Förmödrar

Kvinnorörelsens rötter går tillbaka till 1700-talets upplysningstänkande. 1791 skrev den franska författaren och revolutionära feministen Olympe de Gourges en kvinnornas egen rättighetsförklaring, Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne, på engelska The Rights of Women. Den blev en inspirationskälla för Mary Wollstonecrafts A Vindication for the Rights of Women, 1792 (se nedan).

I Sverige talar man om kvinnorörelsens tre vågor: ca 1880-1920, fr a rösträttsrörelsen, 1960- och 1970-talet, och nyfeminismen vid millennieskiftet.

"Kvinnorörelsens mål har genom åren varit ett och detsamma: att skapa ett jämställt samhälle utan förtryck på grund av kön", skriver Gunnel Karlsson, historiker och föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning i utställningskatalogens kapitel Från rösträttskamp till fittstimsdebatt (pdf-format).
Utställningen lyfter fram åtta av kvinnorörelsens förgrundsgestalter, fyra svenska och fyra internationella:

Mary Wollstonecraft, 1759-1797, engelsk författare och feminist. Drev bl a en skola för flickor och skrev Thoughts on the education of daughters. Mest känd för A Vindication for the Rights of Women som hon skrev 1792. Wollstonecraft hävdar att kvinnan liksom mannen är en förnuftsvarelse och därför bör ha samma ekonomiska, politiska och sociala rättigheter. Läs mer.

Fredrika Bremer, 1801-1865, författare som i romaner som Hertha och Familjen H*** belyser den borgerliga kvinnans ofrihet och instängdhet i hemmet. Som ensam kvinna reste hon runt i Europa, USA och Kuba och skildrade sedan sina upplevelser i Hemmen i den nya verlden och Lifvet i den gamla verlden. Hon betraktas som en pionjär för den svenska kvinnoemancipationen och har givit namn åt Fredrika Bremer-förbundet, som grundades redan 1884. Läs mer.

Ellen Key, 1849-1926, författare, pedagog, rösträttskämpe och kvinnosaksideolog. En av förespråkarna för kvinnans biologiska, känslomässiga och intellektuella särart. Skrev bl a Missbrukad kvinnokraft, Kvinnopsykologi och kvinnlig logik och Barnets århundrade, som kom att spela en stor roll för 1900-talets pedagogiska debatt. Läs mer.

Emma Goldman, 1869-1940, född i Litauen, emigrerade till USA 1885. Agiterade tillsammans med Alexander Berkman för anarkismen. De fängslades 1893 och utvisades 1919 till Sovjetunionen. Skrev om kvinnans frigörelse, rösträttsfrågan och kvinnohandel och gav under 10 år ut tidskriften Mother Earth. På svenska finns bl a Anarkistiska minnen och Mina två år i Ryssland. Läs mer.

Alexandra Kollontaj, 1872-1952, sovjetisk politiker, diplomat och författare. Efter revolutionen 1917 utsågs hon till folkkommissarie för sociala frågor och var 1930-1945 Sovjetunionens ambassadör i Sverige. Hon förespråkade genuin arbetarmakt, kvinnans frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Dessa idéer spred hon både i politiska skrifter och i sitt skönlitterära författarskap. På svenska finns bl a Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, Arbetsbiens kärlek och Den nya moralen och arbetarklassen. Läs mer.

Elin Wägner, 1882-1949, författare, journalist, rösträttskämpe, miljödebattör m m. En av grundarna av Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Invald i Svenska Akademien 1944, som andra kvinna. Skrev bl a Norrtullsligan, Pennskaftet, Åsa-Hanna, Väckarklocka, en biografi i två band över Selma Lagerlöf. Läs mer.

Alva Myrdal, 1902-1986, socialdemokratisk politiker, riksdagsledamot, statsråd, diplomat. Från början seminarielärare och reformivrare inom socialpolitikens område. Från 1960-talet och framåt stark förkämpe för fred och nedrustning, tilldelades Nobels fredspris 1982. Skrev bl a Folk och familj och Spelet om nedrustningen och tillsammans med sin man Gunnar Myrdal Kris i befolkningsfrågan 1934. Läs mer.

Simone de Beauvoir, 1908-1986, fransk författare och existentialistisk filosof. Publicerade 1949 Le deuxième sexe, en klassiker inom den feministiska litteraturen, som först 1973 översattes till svenska. Andra verk är Mandarinerna, Avled stilla, En familjeflickas memoarer och De bästa åren. Läs mer.