Göteborgs universitetsbibliotek: Hans W:son Ahlmann (1889-1974)

Hans W:son Ahlmann (1889-1974)

Hans Wilhelmsson Ahlmann föddes 14 november 1889 i Karlsborg och dog 1974 i Stockholm. Hans far var överste. Efter gymnasiet studerade han vid Stockholms högskola där han blev Fil kand 1910, Fil lic 1912 och Fil dr 1915. Geologen Gerard De Geer tog honom med som assistent på en berömd exkursion sommaren 1910 till Spetsbergen (Isfjordsområdet), med ett sjuttiotal forskare inom ramen för den geologiska världskongressen som hölls i Stockholm samma år. Kanhända att den unge Ahlmanns intresse för polarområdena och ännu mer hur landformerna hade skapats av geologiska processer (geomorfologi) väcktes då. Men huruvida han skulle bli naturvetare var länge en öppen fråga. Under en period 1913-1914 var han i Paris för att bli konstnär men insåg snart att han inte ägde tillräcklig talang. Däremot inspirerades han av en del föreläsningar under vistelsen i Paris, föreläsningar som gavs av en av dåtidens stora namn i geomorfologi, William Morris Davis. Åter i Sverige skrev han en avhandling om Ragundasjöns morfologi – Ragundasjön i Jämtland tömdes på vatten 1796 genom ett stort mänskligt felgrepp i naturen och områdets märkliga landskap utgör i dag en turistattraktion

Avhandlingen gav docentkompetens (och anställning) i morfologisk geologi vid Stockholms högskola fram till 1921 då Ahlmann fick en docentur vid Uppsala universitet. 1929 var han tillbaka vid Stockholms högskola, nu som förste innehavare av en nyinrättad professur i geografi, en post han behöll fram till 1950 då han blev Sveriges ambassadör i Norge (t.o.m. 1956). Ambassadörsutnämningen var ett led i försöket att skapa bättre relationer mellan de två länderna i kölvattnet av en norsk Sverigekritik med fokus på krigsåren samt ett försök till en panskandinavisk försvarsallians som splittrades när Norge gick med i NATO 1949. Problemet var att Sveriges neutralitet under kriget hade medfört att tyska trupper tillåtits passera genom svenskt territorium till det ockuperade Norge samt att järnmalm exporterades till Tyskland via Narvik.

Genom starka personliga band med Norge och i kraft av sin ställning som ledande forskare med goda kontakter i både väst och öst, kom Ahlmann att framstå som internationalist och vetenskapsdiplomat, en roll han också utnyttjade inom forskarvärlden.

Kontakterna med Norge grundlades i mitten av 1910-talet under studier av glaciala och post-glaciala landskap i södra delen av landet (Jotunheim) samt Kårsaglaciären i norra Sverige och ledde till ett stort arbete med titeln ”Geomorphological studies on Norway” (1919). Förutom livliga kontakter med framförallt geofysikerna i Bergen fann han också sin väg in i Albert och Erikka Harloffs välbärgade skeppsredarfamilj som var känd för att stödja en nydanande norsk kultur- och bildningsverksamhet. Familjen hade liksom staden i övrigt också en viss engelsk orientering. Hans Ahlmann gifte sig med dottern Erikka Maria Harloff (1897-1981), som kallades Lillemor). Paret Ahlmann fick aldrig några barn men som så ofta när forskning betraktades som ett kall kom den dynamiska och öppna professorns akademiska lärlingar att bli en slags utvidgad familj. Engagemanget i Norges sak under andra världskriget innebar att paret Ahlmann hjälpte åtskilliga norska motståndsmän och flyktingar.

Som vetenskapsman är Ahlmann mest känd för tre saker. För det första inledde han en modern period av systematisk glaciologisk forskning som också har fått hans namn – Ahlmannperioden 1931-1952 . För det andra tog han under den tiden initiativet till och blev en viktig drivkraft i lanserandet av den norsk-brittisk-svenska antarktisexpeditionen (NBSX) 1949-52 och för det tredje initierade han den verksamhet i Sverige som ledde till Tarfala forskningsstation som alltjämt drivs av geovetare vid Stockholms universitet. Av fyra glaciärer i området är Storglaciären den mest kända och är nu en av världens mest studerade glaciärer. Tarfala dalen, som är en typisk sub-arktisk hög alpina dalgång, ligger på en höjd som varierar mellan 800 och 2013 meter över havsnivån.

Som vetenskapsdiplomat spelade han en viktig roll som främjare av nya och för polarforskningen betydelsefulla institutioner. Under förberedelserna för NBSX lyckades han få sin norske vän Harald Ulrik Sverdrup tillbaka från USA till Norge för att bli Norsk Polarinstitutts direktör 1948 och som sådan en ledande figur i norrmännens delvis politiskt motiverade vetenskapliga satsning på forskning i Dronning Maud Land.

Sverdrup hade utbildats i Bergen och tidigare svarat för det meteorologiska forskningsprogrammet. Han delade ledarskapet med Ahlmann under dennes andra Spetsbergen-expedition 1934. 1936 hade Sverdrup sedan åkt till USA för att bli direktör för Scripps Institution of Oceanography i La Jolla, Kalifornien, först för tre år men när kriget kom stannade han sedan i USA ytterligare nio år.

En annan namnkunnig forskare med rötter i Bergenskolan i meteorologi som gjorde karriär i USA var Carl-Gustaf Rossby. Han var svensk och hade ursprungligen studerat matematisk fysik vid Stockholms högskola. Efter studier i Bergen hos Vilhelm Bjerknes for han till USA på ett stipendium. Han tjänstgjorde vid bl.a. MIT och Woods Hole Oceanographic Institute. Rossby är mest känd för att ha införd datorbaserad numerisk analys i meteorologi och prediktiv simulering (för militära ändamål i USA) som blev viktig för klimatmodellering. Ahlmann hade ett avgörande inflytande i att ta Rossby tillbaka till Sverige tack vara nära kontakter med ledande politiker varigenom han lyckades bereda marken för en ny professur till Rossby vid Högskolan i Stockholm 1947. Det blev den plattform kring vilken Rossby utvecklade det som senare blivit känt som Stockholm School of Meteorology med bl.a. atmosfärisk kemi och klimatologi som viktiga komponenter.

Paradoxalt nog bidrog Ahlmann således till en forskningsinriktning som kom att inkorporera antropogeniskt inflytande på klimatet, ett perspektiv som kontrasterade starkt mot hans egen fältorienterade inriktning.

Den Ahlmannska perioden i svensk polarforskning började alltså med Ahlmanns egen utveckling till polarforskare 1931 och varade till återkomsten av NBSX 1952. Det är en period som avlöste den föregående perioden av relativ stagnation 1910-1930.

Hans AhlmanHans Ahlman och Hilding Olsson på Svalbard 1934 (Foto Centrum för Vetenskaphistoria, Stockholm)

Vändpunkten kom i samband med en norsk expeditions upptäckt av Andréemännens rester 1930 på Vitön, Svalbard; Ahlmann kom att bli en av redaktörerna för utgivningen av Andrées dagböcker och tog fasta på det förnyade svenska polarintresset genom att påbörja ett antal expeditioner i arktiska områden för att vidga glaciologiska studierna på noggrant selekterade platser och med mycket systematiska empiriska metoder.

Vägledande var en geofysisk klassifikation han gjorde av olika typer av glaciärer. Åren 1931 och 1934 genomförde han expeditioner till Svalbard i samarbete med svenska och norska kollegor. År 1936 följdes detta upp med en expedition till Vatnajökull på Island där glaciärens massbudget studerades. År 1939 genomfördes en expedition till nordöstra Grönland. Det var två inriktningar som styrde Ahlmann, dels fysikaliska studier av hur glaciärer fungerar, dels studier av glaciärer som klimatindikatorer. Han blev ur internationellt perspektiv en stor auktoritet på ämnet glaciärer och klimat. För honom blev glaciärerna till ”instrument med vilka han studerar klimatets växlingar och topografins utbildning men också bebyggelsen och näringslivets beroende av en tidigare glacial aktivitet” (Valter Schytt, ”Ymer Årsbok 1976/77”, s. 289).

Ahlmann undersökte klimatvariationer, speciellt en tendens till vad som då kallades ”klimatförbättring” i Arktis. Denna tillskrevs fysikaliska processer (idén gällde polarvärmning, dvs. en lokal polartendens och inte en global trend). Resultaten publicerades regelbundet på engelska. Ett inflytelserikt sammanfattande pionjärarbete är ”Glaciological research on the North Atlantic coasts” (1948). Tonvikten lades på långa serier av systematiska empiriska observationer i fält – ett induktivistiskt kunskapsideal, dvs. att söka härleda återkommande mönster eller lagbundenheter ur stora mängder systematiska observationer. Inriktningen var samtidigt internationalistisk och inkluderade intresse för data från meteorologi, oceanografi och andra relevanta discipliner. Festskriften på Ahlmanns födelsedag 1949 (”Glaciers and Climate” - red. Carl M:son Mannerfelt) blev en manifestation av hans starka internationella ställning som glaciolog och klimatforskare; detta kröntes tre år senare med en inbjudan att hålla den berömda Bowmanföreläsningen i USA – ”Glacial variations and Climate Fluctuations” (publ. 1953). Han hade också goda relationer med forskare i sovjetiska vetenskapsakademien. Som ledamot av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi verkade han för att Mikhail Somov, ledaren för den första sovjetiska Antarktisexpeditionen under geofysiska året, tilldelades sällskapets prestigefyllda Vegamedalj för 1959.

Det Ahlmanska paradigmet satte stopp för spekulationer om antropogeniska faktorer eller solen som drivkraft i klimatförändringar. Ideologiskt representerade det nya idealet samtidigt ett brott mot 1800-talets nationalchauvinistiska storsvenska tongångar i polarforskning och som sådant passade det väl in på ett litet moderniserat neutralt land vars ledare tidvis kunnat ikläda sig rollen som internationell fredsmäklande samvete (jfr Dag Hammarskjöld, Olof Palme).

En stark vetenskaplig bevekelsegrund för en expedition till Antarktis följde ur Ahlmanns önskan att få närmare kunskap om isens beteende i sydpolära trakter för att kunna jämföra med den tendens han såg i Arktis. Ett symboliskt återupplivande av ett tidigare svenskt engagemang (med Otto Nordenskjöld) därnere tycks inte ha spelat någon roll. Maudheimexpeditionen tillsammans med franska och australiensiska expeditioner till Antarktis blev ett förspel till internationella geofysiska året (IGY). Ahlmann själv framhöll hur ”deltagarna i den norsk-brittisk-svenska expeditionen 1949-52 vunnit resultat på flera områden av stor betydelse för även det geofysiska årets arbeten” (Ymer 1960, s. 254). I och med att Stockholmsmeteorologerna tog kommandot över Sveriges program för IGY, samt en politisk ovilja hos statsmakterna blev det Arktis och inte Antarktis svenska forskare satsade på. En konsekvens blev att Sverige sedan stannade utanför Antarktisktraktatet från 1959-1984, dvs i 25 år.

De av Ahlmanns elever som stod honom närmast var Sigurdur Thorarinsson, Carl Mannerfelt och Valter Schytt. Thorarinsson var med under de strapatsfyllda glaciologiska undersökningarna på Island och blev senare professor i geografi (med vulkanologi och glaciologi) vid Islands Universitet. Mannerfelt var också med i Island och blev senare en internationellt känd kartograf. Valter Schytt var den som förde Ahlmanns tradition vidare vid Stockholms högskola/universitet. Redan som ung doktorand fick han 1945 uppdraget att hitta en svensk glaciär som objekt för årliga massbalansmätningar. Valet blev Storglaciären och ledde senare till etablering av Tarfala forskningsstation (se ovan). Schytt – fortfarande doktorand – fick också rollen som vice chef och glaciolog under den framgångsrika NSBX till Dronning Maud Land, Antarktis.

Ahlmann hade alltid livliga kontakter med konstnärs- och kulturkretsar och var själv en aktiv skribent i media, bl.a. i Svenska Dagbladet. Vidare skrev han läsvärda populära berättelser om sina forskningsresor – ”Sommar vid Polhavet” (1931, med S. Malmberg) och ”Land of Fire and Ice” (1936, om Islandsresan). Vidare, var han aktiv medlem i Svenska Turistföreningen och bidrog med artiklar till dess årskrifter.

Lillemor och Hans W:son Ahlmanns fond för geografisk forskning existerar som ett verksamt minne till Ahlmanns vetenskapliga gärning.

AE

Litteratur

  1. Ahlmann, H.W. Glaciological research on the North Atlantic coasts, Royal Geographical Society Research Series, no. 1, 1948
  2. Ahlmann, H.W. The contribution of polar expeditions to the science of glaciology, Polar Record, 5, 324-331, 1949
  3. Ahlmann, H.W. Preliminary glaciological plans for the Norwegian-British-Swedish Antarctic expedition, 1949-52, Journal of Glaciology, 1, 286-289, 1949
  4. Ahlmann, H.W. Glacier variations and climate fluctuations, American Geographical Society, Bowman Memorial Lectures, ser.3, New York, 1953
  5. Sörlin, Sverker, Hans W:son Ahlmann, Arctic Research and Polar Warming: From a National to an International Scientific Agenda, 1929-1952, in "Mundus librorum: Essays on Books and the History of Learning", Publications of the Helsinki University Library 62, Helsingfors, 1996
  6. Sörlin, S. Isdiplomati: Hans W:son Ahlmann och klimatförändringen – mellan morän och moral, i "Mångsysslare och gränsöverskridare: 13 uppsatser i idéhistoria", Sundin, B. och Göransdotter, M (red), Historiska studier: Skrifter från Umeå universitet 1, pp. 120-146, Umeå, 2008
  7. Litteratur om Hans Ahlmann (LIBRIS)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:14

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen