Göteborgs universitetsbibliotek: Internationellt

Internationellt

Kvinnorörelsens rötter går tillbaka till 1700-talets upplysningstänkande. 1791 skrev den franska författaren och revolutionära feministen Olympe de Gouges en kvinnornas egen rättighetsförklaring, "Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne", på engelska The Rights of Women. Olympe de Gouges, som egentligen hette Marie Gouze, avrättades 1793 för att ha kritiserat Robespierre. Det dröjde ända till 1944 innan franska kvinnor fick rösträtt.

Storbritannien

"Déclaration des droits..." var en inspirationskälla för Mary Wollstonecraft när hon skrev A Vindication for the Rights of Women, 1792. De engelska rösträttskämparna är kända för sina uppseendeväckande metoder men de började stillsamt. Det första kända mötet där man agiterade för kvinnors rösträtt hölls 1869. Två år senare, 1871, bildades The National Society for Women's Suffrage.

Emily Wilding Davison (Daily Herald, 1914)
Emily Wilding Davison (Daily Herald, 1914)

Man uppnådde vissa framgångar, bl.a. fick kvinnor rösträtt i kolonierna Nya Zeeland (1893) och Australien (1902), men i Storbritannien dröjde det. Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia tröttnade och bildade 1903 Women's Social and Political Union, WSPU. De använde mer militanta metoder, som stenkastning och fönsterkrossning. När de greps hungerstrejkade de i fängelserna. 1913 kastade sig Emily Wilding Davison framför kungens häst vid en kapplöpningstävling. Hon sårades så svårt att hon senare avled och hennes begravning blev en stor manifestation för rösträttskampen. I och med Första världskriget avbröts kampen. Först 1928 fick kvinnor rösträtt i Storbritannien.

USA

Susan B. Anthony:"Failure is impossible!"
Susan B. Anthony:"Failure is impossible!"

I USA hölls 1848 ett kvinnomöte i Seneca Falls. Kvinnorna antog där Declaration of Sentiments. De utgick från den amerikanska oavhängighetsförklaringen men lade till "kvinnor", t.ex. "We hold these truths to be self-evident: that all men and women are created equal". Drygt tjugo år senare, 1869, bildade amerikanska kvinnor världens första kvinnosaksförening, National Woman Suffrage Association, NWSA. Initiativtagare var bl.a. Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton.
Läs mer: National American Woman Suffrage Association Collection 1848-1921.

Danmark

I Danmark började kvinnorna kämpa för rösträtt på 1880-talet och 1889 bildades den första "kvindevalgretsforening". En av initiativtagarna var prästfrun Line Luplau. Man agiterade genom möten och debattartiklar och flera olika rösträttsorganisationer bildades. De två största var Danske Kvinders Valgretsforbund och Landsforbundet for Kvinders Valgret. Dessa ville inte samarbeta med varandra och när International Woman Suffrage Alliance beslöt att varje land bara kunde representeras av en enda organisation måste Danmark begära dispens. Sådan beviljades och Danmark blev representerat av båda organisationerna. Socialdemokraterna och Venstre stödde från början kvinnornas krav på rösträtt, liksom många enskilda manliga sympatisörer. En av dem var Fredrik Bajer som tillsammans med sin fru Mathilde redan 1871 hade grundat Dansk Kvindesamfund.

"Tacktåg" i Köpenhamn 1915
"Tacktåg" i Köpenhamn 1915

1915 antog Folketinget en ny grundlag, som gav kvinnor rösträtt. Kvinnorna firade genom att anordna ett "tacktåg". Det gick till Amalienborg, där man överlämnade en tackskrivelse till kung Christian XII. Tåget samlade 12-15.000 personer. Läs mer på webbplatserna Stemmeret 100 år : 1915-2015 och Danske kvinders kamp for valgret.

Norge

Rösträtt för kvinnor
Sittande: Finland, Norge
Rösträtt för kvinnor
Sittande: Finland, Norge

Norska kvinnor fick rösträtt två år före de danska, 1913, efter en ungefär lika lång kamp. Norsk Kvindesagsforening grundades 1884, men splittrades senare p.g.a. rösträttsfrågan. Gina Krog, som ansågs alltför radikal, bildade tillsammans med några andra kvinnor Kvindestemmerettsforeningen. Denna splittrades sedan i sin tur, när Landskvindestemmeretsforeningen bildades. Orsaken var delade meningar om taktiken, bl.a. om man skulle nöja sig med att till en början kräva kommunal rösträtt eller om man skulle kräva "allt genast".

1901 fick kvinnor kommunal rösträtt och blev också valbara till kommunala församlingar. Den norska kvinno- och rösträttsrörelsen engagerade sig starkt för en upplösning av unionen med Sverige, bl.a. genom en namninsamlingsaktion. Denna användes sedan som ett argument för rösträtt, eftersom kvinnorna med den hade visat att de var lika patriotiska och goda medborgare som männen. Läs mer om kampen för Stemmeret i Norge.

Finland

Women's Political Club, Helsingfors 1913
Women's Political Club, Helsingfors 1913

Finland var det första nordiska landet som införde rösträtt för kvinnor, 1906. Även här kopplades kampen för medborgerliga rättigheter till den nationella kampen för frigörelse från Ryssland. 1905 tillsattes en Centralkommitté för att samla de båda rörelserna. I den nya författning som antogs 1906 skrev man in att riksdagen skulle grundas på allmän rösträtt och valbarhet för både män och kvinnor. År 2006 är det alltså hundra år sedan de första nordiska kvinnorna fick rösträtt. Det kommer att uppmärksammas på många sätt. Läs mer om Finska kvinnors politiska rättigheter.

Fler länkar:

Danska Tidsskrifter 1885-1920. Inskannade kvinnotidskrifter, bl.a. Kindestemmerets-bladet (1907-1913). En sökfunktion gör det möjligt att söka i alla tidskrifterna samtidigt. Man kan läsa om kampen i Sverige ur ett danskt perspektiv och här finns även artiklar av svenska rösträttskvinnor.
Women's Suffrage : a World Chronology of the Recognition of Women's Right to Vote and to Stand for Election
Votes for Women's Suffrage Pictures, 1850-1920.
Holmgren, Ann Margret, Kvinnorösträttens historia i främmande länder : i kortaste sammandrag. 1919.

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2017-10-17 09:53

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen