Kvinnoorganisationer

Under 1960- och 1970-talen grundades en mängd politiska organisationer i Sverige. Även kvinnorörelsen organiserade sig på ett nytt sätt. Det hade naturligtvis funnits kvinnoorganisationer tidigare, likaväl som politiska organisationer. Fredrika-Bremer-förbundet grundades redan 1884, 1914 bildades Frisinnade Kvinnor, som 1931 blev Svenska Kvinnors Vänsterförbund, och de flesta av de stora politiska partierna

hade särskilda kvinnoorganisationer. Det som var nytt både vad gällde politiska organisationer och den nya kvinnorörelsen var den starka vänsterorienteringen och sättet att arbeta. Man satsade på utåtriktad verksamhet, demonstrationer, aktioner, tidskriftsförsäljning på gator och torg osv.

Grupp 8
Den kvinnoorganisation som fick störst genomslag i Sverige var Grupp 8, som grundats av just åtta kvinnor 1968. Gruppen växte snabbt, först med lokalgrupper i Stockholm, sedan över hela landet. Man ville ha en icke- hierarkisk organisation, lokalgrupperna var självständiga, beslut fattades på stormöten och i stället för styrelse fanns ett "rullande" representantskap. Politiken fördes fram i tidskriften "Kvinnobulletinen", som började utges 1971.

Grupp 8 drev en mängd frågor - rätt till arbete, likalön, sextimmars arbetsdag för alla, daghem åt alla barn, fri abort, kamp mot pornografin. Grupp 8 återuppväckte firandet av Internationella kvinnodagen 8 mars. Den första demonstrationen hölls 1971 i Stockholm och blev sedan en årlig manifestation med allt fler deltagare i hela landet. 8 mars 1978 demonstrerade enbart i Stockholm cirka 2000 personer. På det internationella planet deltog man i Kvinnornas international, med parollen "Systrar i hela världen, förena er!". Internt arbetade man med "consciousness-raising", för att höja den egna medvetenheten om manssamhällets och patriarkatets makt. Parollen var "Det personliga är politiskt!".

När Grupp 8 var som störst fanns det lokalgrupper på ett trettiotal platser i Sverige. Under 1980-talet minskade intresset för både politik och kvinnorörelse i landet, men Kvinnobulletinen fortsatte att komma ut ända till 1996.

Arbetets kvinnor
Liksom inom övriga vänstern var den interna debatten i Grupp 8 livlig och meningarna delade. Allt eftersom organisationen växte ökade också oppositionen mot den politiska linjen. Från början hade Grupp 8 betonat det dubbla förtrycket - kvinnor förtrycktes både i hemmen och på arbetsplatsen. 1973 ansåg en grupp att klasskampen glömdes bort. De bröt sig ur Grupp 8 och bildade Arbetets kvinnor. Dess paroll var "Kvinnokamp och klasskamp sida vid sida". Arbetets kvinnor ansåg också att kvinnans roll som mor var bortglömd inom Grupp 8 och diskuterade mycket hur ett jämlikt samhälle skulle se ut för en arbetarkvinna med barn. Diskussionerna fördes bl a i tidskriften Rödhättan, vars första nummer gavs ut 1974. Den levde till 1981. Några av dem som arbetat med Rödhättan började då arbeta med Kvinnotidningen Q (1981-1986).

Kvinnoligan
Kvinnoligan bildades i Lund 1970 av kvinnor som varit aktiva i vänsterrörelsen men som kände att de inte deltog på samma villkor som männen. Kvinnoligan bildades oberoende av Grupp 8 och de båda grupperna möttes först på ett möte i Lund 1971. Liksom övriga kvinnorörelsen organiserade sig Kvinnoligan i självständiga basgrupper, som själva bestämde vad de ville syssla med. Frågorna var i stort sett de samma som Grupp 8:s. Medlemsantalet växte snabbt och organisationen fick svårt att ta emot alla intresserade. 1973 upphörde gruppen.

Lesbisk kamp
Som en särskild del av kvinnorörelsen framstod den lesbiska rörelsen. RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, hade bildats redan 1950 och där engagerade sig de kvinnliga medlemmarna i grupper som Club Diana och Victoria. När kvinnorörelsen tog fart var det många lesbiska kvinnor som kände att de hade mer gemensamt med denna än med de homosexuella männen.
1973 bildades Lesbisk front i Stockholm. 8 mars 1980 bytte man namn till Lesbiska feminister. I Göteborg grundades 1975 Lesbiska ligan och en motsvarande grupp fanns också i Malmö.

Många av medlemmmarna i den lesbiska rörelsen var också aktiva i t ex Grupp 8 och ofta agerade man gemensamt. "Lesbisk kamp är kvinnokamp!" var parollen. De lesbiska grupperna gjorde många spektakulära aktioner, t ex porraktionen i Göteborg 1975, då man kastade in surströmming i torskarnas bilar, men man hade alltid ett seriöst syfte. Man talade offentligt om tabubelagda ämnen och bidrog till att synliggöra en tidigare osynlig grupp.

Många av 1970-talets organisationer har försvunnit, andra har kommit till. Länkar till flera nu existerande kvinnoorganisationer hittar man t ex i ämnesportalen KvinnWebb.

I utställningskatalogen skriver sociologen Eva Schmitz om Den nya kvinnorörelsen under 1970-talet (pdf-format).
Några böcker som beskriver sextio- och sjuttiotalets kvinnorörelse är
"Gråt inte kämpa! : 10 år med kvinnorörelsen, Stockholm, 1982. - Artiklar ur Kvinnobulletinen.
Kvinnorörelsen och '68 : aspekter och vittnesbörd / Elisabeth Elgán (red), Huddinge, 2001.
Thorgren, Gunilla, Grupp 8 & jag. - Stockholm, 2003.

Mycket information hittar man också i
Clayhills, Harriet, Kvinnohistorisk uppslagsbok, Stockholm, 1991.

Lila perspektiv : lesbiskt feministiskt magasin