro et contra–figur (dvs. argument för och emot) för att skapa samförstånd.

Det fanns "en förment kvinnlig röst" i de svenska fruntimmerstidskrifterna som utgavs 1770—1793 i Stockholm genom sitt tilltal till just kvinnliga läsare.7 Dessa tidskrifter var exempelvis Frustugo Bibliothek, som utgavs 1770 i ett nummer av fru Snällborg och innehöll noveller och anekdoter av olika slag. Andra var Fruentimmers-Tidningar av Carl Christoffer Gjörwell 1772—1773 med sammanlagt 35 nummer, Fruntimmers Nöjen 1772 med okänd utgivare i 39 nummer, Fruntimers Port-Feuillen utgiven Johan Fischerström 1781 i fyra nummer och Blad för Fruntimmer 1793 med okänd utgivare med sex nummer. Dessa tidskrifter var troligen samtliga utgivna av män.8


Den enda tidskrift som med säkerhet hade en kvinnlig utgivare var Brefwäxling emellan twänne fruntimmer, den ena i Stockholm och den andra på landet i åskillige blandade ämnen. Denna utkom med sitt första nummer den 29 oktober 1772 och utkom sammanlagt med 24 nummer. Nyåret — februari 1773 bytte tidskriften namn till Brefväxling emellan Adelaide och någre wittre snillen i omwäxlande ämnen och utkom i 23 nummer och den tredje volymen hette Fortsättning af Adelaides brefwäxling, angående Fru Windhams historie och utkom 1773 i 20 nummer.9 Texten var satt i frakturstil. Den var en fyrsidig tidning i kvarto, och kunde också komma ut i oktavformat. Bakom projektet låg Catharina Ahlgren. Hon skrev anonymt och kallade sig för Adelaide. Att så är fallet framgår av ett handskrivet anonymlexikon av Jonas Apelblad, där Ahlgren utnämns till "[f]emina potens, sed ingenio plena" (d.v.s. "Kraftfullt fruntimmer, men full med begåvning")10. Det är dock svårt med klassificeringen av denna tidskrift, eftersom den å ena sidan innehöll teman som hörde till en kvinnlig privatsfär, å andra sidan vände sig till både kvinnor och män. Margareta Björkman konstaterar att "benämningen essätidskrift är mer adekvat för Brefwäxlingen än den mer obestämda beteckningen kvinnotidskrift."11

Andra fruntimmerstidskrifter var De Nymodiga Fruntimren, eller Sophias och Bélisindes Tankespel, troligen också den utgiven av Catharina Ahlgren 1773 med 16 nummer, Det Enfaldiga Fruntimret utgiven av den anonyma Clarissa 1773 med fyra nummer och Den Swenska Aspasie. Weckoskrift för Fruentimmer som utkom med fyra nummer 1782. Den sistnämnda inleddes med ett företal, av den anonyma utgivaren, som börjar med följande ord:

Hwari man får weta hwilken Författaren är
Efter långt betänkande har jag sluteligen gripit mig an, att utgifwa N:o 1 af detta Arbete. Jag är Fruentimmer, har warit olydig och undergått många öden; jag har således förwärfvat mig någon erfarenhet, som kan blifwa nyttig för mitt Kön, för hwars nöje jag ock utgifver detta Blad. Jag önskade hälst at inga Manspersoner wille läsa mig, ty ehuru de beskylla wårt kön för att äga nyfikenhet, frugtar jag dock långt mera af dem i den delen än af alla Evas döttrar.12

Under 1700-talet debatterades kvinnan i fruntimmerskrifterna. Dessa hade ett fokus på hur kvinnor skulle uppfostras, danas och formas. Det fanns få artiklar om politik och samhällsfrågor. Den övriga svenska pressen dominerades huvudsakligen av politiska tidningar och tidskrifter och moraliska essätidskrifter. 1766 infördes den första tryckfrihetsförordningen (TF) i Sverige, vilket innebar en rättighet att framföra och sprida sina åsikter utan förhandscensur. Detta vägskäl banade väg för fler tidningar och tidskrifter i landet.

Upptakt

Att kvinnor startade särskilda kvinnotidskrifter vid mitten av 1800-talet hör ihop med att kvinnofrågan låg i tiden. Kvinnor var uteslutna från det politiska, parlamentariska arbetet och från akademin men genom att starta kvinnotidskrifter kunde kvinnornas röster höras. De kunde delta i det offentliga samtalet och debatten och de skapade ett rum att skriva i. Att skriva i den periodiska pressen innebar per se att tala från en politisk position. Därmed blev också kvinnotidskrifterna en plats där gränserna mellan det privata och offentliga kunde överskridas.13

Från 1850 kan två huvudlinjer skönjas i utvecklingen fram till idag. Den största gruppen bland tidskrifterna var veckopress, däribland de s.k. familjetidskrifterna i vilka hem och hushållsfrågor stod i fokus. Här var också underhållning och förströelse central. Den andra, något mindre gruppen, var tätt förknippad med en framväxande borgerlig kvinnorörelse, där upplysning och medborgerliga rättigheter för kvinnor var huvudprojektet. Här debatterades kvinnofrågor, samhällsfrågor och kulturella händelser. Tidskrifterna kunde ha olika politiska inriktningar och ibland vara knutna till något förbund eller organisation. Det är dessa svenska kvinnotidskrifter, feministiska tidskrifter, som denna portal främst handlar om. Den övre avgränsningen i tid är beroende av hur långt fram de aktuella tidskrifterna är digitaliserade på KvinnSam. I de flesta fall är hela upplagan digitaliserad (som Tidskrift för hemmet, Dagny, Framåt, Rösträtt för kvinnor och Tidevarvet), medan Idun, Morgonbris och Hertha av upphovsrättsliga skäl inte är digitaliserade under de senare årgångarna.


Tidskrift för hemmet
Tidskrift för hemmet

Tidskrift för hemmet – pionjär i Norden

När Tidskrift för hemmet utkom 1859 var det en historisk händelse. Kvinnotidskriften var den första i Norden och den blev upptakten till en lång tidskriftstradition. Kvinnofrågan låg i tiden – också internationellt. I England hade den organiserade kvinnorörelsen utvecklats, där The Langham Place Group var knutpunkten under 1850- och 1860-talet. I gruppen fanns en rad kända kvinnor som Barbara Leigh Smith Bodichon, Bessie Parkes, Elizabeth Garrett, Emily Davies och många fler.14 En viktig insats var kvinnotidskriften The English Woman’s Journal, som utkom med sitt första nummer i mars 1858. Med den skapades ett forum för kvinnofrågan, "the woman’s question", debatter och förmedling av aktuell skön- och facklitteratur. Tidskriften stod på liberal grund. Kvinnofrågan var alltså en viktig fråga i engelsk press på 1850- och 1860-talen och var kopplad till idéer om progression och förändring. Med fler kvinnor i det offentliga livet skulle samhället förbättras. Därför var sociala reformer viktiga. Också i Sverige fanns det ett engagemang för att stärka kvinnors ställning i samhället vilket hörde ihop med liberalismen genombrott på 1840-talet.15 När Fredrika Bremers roman Hertha, eller en själs historia utkom 1856 blev det offentlig debatt, i vilken höga röster hördes både för och emot kvinnors myndighet. Rosalie Roos (senare gift Olivecrona) som just hemkommit från en längre utlandsvistelse i Amerika, där hon arbetat som lärarinna bl.a., försvarade Bremers roman i Aftonbladet under titeln "En ropande röst i öknen" våren 1857. Vid samma tid 1857 lades en motion fram i riksdagen om ogift kvinnas myndighet och förbättrade utbildningsmöjligheter, vilken emellertid avslogs. Först efter domslut kunde en ogift kvinna över 25 år bli myndig år 1858. Debatten om kvinnans ställning i samhället var brännbar.

Idén till att starta en kvinnotidskrift i Sverige finner man i en artikelserie som publicerades nyåret 1857/58 under signaturen "Din redlige vän K", i den konservativa tidningen Svenska Tidningen. Dagligt allehanda i Stockholm. Artikeln pläderade för vikten av en tidskrift av och för och om kvinnor.

En dylik tidskrift, utgifven af svenskorna för svenskorna, med det vackra målet ständigt för ögonen att upplysa och ge upplysning, förädla och förädlas, glädja och glädjas, med ett ord gifva af varmt hjerta och taga emot med glad erkänsla, skulle enligt min öfvertygelse just bli en sådan förberedande kurs, som svenskan behöfde för att göra sig till tankarne myndig, innan hon blir det till handlingarne [...]. 16

Vad den svenska kvinnan behövde innan hon kunde bli lagstadgat myndig, enligt artikelförfattaren, var med andra ord tid, medel och ett forum att kunna verka i.17 Pennan bakom artikeln var Sophie Leijonhufvud (senare gift Adlersparre).

       Sofie Adlersparre
       Sofie Adlersparre

Sophie Adlersparre hade ambitioner. Hon ville utge en tidskrift för kvinnor men hon behövde stöd och hon ville inte bli offentligt avslöjad med sitt namn. Därför skrev hon artikeln under pseudonym och därför kontaktade hon sin väninna Rosalie Olivecrona brevledes och frågade vad hon tyckte om artikelförslaget i tidningen. Med list och lust övertygade hon Olivecrona om att det var ett viktigt projekt och att de två kunde göra detta tillsammans och själva vara redaktörer. De två väninnorna kände varandra sedan en tid tillbaka och var båda driftiga adelskvinnor. De behärskade flera språk, hade breda kontaktnät och ekonomiska möjligheter. Rosalie hade just givit ut en diktsamling under pseudonym och var nygift med Knut Olivecrona, professor i juridik, styvmor åt flera barn och hade flyttat till Uppsala, Sophie försörjde sig bland annat på översättningar från engelska och bodde med sin mor i Stockholm. Utan att Leijonhufvud avslöjade att det var hon som låg bakom signaturen "Din redlige vän K" inledde vännerna ett samarbete och kunde i april 1859 trycka upp en anmälan, dvs. ett slags reklammeddelande i 500 exemplar om den kommande tidskriften med möjlighet att teckna en prenumeration som spreds till vänner och bekanta men också till en lärokurs för fruntimmer som fanns i Stockholm och till hovet. Anmälan inleddes med orden "Gif mig en stor tanke, att jag må värma mig och dö".18 Betoningen på intellektuell verksamhet fanns redan i anmälan liksom i den tidigare artikeln och syftet med tidskriften var att verka för kvinnors bildning. Det handlade om "att utveckla tankens krafter, att bilda omdömet, rikta vetandet och befordra sjelfstudier."19 Tidskriften skulle bli en "själens högskola", långt innan kvinnor fick studera vid universitet och högskolor.

I juni 1859 utkom det första häftet av Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska qvinnan. Tidskriften publicerades anonymt under de tre första årgångarna. Den utkom med två häften 1859 och därefter med fyra häften per år. Den kostade 1 Riksdaler Banko och hade en upplaga mellan 1000 och 3000 exemplar. Tidskrift för hemmet innehöll inga bilder, var satt i oktavformat och hade olika färger på omslaget, grönt, blått, rött och gult. Tidskriften vände sig till en borgerlig och adlig läsekrets. På omslaget på första häftet fanns prenumeranterna förtecknade och överst stod kungligheterna: "H. M. DROTTNINGEN, H. K. H. KRONPRINSEN REGENTEN, H. K. H. KRONPRINSESSAN, H. K. H. PRINS AUGUST, H. K. H. KRONPRINSESSAN EUGENIE". De flesta prenumeranter var kvinnor med titlar som "Friherinna", "Grevinna", "Prostinna", "Landshöfdingska", "Professorska", "Fru", "Fröken" etc. Beteckningarna är tydliga klass- och könsmarkörer. De anger kungahus, adel, makens yrke och kvinnans civilstånd. Några få prenumeranter var män.

Tidskrift för hemmet blev den oorganiserade kvinnorörelsens viktigaste organ. Här finns från dess första häfte artiklar om kvinnors bildning och arbete, som programartikeln "Om behofvet af intellektuell uppfostran för Qvinnan". I denna pläderar Olivecrona för kvinnors rätt till bildning och intellektuell utveckling. Den bärande idén är att kvinnor och män i egenskap av människor bör få möjligheter att uppnå en individuell fullkomlighet, som är instiftad av Gud.20 Kvinnan är alltså inte skapad att vara underordnad mannen. Det finns en tydlig progressionstanke att samhället går framåt om kvinnor också får möjlighet till själslig utveckling.

I Tidskrift för hemmet finns det många exempel på artiklar om utbildningsfrågor och arbete för kvinnor. Tidskriften var en del av det liberala upplysningsprojektet. Kvinnors speciella förmågor lyfts fram men det framhålls att kvinnor är människor med individuella rättigheter. Det individualistiska perspektivet har rötter i den engelska liberalismen med John Stuart Mill i spetsen och det var framförallt Adlersparre som drev denna linje.21 Från 1868 var Adlersparre ensam redaktör. Ett exempel då Tidskrift för hemmet fungerade opinionsbildande var i mitten av 1870-talet, då den amerikanske läkaren Edward Clarkes bok Sex in Education; or, a Fair Chance för the Girls (1873) var i hetluften. I denna drev Clarke tesen att kvinnor som överansträngde sig intellektuellt kunde bli "masculine in nature, or hermaphodite in mind." Clarke argumenterade med stor frenesi mot kvinnors (ut)bildning och kvinnofrågan utifrån huvudsakligen biologistiska argument. Tidskrift för hemmet införde en lång motartikel "Om könens betydelse i afseende på den intellektuella uppfostran" (1875), publicerad under pseudonymen "Sanningssökaren", troligen Adlersparre själv.

Men så länge samma lidanden besvära qvinnor, som ej kunna beskyllas för att genom studier ha ådragit sig detsamma; så länge andra möjligen medverkande orsaker till dessa sjukdomsfall lemnas opåaktade; så länge tusentals qvinnor utgå från gymnasierna utan men af den der utöfvade hjernverksamheten; så länge torde också frågan om den qvinliga organismens olämplighet för en sådan verksamhet få anses outredd, och de slutsatser, till hvilka dr Clarke kommit, temligen lösliga och tvifvelaktiga.22

Att Tidskrift för hemmet förde fram skarpsinnig kritik mot Clarkes idéer visar att det fanns motstånd mot det biologistiska synsättet i en tid då detta synsätt var starkt bland vetenskapsmännen. Tidskrift för hemmet deltog således i de intellektuella och politiska samtalen och blev en viktig motvikt.

Kvinnors bildning var en central punkt i Tidskrift för hemmet, där ordet hem skall betraktas metaforiskt som en bild av samhällets mitt. Undertiteln var däremot "tillegnad den svenska qvinnan". Titeln var en kompromisslösning, där Olivecrona ville betona den kvinnliga läsekretsen som skulle vara "fruntimren" och i hemmen fanns ju, som det står i ett brev "skapelsens herrar" och man skulle därmed kunna tro att vi "anses önska bilda och förbättra äfven dem".23 Men Adlersparre ville ha förändring och i denna inkluderas också mannen, vilket är viktigt, också i senare kvinnotidskrifter. Tidskrift för hemmet var något nytt. Den var inte en familjetidskrift, inte heller en akademisk tidskrift utan en kvinnotidskrift, där hem i titeln åsyftar samhället i stort. Tidskriften blev central genom att fokusera på frågor rörande kvinnors ställning i samhället och på kultur- och litteraturförmedling. Tidskriften blev ett forum där dessa idéer kunde diskuteras, presenteras och omsättas. Den hade borgerligt, kristna och liberala värderingar. Den var reformvänlig och pläderade för en successiv social förändring. Det handlade om intellektuell bildning och moralisk utveckling och den ställde krav på frihet för kvinnor, rättvisa och jämlikhet.

I Tidskrift för hemmet finns åtskilliga diskussioner om lagförslag (t.ex. om den gifta kvinnans äganderätt 1874 och om gifta makars äganderätt 1883) och rapporter från utländska möten och händelser. Ett exempel är rapporter från världsutställningen i Wien 1873, där ett viktigt bidrag från Sverige var en bibliografi över kvinnliga svenska författare som först publicerades i Tidskrift för hemmet 1873:6 under namnet "En förteckning öfver svenska qvinnors skrifter. (Bibliografiskt försök af tvänne damer)". Den är en guldgruva för kommande forskare. I Tidskrift för hemmet finns artiklar om kvinnofrågor som t ex "Några ord om kvinnan och arbetet", "Om kvinnans självförsörjning", "Några ord om flickors uppfostran" men också ett stort material om kultur, som åtskilliga författarporträtt, biografiska skisser, litteraturkritik, poesi, kåserande berättelser och mönster för handarbete etc.

Tidskrift för hemmet hade två engelska förebilder, familjetidskriften Household Words som redaktörerna kände till och kvinnotidskriften The English Woman’s Journal som de får förmedlad genom Knut Olivecrona i början av 1860-talet. Också i denna finns en "Notices of Books" vilken i Tidskrift för hemmet heter "Nytt från vår bokhylla", där framför allt facklitteratur anmäls men också avdelningen "Vår lektyr". Under tidskriftens första period fram till 1867 är det mest facklitteratur som uppmärksammas i tidskriften, medan skönlitteraturen får en alltmer framträdande plats åren därefter. Denna uppgift är främst Sophie Adlersparres men efterhand bidrar också andra skribenter som Eva Fryxell. Ingen av dem undertecknar med sitt eget namn. Adlersparre (som under de första åren var ogift och hette Leijonhufvud) använde en rad olika pseudonymer och signaturer som Esselde (av S. L-d), Reader, Keiner för artiklar om litteratur men också andra som "En gammal pianist", S., L-d, etc och Rosalie Olivecrona L.S., -ra, S-a, St etc. Eva Fryxell skriver under pseudonymen Emund Gammal.

Tidskrift för hemmet innehöll en omfattande litteraturbevakning och frågor som rörde kvinnors utbildning och samhällsmoral. Vad beträffar sedlighetsfrågan ställde sig Adlersparre för en sexualmoral som förfäktade trohet inom äktenskapet, och sexuell avhållsamhet före äktenskapet. (se diskussionen i Framåt nedan). Tidskriften stod på kristen grund.

Åtskilliga skribenter medverkade under årens lopp. Adlersparre, Olivecrona, Fryxell, Lawrence Heap Åberg, Olof Eneroth, Tekla Knös, Jenny Rossander, den norska författaren Magdalene Thoresen, den danska politikern Fredrik Bajer, Oscar Stackelberg [pseudonym Olof Stig], Gerda, Victoria Benedictsson [pseudonym Ernst Ahlgren], Alfhild Agrell etc.

Precis som för många senare tidskrifter var ekonomin ett återkommande bekymmer. Det kostade pengar med tryckning, arvode till skribenterna och porto för försändelser och brev mellan Stockholm och Uppsala. Redaktionen var i redaktörernas hem. Tidskriften blev väl mottagen och upplagan var från 930 exemplar (första häftet) till 1220 exemplar 1860, vilket var mycket högt för denna tid. Men ekonomin sviktade och Adlersparre, som från 1868 var ensam redaktör, vände sig till den övriga Norden. Dels byttes undertiteln till "tillegnad Nordens qvinnor", dels värvades fler skribenter från de nordiska länderna. När tidskriften fick ekonomiska bekymmer på 1870-talet knöts den till Handarbetets vänner, en organisation som Adlersparre grundat 1874, och tidskriften förmedlade föreningens årsberättelser. Runt 1878 sviktade prenumerationsstocken ytterligare och frågan uppkom om man skulle bilda ett förbund som också skulle kunna bära tidskriften. I sista årgångarna av Tidskrift för hemmet finns meddelande från Fredrika-Bremer–Förbundet, vilket var ett förbund som grundats av Sophie Adlersparre 1884.

Med Tidskrift för hemmet skapade redaktörerna Adlersparre och Olivecrona en viktig arena för kvinnor i en tid då kvinnorna inte var myndiga eller kunde vara verksamma i offentliga organ. På så vis blev tidskrifter en plats, där gränserna mellan den privata och offentliga sfären överskreds. Den engelska studien Gender and the Victorian Periodical Press (2003) formulerar problematiken: "The periodical press, offering a liminal space between public and private domains, was a critical mediating agent between these two worlds." 24

Dagny

"Samverkan är medlet för allt framåtskridande i vår tid och tryckpressen är dess språkrör".25


Tidskriften Dagny skulle följa Fredrika-Bremer-Förbundets syfte att verka för "en sund och lugn utveckling af arbetet för qvinnans höjande i sedligt och intellektuellt så väl som i socialt och ekonomiskt hänseende."26 Förbundet konstituerades i december 1884 och därmed hade den svenska kvinnorörelsen organiserats. Som Ulla Manns skriver innebar organiseringen "en politisering, och därmed en radikalisering, av kvinnosaken. Kvinnor gick tillsammans med likasinnade män för att förändra kvinnors villkor, kräva medborgerligt erkännande och social förändring."27 Förbundet skulle verka för "den sanna frigörelsen", den sanna emancipationen. Tidskrift för hemmet användes av förbundet 1885, men övergick officiellt i förbundets regi 1886 och fick då namnet Dagny.

Dagny blev Tidskrift för hemmets arvtagare. Undertiteln var "månadsblad för sociala och literära intressen". Sophie Adlersparre som var fortsatt redaktör i väntan på "yngre och friskare krafter" betonar i inledningsorden till första häftet 1886 betydelsen av samverkan mellan kvinnor och män samt att:

Dagny vill söka värna åt qvinnan och hennes verkningskrets allt det bästa af förgångna tiders arf; att hon vill vara henne behjelplig att förverkliga de reformer, som föregående decennier medfört samt bereda henne för de stora och gagnade uppgifter, som den nyaste tiden kan komma att förelägga henne.28

I centrum stod kvinnofrågor och litteratur. Genom uppfostran och bildning av den svenska kvinnan kunde en långsam utveckling påskyndas. Med medarbetare som exempelvis Victoria Benedictsson, Selma Lagerlöf, Klara Johanson, Ellen Key och Urban von Feilitzen [pseudonym Robinson] diskuterades sedlighetsfrågan, barnuppfostran, olika arbetsvillkor för kvinnor och andra sociala frågor samt skönlitteratur och litteraturkritik. Precis som hos föregångaren var ett viktigt syfte med tidskriften kvinnors emancipation och fokus låg på kvinnors villkor och hur kvinnofrågan skildrades i litteraturen.

Dagny kom ut en gång i månaden 1886—1907, hade en upplaga om ca 1000 exemplar och prenumerationsavgiften låg på 2.50 kr per år för medlemmar i Fredrika-Bremer-Förbundet (som hade ca 1200 medlemmar vid denna tid). För icke-medlemmar var priset 4 kr per år.

Tidskriften innehöll en stor mängd litteraturkritik och publicering av skönlitteratur i original. Till exempel publicerade Selma Lagerlöf fyra sonetter 1886 och Victoria Benedictsson en julhistoria med namnet "Herr Tobiasson". Därtill fanns många noveller och dikter av en rad mer eller mindre kända författare. Litteraturkritiken hade ett stort utrymme, där anmälningarna av kvinnliga författare dominerade. Vidare var kvinnofrågan i skönlitteraturen stor under 1880-talet i Norden och kännetecknande för litteraturkritiken under denna period är att den bedömdes utifrån huruvida den kunde hjälpa eller stjälpa kvinnosaken. Också barn- och ungdomslitteratur började recenseras i större omfattning under Dagnys period och inför varje jul publicerades långa listor med kortare anmälningar av barn- och ungdomsböcker. 29

Sedlighetsfrågan var stor i den allmänna kulturella debatten i Norden vid mitten av 1880-talet, så också i Dagny. Bland annat vände sig Dagny emot den litterära vänstern som Gustaf af Geijerstams böcker och Stella Kleve (se nedan avsnittet Framåt). Adlersparre intog en egen hållning och lät distribuera ett inlägg som hon skrivit som en bilaga till tidskriften, vilket väckte uppståndelse inom Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse. Bilagan hette Om sedlighetsfrågans ståndpunkt i de skandinaviska länderna under 1888. Förbundet hade bestämt att inte ta ställning i sedlighetsdebatten vilket Adlersparre härmed tydligt gjorde. Schismen mellan redaktören och förbundet var ett faktum. I slutet av 1888 lämnade så Adlersparre redaktörskapet, men hon hade kvar sin plats i redaktionskommittén. Författaren Amanda Kerfstedt tog först över och från 1891 blev Lotten Dahlgren redaktör. Dagny utkom med ett nummer i månaden. Från 1907 blev den emellertid en veckotidskrift som utgavs av föreningen Dagny och fick 1000 kronor i statligt stöd. Den var då inte längre enbart Fredrika-Bremer-Förbundets organ. Tidskriften kostade nu 4.50 kr per år. Dagny fick undertiteln Tidning för svenska kvinnorörelsen. Redaktör var Ellen Kleman ända fram till 1933 (då hade tidskriften övergått till Hertha 1914).

Dagny publicerade också dikter, och precis som i andra kvinnotidskrifter fanns det många kampdikter och översättningar från andra länder. Skönlitteraturen fick dock en mycket liten plats efter 1907. Bland recensenterna fanns förutom Lotten Dahlgren, Klara Johanson, Amanda Kerfstedt, Fanny Ekenstierna, Sigrid Elmblad med flera, också manliga skribenter som exempelvis Nils Erdmann, Fredrik Vetterlund och Ola Hansson.

Om Tidskrift för hemmets inriktning var uppfostran var Dagny mer vänd mot rösträtten. Denna fråga var viktig från 1890-talet och fram till dess genomförande 1921.30 Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) hade bildats 1904 och i så gott som varje nummer av tidskriften fanns presentationer om nya anmälda avdelningar av rösträttsföreningar och artiklar om frågan. 1911 höll det internationella rösträttsförbundet (IWSA) den 6:e världskongressen i Stockholm och Dagny rapporterade från denna med ett specialnummer.

Men också tidskriften Dagny hade ekonomiska besvär. LKPR började ge ut en egen tidskrift, Rösträtt för kvinnor 1912 (se nedan) och Dagny fick konkurrens. Antalet prenumeranter minskade och den ekonomiska föreningen Dagny beslöt att lägga ner tidskriften men att omedelbart därefter starta en ny tidskrift tätt knuten till Fredrika-Bremer-Förbundet. Det blev Hertha.

Framåt

Tidskriften Framåt var en radikal kortlivad kvinnotidskrift som utkom 1886—1889 i Göteborg. Den utgavs av Göteborgs Kvinnoförening, som hade grundats 1884, samma år som Fredrika-Bremer-Förbundet i Stockholm, och för vilken Mathilda Hedlund var ordförande. Föreningens målsättning var, enligt paragraf 1: "att verka för kvinnas höjande i intellektuellt och moraliskt afseende samt härigenom medelbart för en förbättring af hennes ställning i socialt och ekonomiskt hänseende."31 Tidskriften Framåt drevs av tre unga kvinnor: Alma Åkermark, som var redaktör och skribent under signaturen Mark, författaren Hilma Angered-Strandberg redaktionssekreterare 1886—1888 och skribent samt Mathilda Hedlund, ordförande för Göteborgs kvinnoförening.

  
  

Framåt utkom med två nummer per månad från dess första nummer 1 januari 1886. I prenumerationsanmälan betonades det fria ordet och tidskriften skulle "hålla sina spalter öppna för uttalanden af olika meningar, när dessa blott icke äro underhaltigt skifna [!], urarta till personliga anfall eller framföras på ett lågt och simpelt språk."32 Under rubriken "Till Allmänheten" förtydligades kvinnofrågans centrala ställning med betoning på kvinnans frigörelse "i ekonomiskt, socialt, intellektuellt och moraliskt hänseende" men att åsikterna om denna torde vara i linje med Göteborgs Kvinnoförening och redaktionen för Framåt.33 Ambitionen var att bli en "pigg och lifaktig" tidskrift. Framåt hade tre motton som stod på framsidan av samtliga nummer: "Döm ingen ohörd", "Genom skäl och motskäl bildas öfvertygelser" och "Fri talan". Titeln Framåt associerades med framsteg och framtid.34 Några viktiga frågor för framsteg var förstås tidens kvinnofrågor, kvinnors rätt till högre studier, kvinnors låga löner, sedlighet, rösträtt men också socialism, fredsfrågor, djurens rätt att inte plågas etc. Det fanns stående inslag som rapporter från "När och fjärran", rapporter och hyllningar av den nordiska kvinnorörelsens pionjärer som författarna Fredrika Bremer, Camilla Collett och Minna Canth samt en omfattande mängd med skönlitteratur och kulturdebatt. Här presenterades och recenserades aktuell skönlitteratur av framstående medarbetare som Urban von Feilitzen, Nils Erdmann, Ola Hansson, Georg Nordensvan, Ellen Key, Karl och Gustav af Geijerstam. Men också en stor mängd skönlitteratur i form av dikter, noveller och följetonger publicerades alltid i original. Här finner man viktiga författare som Anne Charlotte Leffler, Ola Hansson, Stella Kleve, Ellen Key, Gerda von Mickwitz, Amalie Skram med flera.

          Alma Åkermark
          Alma Åkermark

Framåt var ett viktigt debattforum, där skönlitteraturen spelade en avgörande roll. Det rörde sig om debatter, där två generationers kvinnor inom kvinnorörelsen - Sophie Adlersparre och Alma Åkermark — med olika ideologiska ståndpunkter, deltog. Adlersparre stod på borgerlig liberal grund medan den yngre sistnämnda pläderade för en reformvänlig socialism. En infekterad debatt rörde Adlersparres förslag om värnplikt för ogifta kvinnor som publicerats i artikeln "Gifves det en värnpligt för kvinnan?" i Stockholms Dagblad 5.12. 1885 samt i decembernumret av Tidskrift för hemmet 1885. Idén var i korthet att ogifta kvinnor över 25 år skulle betala en värnpliktskatt för vilken man kunde utbilda kvinnor i sjukvård. Kvinnorna skulle därmed, precis som männen, kunna göra en insats i fält. Detta var ett led i kvinnornas emancipation och ett svar till de radikala män som använde den manliga värnplikten som ett argument mot kvinnorna.35 Alma Åkermark var kritisk till förslaget och ifrågasatte argumentet att det endast var de ogifta som skulle betala skatt och hon ställde frågan om inte fredsfrågan var viktigare.

Under 1880-talet var en högaktuell fråga sexualmoral och sedlighet. Alma Åkermark tog ställning genom att publicera Stella Kleves, pseudonym för Mathilda Kruse, artikel "Om efterklang- och indignationslitteraturen" (Framåt 1886:17) och hennes novell "Pyrrhussegrar" i Framåt 1886:20. Såväl författaren Stella Kleve som ordföranden för Göteborgs kvinnoförening Mathilda Hedlund samt Framåts redaktör Alma Åkermark blev starkt ifrågasatta. Den skandalomsusade novellen handlade om en ung kvinna, Märta Ulfklo, som hade kommit till Montreux för att andas alpluft och "för att dö." Det framkommer tidigt i novellen att den unga kvinnan känt sexuellt begär till en ung man men kvävt sina erotiska (heterosexuella) fantasier. Adlersparre reagerade starkt på novellen som gav uttryck för "en qvinlig strindbergianism af det mest förnedrande slag" och skrev ett skarpt inlägg till Dagny.36 Kritiken gick ut på att kvinnor, som levde ut sin sexualitet före de ingått äktenskap skulle bli betraktade som fallna och dessutom kunde de (precis som männen) drabbas av könsjukdomar som syfilis vilket var mycket vanligt vid denna tid. Den svenska kvinnofrågan, sedligheten, var neddragen i smutsen, hävdade Adlersparre, och reaktionerna kom direkt. Göteborgs kvinnoförening förlorade medlemmar, upprörda röster hördes, men lösnumret med Kleves novell sålde bra.37 Åkermark försvarade sig genom att skriva att Framåt hade samma mål som Dagny det vill säga att verka för kvinnans frigörelse, vilket dock kunde betyda olika saker. Debatten ledde till att Framåt fick lämna Göteborgs kvinnoförening och redaktionen och några medlemmar från den tidigare föreningen bildade Göteborgs Kvinnliga Diskussions-förening till vilken tidskriften Framåt kunde knytas. Priset och titeln var densamma, men vinjetten förändrades.

Sedlighetsdebatten fortsatte. 1887 publicerade Åkermark polemiska artiklar av den danska kritikern Georg Brandes. I dessa vänder han sig emot den danska kvinnorörelsens Elisabeth Grundtvigs föredrag, där hon kritiserat männens otyglade sexuella begär (prostitutionen och könssjukdomar var ett mycket stort samhällsproblem) och hon höll samma linje som den norska författaren Bjørnstierne Bjørnson och Henrik Ibsen dvs. trohet inom äktenskapet och sexuell avhållsamhet för såväl män som kvinnor före äktenskapet. Den s.k. handskemoralen, eller idén om den sanna frigörelsen, som innebar "en sedlig jämlikhet mellan könen",38 förfäktades också av Adlersparre, men inte av Brandes och August Strindberg. Att Framåt ställde sig på Brandes och "Det unga Sveriges" sida blev problematiskt och den ekonomiska situationen förvärrades. Precis som för många (kvinno)tidskrifter var ekonomin en ständig stötesten. Antalet prenumeranter var 1200, vilket var högt. Priset 3,50 kr för en prenumeration var medvetet lågt eftersom tidskriften riktade sig till arbetarklassens kvinnor och män som skulle ha råd att köpa den. Att täcka utgifterna, tryckning, distribution och arvode till skribenterna var följaktligen svårt. Från januari 1888 kunde inte Mathilda Hedlund och föreningen längre stödja Framåt ekonomiskt — Alma Åkermark och hennes nyblivna danske make, Albert Breinholm, tog ensamma över.

Ett år senare, i januari 1889, var ekonomin fortfarande i botten. Ett sista försök gjordes och Framåt blev en veckotidskrift med nordisk inriktning. Undertiteln var "Nordisk veckotidskrift. Organ för fri yttranderätt" och tidskriften knöts till Göteborgs Reformförening. Priset var detsamma, 3.50 kr för en prenumeration och 10 öre per lösnummer. I uppropet "Till Allmänheten!" deklarerades det tydligt att Framåt vill nå ut till hela Norden och att den fria yttranderätten var honnörsordet:

Aldrig skall "Framåt" svika sin uppgift att värna om den fria yttranderätten, då denna ej urartar till personliga angrepp. Nödvändigheten af att lära sig tåla höra andras meningar än sina egna, och att, ej med yttre våld, fängsling, förföljelse i socialt afseende och dylikt — söka bekämpa, hvad man ogillar eller föraktar, är tydligt för hvarje tänkande menniska, som tror på det godas seger och ej af egoistiska eller andra skäl går despotismens ärende.39

Men paret Åkermark kunde inte, trots ambitionerna ovan, driva tidskriftsprojektet vidare utan Framåt tvingades lägga ner i februari 1889. Alma Åkermark hade då offrat allt för det fria ordet.


Hertha — Tidskrift för den svenska kvinnorörelsen

I det första numret av Hertha i januari 1914 aviseras tidskriften på följande vis:

Veckotidningen Dagnys upphörande med år 1913 har ställt Fredrika-Bremer-Förbundet inför den viktiga frågan hur det tomrum, som härigenom uppstår i den svenska pressen, skall kunna fyllas. Att vår kvinnorörelse äger ett särskilt pressorgan, representerande alla dess skilda strävanden, anser Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse, som underkastat frågan en noggrann prövning, vara en oavvislig nödvändighet samt har vidare kommit till övertygelsen att den forna tidskriftsformen härför är lämpligast.40

  
  

Som synes beslutade Fredrika-Bremer-Förbundet att utge en ny tidskrift som ersatte Dagny. Det blev Hertha. Tidskrift för den svenska kvinnorörelsen. Namnet Hertha anspelade på Fredrika Bremers radikala roman Hertha, en själs historia (1856) som väckt stor uppmärksamhet när den utkom eftersom den pläderade för kvinnans myndighet. Precis som Bremer verkade Fredrika-Bremer-Förbundet och tidskriften Hertha för kvinnornas roll som samhällsmedborgare och samhällsförbättrare och hade en önskan om jämlika individer. Tidskriften var precis som förbundet reformistiskt och pläderade för kvinnors lika rättigheter såväl i samhällslivet som i familjelivet (genom t.ex. revision av giftermålsbalken som Agda Montelius skriver om i första numret av Hertha).

Hertha kostade 4.50 per år för Fredrika-Bremer-Förbundets medlemmar och utkom i början med två nummer i månaden, sammanlagt 20 häften per år. Tidskriften var i oktavformat och hade ibland bilder i form av svartvita foton eller bilder i annonserna.

    Ellen Kleman
    Ellen Kleman

Ellen Kleman fortsatte som redaktör också för tidskriften Hertha som inriktade sig alltmer på politiska och samhälleliga frågor, dock utan att vara partipolitiskt bunden. Viktiga artiklar vid denna tid var kvinnorna och kriget. Första världskriget utbröt sommaren 1914 och det var givet att tidskriften följde och diskuterade utvecklingen i artiklar som "Fred i krig", "Drömmen om fred på jorden", "Kvinnorna och kriget", "Kvinnornas uppbåd". Både Elin Wägner och Emilia Fogelklou medverkade regelbundet och i novembernumret 1914 står följande ord att läsa i Hertha:

Mitt bland sociologiska och humanitära strävanden och en hög 'kultur' lever
ännu läran om den starkares rätt — vildens primitiva ståndpunkt. Den är det, som dragit strecket över utvecklingen. Först i n o m folken själva, sedan i deras förhållande u t å t, till varandra. Hade
mänskorna på den punkten varit i nivå med tiden hade inte tuklyvningen inom
nationerna i män, som ha makt och bestämmanderätt, och kvinnor, som ha att
finna sig i vad dessa bestämma, existerat längre. Inte häller den ena nationen
skrivit bud för den andra. Och vi hade inte stått inför det förfärliga vi nu
upplever.41

Hertha behandlade försvarsfrågan och under 1919 publicerades en serie kallad "Krigets facit" med inlägg av Hilma Borelius, Emilia Fogelklou, Ellen Kleman och Elin Wägner. Tiden från 1919, med andra ord tiden efter rösträttens seger, hade tidskriften ett uppdrag att verka som, med Monica Boëthius ord, "en sorts kvalificerad bevakningstjänst."42 Viktiga frågor att bevaka var reformer för kvinnor som gällde arbetslivet som den s.k. behörighetslagen vilken innebar att kvinnor skulle få inneha statlig tjänst. Lagen gick igenom 1923 och trädde i kraft 1925. Vidare var förändrade lagar viktiga frågor och under 1930-talet diskuterades abortfrågan, befolkningsfrågan och bostadsfrågan i Hertha.

Men också frågan om kvinnliga präster, som Lydia Wahlström skrev om i Hertha redan 1918:19 diskuterades i spalterna och först 1958 fick kvinnor prästvigas i Sverige. Ökad kvinnorepresentation i riksdagen och styrelser var (och är alltjämt i Fredrika-Bremer-Förbundet) också en viktig jämställdhetsfråga.

Under 1920-talet lyftes kvinnliga föregångare fram i flera artiklar. Det kunde handla om författare som Sophie Elisabeth Brenner, Alfhild Agrell och Maria Sandel. Det kunde också vara artiklar om föregångskvinnor inom andra områden som kritikern Eva Fryxell, Esselde dvs. Sophie Adlersparre eller Ellen Key.

Inslagen av de litterära bidragen är från att ha varit ett mycket stort inslag i de senare årgångarna av Tidskrift för hemmet och Dagny, i Hertha mycket få. Däremot finns det från första numret 1914 en recensionsavdelning kallad "Notiser från bokvärlden" som var relativt omfattande, men de enskilda anmälningarna var ganska kortfattade. Verksamheten fanns under fler år framöver, men minskade efterhand. På 1930-talet är det så gott som slut. Vidare förekom det essayer och skisser om litteratur alltid med betoning på kvinnliga författare. Det var alltså framförallt litteratur — av eller om kvinnor som uppmärksammades. Bland recensenterna och skribenterna fanns Klara Johanson (K.J.) , Ellen Kleman (E.K-n.), Lotten Dahlgren, Hilma Borelius, Lydia Wahlström, Anna Maria Roos, Gurli Linder m.fl.

Allteftersom utkom fler litterära kulturtidskrifter på marknaden och den litterära och kulturella bevakningen minskade i omfång. Det är framförallt tydligt från 1930-talet och 1933 avgick Ellen Kleman som redaktör och Margareta von Konow tog över (1933—1947). Ekonomin var bekymmersam, men 1926 lades prenumerationsavgiften in i förbundsavgiften, vilket innebar att man säkerställde intäkterna och kunde fortsätta sin verksamhet en lång tid framöver.

Sammanfattning:
Tidskrift för hemmet, Dagny och Hertha hör till den svenska borgerliga kvinnorörelsens viktigaste tidskriftsorgan. I Tidskrift för hemmet är inslagen av skönlitteratur och litteraturförmedling en stor del av materialet. De politiska och samhällsorienterade artiklarna är fler i Dagny och ett ännu större inslag i Hertha. I den senare har de skönlitterära inslagen minskat betydligt. Dagny och Hertha har uttalade målsättningar för sina tidskrifter vilket beror på att dessa är tätt sammanvävda med Fredrika-Bremer-Förbundet. Gemensamt för de tre tidskrifterna, som utgör en unik obruten linje i svensk kvinnopress, är värnandet om kvinnors bildning och utbildning och därigenom medverkan i samhällslivet. Litteraturen har en viktig plats liksom andra kulturella yttringar. Gemensamt för tidskrifterna är att de tar upp politiska frågor som utbildning, rösträtt och fred. Även om tidskrifterna aldrig var partipolitiskt knutna följer de en tydlig borgerlig grundsyn.
I Danmark och Norge utkom de första kvinnotidskrifterna först på 1880-talet med Kvinden og Samfundet (1885–) vars första redaktör var Elisabeth Grundtvig. Tidskriften hörde ihop med Dansk Kvindesamfund. I Norge var tidskriften Nylænde (1887—1927) knuten till Norsk kvinnesaksforening. Gina Krog var dess första redaktör fram till 1916, därefter övertog Fredrikke Mörck uppdraget.


Rösträtt för kvinnor

Rösträtt för kvinnor
Rösträtt för kvinnor

Rösträttsfrågan var en viktig fråga i Dagny, men 1912 fick den konkurrens av den nystartade tidskriften Rösträtt för kvinnor, som var utgiven av Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR). Denna rikstäckande förening hade bildats 1904 och bestod av såväl borgerliga som socialdemokratiska kvinnliga medlemmar. Redan första året kom förslaget att starta en tidskrift, men förslaget gick inte igenom eftersom både Dagny och Social Tidskrift, som fanns på marknaden, tog upp rösträttsfrågor. Det dröjde några år och tidskriftsfrågan diskuterades fram och tillbaka. 1912 beslutade Centralstyrelsen för LKPR att en tidskrift skulle börja ges ut vilket blev Rösträtt för kvinnor. Det var en opinionsbildande tidskrift, där syftet var, som titeln angav, att verka för införande av rösträtt för kvinnor i Sverige. I första numret, utkommet i mars 1912, skrev redaktionen "Till våra läsare!" att syftet var att "göra sin röst hörd":

RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR har redan i sitt namn angivit sitt program,
den vill i sin mån verka för samma mål som Landsföreningen uttrycker i sina
stadgar § 1, nämligen att svensk kvinna må erhålla politisk rösträtt och valbarhet
på samma villkor som svensk man. Därför kommer tidningen att endast syssla
med frågor som röra kvinnornas medborgarrätt direkt eller indirekt. Ty detta är
tidningens mål: rösträttsfrågans lösning.43

Tidskriftens motto, som stod överst i varje nummer, löd: "Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss". Tidskriften utkom varannan vecka (med 24 nummer per år) mellan 1912 och 1919. Dess första redaktör var Elisabeth Krey (-Lange) 1912, följt av Ester Brisman (1913—1915), Gurli Hertzman-Ericson (1916—1918:12) och Vera von Kraemer (1918:13—1919). Eftersom tidskriften var ett agitationsmedel skulle den vara billig och priset var lågt. Ett lösnummer kostade 5 öre, en prenumeration 75 öre per år, men senare höjdes det efterhand till 2,5 kr (1918). Första numret utkom i en upplaga om 27 000 exemplar och mottogs väl i pressen.44 Från sommarnumret 1916:12 bytte tidskriften typsnitt och hade med Jus Suffragii-symbolen på framsidan.

I tidskriften fanns artiklar i olika former om rösträtt. En stående vinjett var "Arbetet ute i landet" som innehöll detaljerade rapporter från de olika lokalföreningarnas arbete runt om i Sverige. Det fanns en rad längre artiklar i den politiska och lagstiftande avdelningen, rapporter från viktiga händelser och kongresser utomlands, men också kåserande och litterära inslag, recensioner samt annonser. Från 1914 befann sig Europa i krig vilket Rösträtt för kvinnor direkt uppmärksammade med ett uppbådsnummer som inleddes med en parodi på Esaias Tegnérs välkända dikt "Det eviga" vars första rad lyder "Väl formar den starke med svärdet sin verld", vilket här istället blev "Väl formar den starke med svärdet sitt våld". Tidskriften tog kraftig avstånd från "det blodiga kriget" och vädjade till fred. Kvinnornas insatser i fredsarbetet var ett viktigt inslag i kommande artiklar. Här rapporterades det exempelvis direkt från den internationella kvinnokongressen i Haag 28—30 april 1915 (Rösträtt för kvinnor 1915:10).

Rösträtt för kvinnor fyllde en viktig funktion som upplysningstidskrift. Den ger en god inblick i det intensiva rösträttsarbetet i Sverige och dess förbindelser med övriga Norden och internationella rörelser. Här fanns exempelvis en artikelserie som "Kvinnorösträttens riksdagshistoria" i 12 delar av Gulli Petrini (1912), en artikel om pensionsförsäkringsförslaget (Rösträtt för kvinnor 1913:3) av Karolina Widerström, om lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskapet av Eva Andén (1916), om äktenskapslagstiftningen av Anna Wicksell samt en redogörelse för innehållet i den kungliga propositionen om politisk rösträtt och valbarhet för svenska kvinnor 1918.

Här gavs rapporter från arbetet utomlands om International Woman Suffrage Alliance's (IWSA) styrelsemöte i London 8—11 juni 1914 av Anna Wicksell (Rösträtt för kvinnor 1914:15), om en "Jätteparad i New York", där 45 000 kvinnor tågat i rösträttsprocession (Rösträtt för kvinnor 1915:24) men också om arbetet i Sverige som den Nordiska kvinnosakskonferensen i Stockholm 10—11 november 1916 och från "De svenska kvinnornas rösträttsdag" som inföll på Birgittadagen den 7 oktober 1916. I tidskriftens allra sista nummer fanns också en kåserande artikel av Frigga Carlberg med titeln: "Hur man blir feminist" (Rösträtt för kvinnor 1919:9).

Ett stående inslag från första numret var första sidans bevingade uttalande som citerades av huvudsakligen kända författare och politiker som exempelvis Ellen Key, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Jane Gernandt-Claine, Fredrika Bremer, Thomas Thorild, John Stuart Mill, Theodor Roosevelt och Karl Staaff. Rösträtt för kvinnor gav tips om rösträttslitteratur och här fanns recensioner av (skön)litterära böcker som exempelvis Elin Wägners Helga Wisbeck (1913) och Fredrika Bremers brev: Samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman (1916) samt skönlitterära och kåserande bidrag som Marika Stiernstedts novell "Mor Matts" (1913) och texter av Frigga Carlberg, Fanny Alving, Anna Lenah Elgström och Elin Wägner. Det översatta materialet var främst från det engelskspråkiga området och från författare med rösträttssympatier. En rad recensenter medverkade som däribland Hilma Borelius, Gurli Hertzman-Ericsson, Annie Furuhjelm, Else Kleen och Elisabeth Krey.

I Rösträtt för kvinnor 1912:2 finns ett ovanligt inslag. Det var en sångtext, "Kvinnornas sång", försedd med noter. Sången var en översättning av den engelska "Women's Battle Song" och hade enligt tidskriften framförts av Göteborgskören på rösträttskongressen. Om denna text skrev tidskriften att den lämpligen kunde sjungas "vid den blifvande kvinnodagen".

När rösträtten var vunnen 1919 i Sverige, som sista landet av de nordiska länderna (efter Finland 1906, Norge 1907, Danmark och Island 1915) lades Rösträtt för kvinnor följdriktigt ned. Den hade då försökt bli ett opolitiskt upplysningsorgan för kvinnor (Rösträtt för kvinnor 1919:1), men inte riktigt funnit sin form för detta. I sista numret i december 1919 skrevs de avslutande orden av rösträttskämpen, journalisten och författaren Elin Wägner. Hon uppmanade de unga att ta sitt ansvar för framtiden.


Idun

      Idun 1890 nr 1
      Idun 1890 nr 1

Veckotidningen Idun grundades av Frithiof Hellberg som var redaktör och ansvarig utgivare. Tidningen utkom med två provnummer hösten 1887 och det första numret dateras den 6 januari 1888. Därefter kom Idun ut en gång i veckan på fredagar. Den kostade 4 kr per år och 5 kr från 1897. Den såldes inte som lösnummer. Syftet med den nya tidningen var att: "Idun vill blifva qvinnornas egen tidning, vill blifva en tidning för den stora klass af qvinnor, som med ett gemensamt namn kan kallas hemmens qvinnor."45 De två första årgångarna hade undertiteln: "Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet". Tidningen hade en tydlig inriktning mot kvinnorna i hemmet. Som Eric Johannesson visat hade en ny tidskriftsgenre vuxit fram i Sverige under 1850—1880-talet, den s.k. familjetidskriften vilken hörde ihop med den framväxande borgerliga familjen. Det rådde familjekult, där kvinnornas position var central.46 Familjen och hemmet, som tillhörde den privata sfären var kvinnornas uppgift, medan männen var familjeförsörjare och arbetade i den offentliga sfären. Idun vände sig till kvinnorna i hemmet. Dess första provnummer inleds med dikten "Idun" av författaren Octavio Beer, där den fornnordiska kärlekens och kunskapens gudinna Idun omtalas som framtidskvinnan, som både är vacker och bildar själen. Dikten avslutas med följande strof:

Så skall i en vacker dager
framtidsqvinnan för oss stå,
en Iduna, ej blott fager,
men med odlad själ också.
Säkert skall hon hemmet smycka
då med mera ärlig lycka.
47

Tidningen hade under de första åren en tydlig inriktning mot kvinnorna i hemmet. I uppropet till Iduns läsarinnor deklarerades: "Idun är varmt intresserad för qvinnans framåtskridande i upplysning och sjelfständig verksamhet, för så vidt det ej sker på bekostnad af hennes qvinlighet." 48 Idun var ingen entydig kvinnotidskrift, utan snarare ett slags veckopress som hade vinstintressen. 49 I denna portal ingår Idun, eftersom den ändrar inriktning från att vara en praktisk veckotidning för husmodern till att kring sekelskiftet 1900 innehålla mer kulturella nyheter och material om kvinno- och rösträttsfrågor. Från den tidigare betoningen på kvinnans roll i hemmet blev kvinnans roll i samhället och kulturen allt viktigare.50 Tidskriften innehöll allt fler reportage om aktuella frågor och tog tydligt ställning för kvinnors emancipation vid sekelskiftet 1900 och decennierna framåt. Från 1899 ändrade tidningen undertitel till Illustrerad tidning för kvinnan och hemmet. Denna utgavs fram till 1963, då den slogs ihop med Vecko-Journalen och fram till 1968 var namnet Idun-Veckojournalen. Därefter blev den Månadsjournalen. År 2002, lades den ner.

Idun, som i första hand vände sig till den borgerliga kvinnan, innehöll artiklar om kvinnan och hemmet, biografiska uppsatser och porträtt, dikter, noveller och skönlitterära följetonger samt en stor mängd husliga anvisningar om huskurer, kök, hälsovård, mode, hemslöjd m.m. Den innehöll också många annonser. Materialet var alltså mycket blandat och hade många traditionella inslag av hur en kvinna i hemmet skulle vara. Men det fanns också artiklar som pläderade för kvinnoemancipation som vikten av kvinnors skolgång, att få ut kvinnor i offentlig verksamhet och jämförelser gjordes med kvinnors anställningsvillkor i andra länder (se t.ex. "Qvinnors anställning i franska statens tjenst" Idun 1888:5). Tidens frågor togs upp och som påpekats framhöll Idun både den traditionella borgerliga kvinnans uppgifter och hemmet vid denna tid, men här fanns också inslag som lyfte fram den moderna kvinnan och hennes nya möjligheter.

Från 1892 inleds varje nummer med ett biografiskt porträtt av någon framstående kvinna eller man och skribenterna varierar. Här finns artiklar om Sophie Adlersparre, Alfhild Agrell, Adolf Hedin, Hugo Alvén och en rad för sin tid viktiga personer. Bland det skönlitterära materialet är följetongen en viktig genre som introduceras direkt och sedan fortsätter kontinuerligt. Några exempel är Jag eller du? Berättelse av Marie von Olfers (Idun 1889:30-36), "Bildning". En berättelse från Skåne av Jane Gernandt (Idun 1890:30-36) och Aja. Berättelse av Georg Nordensvan (Idun 1894:6-13).

Selma Lagerlöf gjorde prosadebut i Idun 1891. I nummer 44 publicerades ett provkapitel ur Gösta Berlings saga för vilket hon vann första pris och därmed kunde fullfölja debutromanen som utkom 1891. Lagerlöfs gotiska skräckromantiska novell "Spökhanden" publicerades i julnumret Idun 1898:51. Också August Strindberg trycktes i Idun med novellen "Syndabocken. Berättelse" (Idun 1907:1). Under de första årtionden förekom ingen regelrätt litteraturkritik. Det infördes 1907 med en avdelning om nyutkommen barn- och ungdomslitteratur. Som den nya undertitel 1889 Illustrerad tidning för kvinnan och hemmet markerade inriktade sig Idun i större utsträckning än från början på bildmaterialet. Här fanns ett rikligt bildmaterial i form av svartvita foton och svart vita illustrationer, men också färgtryck. Julnumren var särskilt påkostade med vackra färgillustrationer av berömda konstnärer som Carl Larsson, Jenny Nyström och Victor Andrén.

De första årgångarnas flitigt medverkande skribenter var både män och kvinnor. Bland namnen syntes Mathilda Langlet, Eva Wigström [pseudonymen Ave], Hanna Kamke, Ellen Bergström, Cecilia Bååth-Holmberg, Elena Tenow, Johan Nordling, Elin Ameen, Birger Schöldström, Amanda Kerfstedt, Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Anna Wahlenberg och Georg Nordensvan m.fl. Idun blev en viktig arena att skriva på och 1909 hade tidskriften en upplaga på ca 50 000 ex.51

Vid sekelskiftet infördes artiklar om aktuella samhällsfrågor som kvinnors utbildningsmöjligheter, kvinnlig rösträtt och om den senare frågan publicerades inlägg av både rösträttsförespråkare och kritiker. Jubileumsåret 1912 var speciellt. Rösträtten var den viktiga frågan och Selma Lagerlöf publicerade ett viktigt inlägg för kvinnlig rösträtt, men också motståndarnas röster som författaren Annie Åkerhjelm och professor Vitalis Nordström bidrog med skarpa motargument. Elin Wägner hör till dem som agerade för kvinnlig rösträtt men i en annan form, nämligen det kvicka kåseriet. Mellan år 1911 och 1912 var Wägners kåserier "Fru Hillevis dagbok" ett stående inslag där tidens samhälls- och kvinnofrågor ventilerades med humorn som strategi. Wägners roll för tidskriften var betydande. Under åren 1907—1916 var hon redaktionssekreterare, skrev artiklar och reportage, köpte in material, redigerade och publicerade tidningstexter. Känd för sin vassa penna och för sin humor tog sig Wägner an frågor som debatterades i tiden. Hon var kunnig och alert. Under sommaren 1911 rapporterade hon t.ex. från de två stora rösträttskongresserna som ägde rum i Stockholm. Det var International Woman Suffrage Alliance's (IWSA) 6:e världskongress med över 1100 deltagare från hela världen, och den något mindre kongressen som hölls av International Council of Women med 200 delegater.52 Idun blev ett organ för opinionsbildning. Därmed hade tidskriften gått från att vara en veckotidning om och för kvinnorna i hemmet till en tidning för och om kvinnorna i tiden.


Morgonbris


Med tidskriften Morgonbris fick den socialistiska kvinnorörelsen ett organ att verka i. Vid sekelskiftet 1900 fanns inte så många kvinnotidskrifter förutom Dagny och Idun. Det fanns med andra ord utrymme för en partipolitisk (vänster, socialdemokratisk) tidskrift. Morgonbris, som fick sitt namn av arbetarförfattaren Maria Sandel, utkom med sitt första nummer i november 1904 och mottogs positivt. Undertiteln var "Arbeterskornas tidning — Utgifven av Kvinnornas Fackförbund". Förbundet hade bildats 1902 och Anna Sterky var dess första ordförande (1902—1907) tillika initiativtagaren till Morgonbris och dess första redaktör. Det första numret inleddes med en artikel av Ellen Key och en kort introduktion av Anna Sterky, där den senare förklarar att: "Det finns ett samband mellan Ellen Keys ideella sträfvanden och de rörelser som utgå ur arbetarkvinnornas led: i arbetet för att höja kvinnorna."53

Morgonbris var en kvinnopolitisk organisationstidskrift,54 som stod på socialistisk grund och den var en röst för arbetarkvinnorna. "Det är just i detta upplysningsarbetets tjänst som 'Morgonbris' bör ha sin givna plats och största uppgift, så mycket större därför att det är arbetarkvinnor som själva tagit initiativet till tidningen", skrev signaturen A. Ö. [troligen Agda Östlund] i ett upprop för Morgonbris i juni 1911, då befann den sig i ekonomisk kris. Med stöd från det socialdemokratiska partiet klarade den sig, och allt sedan 1908 var den som ett organ för den socialdemokratiska kvinnorörelsen. Under åren 1904—1908 var Anna Sterky redaktör och dess vinjett var arbeterskor, där den röda fanan framträdde mot soluppgången i bakgrunden. Från 1908 gavs Morgonbris ut av Socialdemokratiska Kvinnokongressens Verkställande utskott och 1909 infördes en ny vinjett. Denna gång blickade en kvinna i profil ut över havet och den stigande morgonsolen. 1912 byttes logotypen ut till en kraftig ek vars rötter gick långt ner i jorden. 1920 bildades Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Morgonbris har sedan dess varit i förbundets ägo och fungerat som ett debattforum och ansikte utåt.

Morgonbris hade kvinnliga redaktörer. Redaktörposten togs efter Anna Sterky över av Ruth Gustafsson (1909—1910), Anna Lindhagen (1911—1916), Julia Ström-Olsson (1916—1919), Ruth Gustafsson (1919—1921), Signe Vessman (1921—1932), Kaj Andersson (1932—1936) med flera. Redaktionen fanns i Stockholm, medan den stora läsekretsen fanns utanför huvudstaden. Upplagan låg runt 4000—6000 exemplar 1908—1911 och varierade upp till max 12 000 år 1917—1919. Höjdpunkten var år 1937 med 25 000 exemplar.55

De stadiga medarbetarna var politiskt aktiva inom det socialdemokratiska partiet och/eller kvinnoförbundet. Första numret ger en inblick i Morgonbris inriktning. Från början innehöll tidskriften bidrag som "Samhällsbyggare" av Ellen Key, "Kvinnorna och socialismen" av Fredrik Ström, "Om kvinnans rösträtt" av Ann Margret Holmberg, "Kvinnosång" av A.C. Meyer, "Våra kvinnoklubbar" av Kata Dalström [signatur Kata D-m], novellen "Brudklädningen" av Maria Sandel etc. Mellan 1904—1925 var materialet inriktat på att ge information och upplysning, att publicera artiklar om hur det socialdemokratiska arbetet fortskred, om rösträttskampen i andra länder, om socialismen och kvinnofrågan, om viktiga förgrundsgestalter som de tyska socialisterna August Bebel eller Clara Zetkin. Den senares artiklar publicerades i flera nummer (1905). Kontakten med Ryssland är stor liksom förbindelserna med andra europeiska länders socialistiska kvinno- och rösträttsorganisationer i England, Danmark, Tyskland, Holland m.fl. Aktuella lagförslag och viktiga samhällsfrågor diskuterades. Det handlade exempelvis om den reglementerade prostitutionen (Morgonbris 1907:4), arbetarskyddslagen (Morgonbris 1912:7), den nya äktenskapslagen (Morgonbris 1915:3) och moderskapsförsäkringen (Morgonbris 1923:9-10) men också om arbetarnas usla arbetsförhållanden, om förödande alkoholism, om preventivmedel och om rösträtten. En viktig funktion var att rapportera från arbetet i landets kvinnoklubbar och centralstyrelsen.

I Morgonbris första nummer förekom ingen regelrätt litteraturkritik. Däremot publicerades skönlitteratur och artiklar om skönlitteratur. Så skrev exempelvis Fredrik Ström om "Kvinnan och litteraturen I—II" (Morgonbris 1907:1—2) och de skönlitterära bidragen var författade av bl.a. Maria Sandel, Hjalmar Söderberg och Frida Stéenhoff. Därtill innehöll tidskriften rikhaltigt med (kamp)dikter. Bland de flitigt medverkande fanns både kvinnor och män: Anna Lindhagen, Maja Björkman Broberg, Ebba Westerberg, Ann Margret Holmberg, Anna Bugge-Wicksell, Hulda Flood, Frigga Carlberg, Linda Öberg, Ragnar Jändel, Ivan Oljelund samt med något enstaka bidrag också Fredrik Ström och Hjalmar Branting.

På 1930-talet blev Morgonbris en modernare tidning under Kaj Anderssons redaktörskap. Den fick ny layout, fotot fick en framträdande plats och tidskriften innehöll svartvita fotoreportage och montage. Den stod för modernitet. Det var främst tre politiska ämnen som diskuterades: antifascism, klasskamp och kvinnofrågor. Morgonbris gav internationella utblickar och blev, med Eva Ekstrands formulering, "en modern arena för politisk agitation och handling."56 Den innehöll också konsumentupplysning och kampanjer infördes som exempelvis "Tandvård åt alla!" Under de kommande åren följde tidskriften tidens debatter, som atomvapnen på 1950-talet, könsroller på 1960- och 1970-talen och feminism på 1990-talet.

Morgonbris är idag S-kvinnornas medlemstidning och utkommer med 5 nummer/år i en upplaga om ca 10 000 exemplar.


Tidevarvet

 Tidevarvet 1923 nr 2
 Tidevarvet 1923 nr 2

Tidevarvet var en radikal partipolitiskt obunden kvinnotidskrift som utkom mellan 1923 och 1936. Den var ett språkrör för Frisinnade Kvinnors Riksförbund (FKR) och ett självständigt organ. Tidskriften hade redan från början en internationell inriktning och rapporterade om andra länder i Europa och världen i sitt första nummer. En annons för Tidevarvet ger en god inblick i tidskriftens idéinnehåll:

Mot diktatur
Mot våld
Mot klass- och rashögfärd
För demokrati
För pacifism
För rättssamhället

Stöd våra strävanden!
PRENUMERA
på postgiro 1544.57

Tidskriftens syfte formulerades till att "vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strida för en liberal åskådning och söka nå fram till dess tillämpning i samhällsliv och lagstiftning."58 Programförklaringen i första numret 1923 betonar att "Tidevarvet anser att allt angår kvinnorna och vad de tycka angår alla, vilket skall kunna bevisas, sedan de nu fått medborgarrätt."59 Bakgrunden var att kvinnor fått rösträtt vilket markerade ett nytt skede. Tidevarvet betyder epok, dvs. en ny tid vilket var ett faktum i och med att kvinnorna fått medborgerliga rättigheter. Nu var det viktigt att kvinnorna förvaltade sina rättigheter på bästa sätt. Men valdeltagandet var lågt 1921 och det var svårt för kvinnorna att göra sig hörda inom de etablerade partierna, i riksdagen var exempelvis blott fem kvinnor invalda och tidskriften Rösträtt för kvinnor var nedlagd. 60 Vidare hade det frisinnade partiet splittrats i nykterhetsfrågan och ingen enad linje fanns bland kvinnorna. Det fanns utrymme för en ny tidskrift som drev kvinnofrågor och opinionsbildning. På marknaden fanns Fredrika-Bremer-Förbundets Hertha och Socialdemokraternas kvinnoförbunds Morgonbris, men för de frisinnade kvinnorna saknades en tidskrift av detta slag.

Idén till att starta en tidskrift var författaren Elin Wägners. Wägner ville dock inte åta sig redaktörsuppdraget, eftersom hon var helt inne i sitt arbete med en ny roman. Den äldre kvinnosakskvinnan Ellen Hagen blev tidskriftens första redaktör 1923—1924, för att senare ersättas av Elin Wägner 1924—1927 och sist Carin Hermelin 1928—1936. Bakom projektet stod en grupp radikala, frisinnade, välutbildade kvinnor som tillsammans kallades för "Tidevarvskretsen" eller "Fogelstadgruppen". Denna grupp bestod av Ada Nilsson, känd läkare och Tidevarvets ansvariga utgivare, Elisabeth Tamm, godsägare och riksdagsledamot, Kerstin Hesselgren, yrkesinspektris och ledamot av riksdagens första kammare under 12 år, Elin Wägner, författare och journalist samt Honorine Hermelin, lärare vid Anna Sandströms seminarium i Stockholm, senare rektor för den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Tidevarvet är tätt förknippad med denna legendariska grupp, som startade Medborgarskolan i Sörmland 1925. Den innersta kretsen bestod av dessa fem frisinnade kvinnor (Tamm, Hesselgren, Nilsson, Wägner och Hermelin). Den politiskt obundna medborgarskolan drev mellan 1925 och 1954 kurser i så väl teoretiska ämnen som historia, psykologi och medborgarskap som muntlig framställning, konst och musik, där mer än 2000 kvinnor deltog. De tre största grupperna var industriarbeterskor, hemarbeterskor och lärare och på kurserna möttes kvinnor från olika samhällsklasser och landsdelar.61 En av deltagarna var författaren Moa Martinson. Hon publicerade bl.a. dikter i Tidevarvet och debuterade med romanen Kvinnor och äppelträd (1933).

Medborgarskolan och tidskriften var ett unikt bildningsprojekt, vars syfte var att utbilda och stärka kvinnor till att ta tillvara sina medborgerliga rättigheter. Det var, med Ulrika Knutsons ord, en "tankesmedja, idébank och atmosfärskapare", som kan jämföras med 1970-talets kvinnorörelse i form av engagemang och betydelse för kvinnors frågor.62

Elisabeth Tamms inledningsartikel "Vår politiska väg. Ansvaret" i Tidevarvet (1923:1) talar sitt tydliga språk om uppdraget. Kvinnorna hade ett ansvar som medborgare nu när också de hade rösträtt. Tankegången knöt an till den liberalfeminism, som förfäktats av Fredrika-Bremer-Förbundet fram till sekelskiftet 1900. Därefter förändrade förbundet, som Ulla Manns visat, inriktning och fick en mer könskomplementär uppfattning med betoning på kvinnornas moderliga samhällsinflytande i Ellen Keys anda. När Tamm lyfte fram kvinnors rösträtt, och att denna innebar ett politiskt ansvar att vara samhällsmedborgare, var det en tydlig markering att både kvinnor och män i grunden var individer i egen rätt: "Män och kvinnor måste samarbeta, men förutsättningen härför är bådas självständiga insats. Villkoret för att kvinnorna skola kunna göra sig gällande i detta samarbete är således självständighet" förtydligade Tamm. 63 Tidevarvet skulle vara ett forum för alla frågor eftersom "allt angår kvinnorna och vad de tycka angår alla." Detta innebar att tidskriften hade ett brett spektrum av artiklar av politiska och kulturella slag. Den innehöll också skönlitterära bidrag som dikter, noveller, följetonger över flera nummer samt annonser. Den ansvariga utgivaren Ada Nilssons hem i Stockholm kallades "de fem fronternas hus" och de fronter som tidskriften skulle försvara var:64

  • Kvinnofrågan
  • Fredsfrågan
  • Jordfrågan
  • Befolkningsfrågan
  • Liberalismen

Wägner skrev om fredsfrågan och kvinnofrågan, Tamm om jordfrågan, Hermelin om uppfostrings- och undervisningsfrågor, Nilsson ansvarade för hälsofrågor och sexualpolitik och Kerstin Hesselgren skrev om arbetsrätt och sociala frågor.65 Därtill hade Tidevarvet en rad stadiga medarbetare som Eva Andén, Andrea Andreen, Elsa Björkman-Goldschmidt, Emilia Fogelklou, Klara Johanson, Frida Stéenhoff, Mia Leche, Anna Lenah Elgström, Gunhild Bergh, Ruth Hamrin-Thorell, Hagar Olsson och Ingeborg Björklund. Majoriteten var kvinnor, men en rad manliga skribenter bidrog också som Erik Hedén, Adolf Noreen, Ernst Norlind, Carl Lindhagen m.fl.

Centralt för Tidevarvet och Fogelstadgruppen var frågor som rörde "det mänskliga". Vad det innebar att vara människa och vilket ansvar människorna hade för varandra och för jorden var väsentliga tankegångar som dryftades. Wägner skrev en rad uppmärksammade artiklar på temat som exempelvis "Vad tänker du mänsklighet?" (Tidevarvet 1935:33), där hon riktade skarp kritik mot "det fega accepterandet av kriget". Wägner var en flitig skribent i Tidevarvet, särskilt under 1920-talet, då hon medverkade med över 500 artiklar i 350 nummer. Hon undertecknade ibland med sitt namn, ibland med olika pseudonymer men hon skrev också osignerat. Pseudonymen Devinez undertecknade Wägners rappa och ofta ironiska kåserier i Tidevarvet. Åtskilliga artiklar var rapporter från internationella kongresser, konferenser och kvinnoorganisationer utomlands och en rad porträtt över viktiga kvinnor infördes.66 Wägner förde in nya idéer och på agendan stod feminism, fred och miljö. Hon skrev tidigt om "Gandhi och hans lära" och hur viktig den pacifistiska kampen var mot kolonialmakten England (1924). I artikeln "En negerstat i staten" (Tidevarvet 1923:3) jämförde Wägner kvinnornas situation med de svartas i USA. Maktperspektivet var alltid viktigt liksom kampen för de förtryckta. Flera av dessa artiklar finns utgivna på nytt i boken Vad tänker du mänsklighet? (1999) med kommentarer av Helena Forsås-Scott.

Tidevarvet utkom varannan vecka och kostade 15 öre som lösnummer eller 5,50 för ett års prenumeration. Som mest var upplagan uppe i 10 000 exemplar. Antalet prenumeranter var ca 3000. Tidskriften var 4-sidig i dagstidningsformat och innehöll svartvita bilder. Den hade en föregångare i Time and Tide, en engelsk politisk (vänster)tidskrift med litterära bidrag, som utkom veckovis från 1920 till 1958 och som också den hade kvinnliga redaktörer.


Avslutning

De olika kvinnotidskrifternas betydelse kan inte överskattas. De bidrog till att skapa mötesplatser där kvinnor debatterade kvinnosaken, utbildnings-, rösträtts- och fredsfrågor samt kulturella och litterära frågor med mera. Tidskrifterna fungerade som opinionsbildare och var identitetsstärkande. I kvinnotidskrifterna skapades möjligheter för kvinnor att skriva, påverka och vara samhällsmedborgare. De skapade nya offentliga rum. I dessa medverkade också manliga skribenter.

Slående är den energi som de kvinnliga redaktörerna hade och den vilja till förändring som drev dem. De ville verka för ett bättre samhälle, där kvinnors röster kunde höras. En strategi var att skriva anonymt, under pseudonym eller med signatur. Men de skrev också med egna namn. En annan var att använda humorn som vapen. En tredje var att arbeta hårt. Många av kvinnotidskrifterna hade ekonomiska bekymmer men klarade sig tack vare obetalt och idogt arbete, lojala prenumeranter och stöd från ett förbund eller en organisation. De äldre kvinnotidskrifterna som denna portal handlar om innehåller mängder av artiklar om kvinnofrågor, sociala frågor, skönlitteratur, litteraturkritik, debatter, reportage, och annonser som ger god inblick i ett samhälle och en värld i ständig förändring.

Göteborg, maj 2011


Noter
1 "Fruntimmerstidningar", i Tidningskvinnor 1690—1960, red. Kristina Lundgren & Birgitta Ney, Lund: Studentlitteratur 2000, s. 15—23.
2 Ingemar Oscarsson, " Med tryckfrihet som tidig tradition", i Den svenska pressens historia, 1. I begynnelsen (tiden före 1830), red. Karl-Erik Gustafsson & Per Rydén, Stockholm: Ekerlind 2000, s. 100.
3 Margareta Björkman, Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige, Stockholm: Atlantis 2006, s. 103.
4 Lisbeth Larsson, "Min kiära Syster och oförlikneliga Wän! Om 1700-talets svenska press och dess fruntimmerstidskrifter", i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd 1: I Guds namn, 1000—1800, Höganäs: Wiken 1993, s. 429.
5 Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare, (diss), Skrifter utgivna av avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, nr 45, Hedemora: Gidlunds förlag 2001, kap.2.
6 Öhrberg 2001, s. 187.
7 Larsson 1993, s. 428.
8 Margareta Berger, Äntligen ord från qwinnohopen! Om kvinnopress under 1700-talet, Stockholm: Förlaget Akademilitteratur 1984, s. 13—22.
9 Larsson 1993, s. 438.
10 Citerat ur Björkman 2006, s. 15 och not 6, s. 409.
11 Björkman 2006, s. 111.
12Aspasie citerad ur Berger 1984, s. 10.
13 Gender and the Victorian Periodical, red. Hilary Fraser, Stephanie Green och Judith Johnstone, Cambridge: Cambridge University Press 2003.
14 Pauline A. Nestor "A New Departure in Women's Publishing: The English Woman's Journal & The Victoria Magazine", i Victorial Periodicals Review 1982:3, s. 96.
15 Se t.ex. Ulla Manns Upp systrar, väpnen er! Kön och politik i svensk 1800-talsfeminism, Stockholm: Atlas 2005, s. 14.
16 Signaturen Din redlige vän K., "En ny skolfråga. Utdrag ur ett bref till en vän", i Svenska Tidningen. Dagligt allehanda i Stockholm 5.1.1858.
17 Anna Nordenstam, Begynnelser. Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850—1930, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 2001.
18 Anmälan citerad ur Nordenstam 2001, s. 56.
19 Ibidem.
20 Artikeln hänvisar till Emily Shireffs tankegångar, se vidare Nordenstam 2001, s. 105ff.
21 Ulla Manns, Den sanna frigörelsen. Fredrika-Bremer-Förbundet 1884—1921, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1997, Manns 2005 och Nordenstam 2001. Inger Hammar, Emancipation och religion. Den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 1860—1900, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1999 betonar istället att Tidskrift för hemmet var förankrad i ett könskomplementärt tänkande utifrån en kristen idétradition. En mer könskomplementär syn på könen kan skönjas i Fredrika-Bremer-Förbundets ideologi menar Manns 1997, men först vid sekelskiftet 1900.
22 Sanningssökare, [sign.], "Om könens betydelse i afseende på den intellektuella uppfostran" i Tidskrift för hemmet 1875, s. 5 och se vidare Nordenstam 2001, s. 113.
23 Brev från Rosalie Olivecrona till Sophie Adlersparre 13 mars 1859 , citerat ur Nordenstam 2001, s. 58.
24 Gender and the Victorian Periodical 2003, s. 5.
25 Fredrika-Bremer-Förbundet. Inbjudning 1885, Fredrika-Bremer-Förbundets arkiv, Riksarkivet.
26 Citerat ur Manns 1997, s. 65.
27 Manns 1997, s. 63.
28 "Inledningsord" i Dagny 1886:1, s. 1.
29 Lina Samuelsson, "Dagny. En tidskrift för den nya dagens kvinna", i prel. titel 150 år med svenska kvinnotidskrifter. En antologi, red. Anna Nordenstam, (under publicering).
30 Monica Boëthius, Hertha 1959:3. (Jubileumsnummer)
31 Citerat ur Gunnel Weidel Randver, Tidskriften Framåt. Kvinnors kamp för det fria ordet, Rundqvists bokförlag: Göteborg 1985, s. 11.
32 "Prenumerationsanmälan", i Framåt 1886:1.
33 "Till Allmänheten", i Framåt 1886:1.
34 Weidel Randver 1985, s. 9.
35 Lisbeth Stenberg, "Sexualmoral och driftsfixering. Förnuft och kön i 1880-talets skandinaviska sedlighetsdebatt", i Nationell hängivenhet och europeisk klarhet. Aspekter på den europeiska identiteten kring sekelskiftet 1900, red. Barbro Kvist Dahlstedt & Sten Dahlstedt, Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1999, s. 177ff.
36 Sophie Adlersparre, "Göteborgs kvinnoförening och dess tidskrift 'Framåt'", i Dagny 1886:10, s. 249.
37 Weidel Randver 1985, s. 86.
38 Manns 1997, s. 92.
39 "Till Allmänheten! Till Framåts läsare!", i Framåt 1889:1.
40 "Inbjudan till prenumeration", i Hertha 1914:1.
41 "Framtidens förtrupper", i Hertha 1914:18.
42 Boëthius, i Hertha 1959:3, Jubileumsnummer s. 48.
43 "Till våra läsare!" i Rösträtt för kvinnor 1912:1.
44 Bertil Björkenlid, Kvinnokrav i manssamhälle. Rösträttskvinnorna och deras metoder som opinionsbildare och påtryckningsgrupp i Sverige 1902—21, (diss), Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala 1982; nr 17, s. 159.
45 "Till Iduns läsarinnor!", i Idun, profnummer 1887:2.
46 Eric Johannesson, Den läsande familjen. Familjetidskriften i Sverige 1850—1880, (diss), Stockholm: Nordiska museets Handlingar 96 1980, s. 7.
47 Octavio Beer, "Idun", i Idun, profnummer 1 1887.
48 "Till Iduns läsarinnor!", i Idun 1888:1.
49 Lisbeth Larsson kallar Idun för damtidning, Se Larsson, En annan historia. Om kvinnors läsning och svensk veckopress, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1989, s.34. Till Idun-traditionen vid sekelskiftet 1900 hör förutom Idun också Svensk Damtidning och Hemtrefnad.
50 Larsson 1989, s. 106.
51 Margareta Stål, "'För quinnans framåtskridande', Idun — de första 25 åren", i 150 år med svenska kvinnotidskrifter. En antologi, red. Anna Nordenstam, (under publicering).
52 Margareta Stål, "'Att fånga flugor med ättika'. Med humorn som vapen i könsdebatten", i Elin Wägner. Det första fotstegets moder. Antologi, red. Marianne Enge Swartz, Växjö: Artéa Förlag, s. 73—79.
53 "Till Ellen Keys porträtt" undertecknad sign. A- St. [Anna Sterky], Morgonbris 1904:1.
54 Eva Ekstrand, Morgonbris. Kvinnopress, trettiotal och längtan efter fri tid, (diss), Umeå: Umeå universitet, Institutionen för kultur och medier 2007, s. 34.
55 För fler siffror se Ekstrand 2007, s. 245.
56 Ekstrand 2007, s. 51.
57 Gråt inte, kämpa! 10 år med kvinnorörelsen, Kvinnobulletinen, Hammarstöm & Åberg, s. 200.
58 "Tidevarvet" osign, i Tidevarvet 1923:1.
59 Ibidem.
60 Ulla Isaksson & Erik Hjalmar Linder, Elin Wägner. Amason med två bröst 1882—1922. Dotter av moder jord 1922—1949, Stockholm: Albert Bonniers förlag (1977, 1980) 2003, s. 380f.
61 Honorine Hermelin intervju som finns på DVD om Tidevarvet, utgiven av Kulturföreningen Fogelstad, 2008.
62 Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor, Stockholm: Albert Bonniers förlag 2004, s. 113.
63Elisabeth Tamm, "Vår politiska väg. Ansvaret", i Tidevarvet 1923:1.
64 Se t.ex. Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder (1977, 1980) 2003, Lena Eskilsson, Drömmen om kamratsamhället. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925—35, (diss), Stockholm: Carlsson 1991.
65 Gunilla Domellöf, Tidevarvet. En historisk bakgrund och introduktion, Kulturföreningen Fogelstad, Småskrift nr 8, bilaga till medlemsblad nr 45, december 2008, s. 30.
66 Birgitta Wistrand, Elin Wägner i 1920-talet. Rörelseintellektuell och internationalist, (diss), Uppsala: Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 2006, s. 83ff.


Läs mer: ett urval

  • Andersson, Irene, "Tidevarvet", i Presshistorisk årsbok 1999

  • Berger, Margareta, Äntligen ord från qwinnohopen! Om kvinnopress under 1700-talet, Förlaget Akademilitteratur:   Stockholm 1984

  • Björkenlid, Bertil, Kvinnokrav i manssamhälle : rösträttskvinnorna och deras metoder som opinionsbildare och påtryckningsgrupp i Sverige 1902—21, (diss), Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala 1982 ; nr 17 (om Rösträtt för kvinnor)

  • Björkman, Margareta, Catharina Ahlgren : ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige, Stockholm: Atlantis 2006 (om bl.a. Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer.)

  • Bohlin, Anna, Husmodern - en listig bedragare : "Tidevarvet" och K.J. I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 135-154.

  • Claesson-Pipping, Git, "Qvinlighetens väsen : Sophie Adlersparres litteraturkritik och formandet av den svenska kvinnans litteratur", i Personhistorisk tidskrift 1997:1

  • Domellöf, Gunilla, Tidevarvet : en historisk bakgrund och introduktion, Kulturföreningen Fogelstad, Småskrift nr 8, bilaga till medlemsblad nr 45, december 2008 (om Tidevarvet)

  • Ekstrand, Eva, Kaj Anderssons Morgonbris : kvinnopress, trettiotal och längtan efter fri tid, (diss), Umeå: Umeå universitet, Institutionen för kultur och medier 2007 (om Morgonbris)

  • Eskilsson, Lena, Drömmen om kamratsamhället. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925—35, (diss) Stockholm: Carlssons 1991, (om Tidevarvet).

  • Forsås-Scott, Helena, Re-writing the Script : Gender and Communtiy in Elin Wägner, Norvik Press 2009 (bl.a. om Wägner i Idun och Tidevarvet)

  • Hammar, Inger, Emancipation och religion: den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 1860—1900, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1999, (om bl.a. Tidskrift för hemmet och Dagny)

  • Isaksson, Ulla & Linder, Erik Hjalmar, Elin Wägner : Amason med två bröst 1882—1922, Dotter av moder jord 1922—1949, Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1977, 1980) 2003 (om Tidevarvet)

  • Knutson, Ulrika, Kvinnor på gränsen till genombrott : grupporträtt av Tidevarvets kvinnor, Stockholm: Albert Bonniers förlag (om Tidevarvet) 2004

  • Kvinnor i politiken : artiklar ur den politiska, radikala veckotidningen Tidevarvet (1923—1936) i urval av Ragna Kellgren. - Stockholm: LT, 1971. - 271 s.

  • Kvinnorna ska göra det! Den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad — som idé, text och historia, red. Ebba Witt-Brattström och Lena Lennerhed, Södertörns högskola: Samtidshistoriska frågor 6 2003.

  • Larsson, Lisbeth, En annan historia. Om kvinnors läsning och svensk veckopress, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1989 (om bl.a. Idun)

  • Larsson, Lisbeth, "Min kiära Syster och oförlikneliga Wän! Om 1700-talets svenska press och dess fruntimmerstidskrifter", i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd 1: I Guds namn, 1000—1800, Höganäs: Wiken 1993.

  • Leijonhufvud, Sigrid, Sophie Adlersparre (Esselde). Ett liv och en livsgärning I-II, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag 1922—1923 (om bl.a. Tidskrift för hemmet och Dagny)

  • Levin, Hjördis, Kvinnorna på barrikaden. Sexualpolitik och sociala frågor 1923—36, Stockholm: Carlssons bokförlag 1997 (om bl.a. Tidevarvet)

  • Manns, Ulla, Den sanna frigörelsen. Fredrika-Bremer-Förbundet 1884—1921, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 1997 (om bl.a. Dagny och Hertha)

  • Nordenstam, Anna, Begynnelser. Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850—1930, (diss), Stockholm/Stehag: Symposion förlag 2001 (om Tidskrift för hemmet). Abstract

  • Nordenstam, Anna, Äldre kvinnotidskrifter : "Tidskrift för hemmet". I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 7-18.

  • Rydh, Marianne, "Veckotidning med ambitioner : Idun under Eva Hökerbergs ledning", i Presshistorisk årsbok 2012

  • Samuelsson, Lina, "Dagny" : en tidskrift för den nya dagens kvinna. I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 19-47.

  • Stenberg, Lisbeth, Tidskriften "Framåt" : två åsiktsriktningar möts i unika debatter. I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 49-67.

  • Stål, Margareta, 'Att fånga flugor med ättika' : med humorn som vapen i könsdebatten", i Elin Wägner. Det första fotstegets moder. Antologi, red. Marianne Enge Swartz, Växjö: Artéa Förlag, s. 73-79. (om Idun)

  • Stål, Margareta, "För quinnans framåtskridande" : "Idun" – de första 25 åren. I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 89-106.

  • Tidevarvet, DVD utgiven av Kulturföreningen Fogelstad, 2008.

  • Tidningskvinnor 1690—1960, red. Kristina Lundgren & Birgitta Ney, Lund: Studentlitteratur 2000 (om bl.a. 1700- talets fruntimmerspress).

  • Weidel Randver, Gunnel, Tidskriften Framåt : kvinnors kamp för det fria ordet, Göteborg 1985, (om Framåt)

  • Wistrand, Birgitta, Elin Wägner i 1920-talet : rörelseintellektuell och internationalist, (diss), Uppsala 2006 (om bl.a. Wägners artiklar i Tidevarvet)

  • Wistrand, Birgitta, En kort och en långlivad tidskrift : "Kvinnornas tidning" och "Hertha". I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 69-88.

  • Wägner, Elin, Vad tänker du, mänsklighet? Texter om feminism, fred och miljö, i urval av Helena Forsås-Scott (om bl.a. Wägners artiklar i Tidevarvet)

  • Åsén Ekstrand, Eva, Fotomontaget som politiskt vapen : Kaj Andersson i trettiotalets "Morgonbris". I: Nya röster. Svenska kvinnotidskrifter under 150 år. Möklinta, 2014. – S. 107-134.

  • Öhrberg, Ann, Vittra fruntimmer : författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare, Skrifter utgivna av avdelningen för litetratursociologi vid Litteraturvetenskapliga instityutionen i Uppsala, nr. 45, Hedemora: Gidlunds förlag 2001, (om bl.a. Samtal emellan Argi Skugga)

© Anna Nordenstam

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-12 12:01

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen