J. Gunnar Andersson (1874-1960)

Johan Gunnar Andersson föddes 3 juli 1874 och växte upp på Östa gård i Knista socken i Närke. För att inte förväxlas med sin namne geografen Gunnar Andersson (1865-1928) kallades han som forskare J. Gunnar Andersson. Han är dock kanske mer känd som Kina-Gunnar på grund av de fynd han gjorde under 1920-talet som arkeolog i Kina. Hans kinesiska namn var An Desheng.

Innan han for till Kina hade han varit chef för Sveriges Geologiska undersökning och deltagit i en rad expeditioner till arktiska och antarktiska regioner. 1914 anställdes han sedan av det kinesiska ministeriet för jordbruk och handel i Peking och kom att arbeta vid landets nyinrättade National Geological Survey (NGS) för att hjälpa till i utvecklingen av Kinas växande gruvindustri. Arbetet innebar även att utbilda unga geologistuderanden i Kina. I detta sammanhang initierade han de utgrävningar ungefär 50 kilometer sydväst om Beijing som fortsatte vidare under 20-talet och så småningom ledde till den österrikiska paleontologen Otto Zdanskys upptäckt av Pekingmänniskan. (Homo erectus pekinensis daterad 600 000 - 400 000 år före vår tideräkning).

J. Gunnar Andersson publicerade en rad vetenskapliga rapporter och böcker om kinesisk arkeologi och grundade Östasiatiska museet i Stockholm 1926 för att rymma de arkeologiska samlingar han tog hem till Sverige. Andersson var föreståndare för museet fram till 1938.

Anderssons intresse för geologi väcktes redan under skoltiden i Örebro då han började samla på trilobiter och andra fossiler i Närke. Under fyra somrar (1891-94) fick han under ledning av professor Gustaf Lindström vid Riksmuseum i Stockholm anslag för att göra insamlingar på Öland. Sommaren 1898, som 24-årig Uppsala student, var han assistent till A.G. Nathorst under dennes geologiska expedition till Spetsbergen, Kung Karls Land och Vitön, där de ovetande om det befann sig bara några kilometer från Andréemännens rester som först 32 år senare skulle upptäckas av en norsk expedition.

1899 ledde Andersson en egen expedition till Björnön. På denna ö halvvägs mellan Nordnorge och Spetsbergen tillbringade han sommaren med fyra följeslagare, en meteorolog (C.A. Forsberg), en zoolog och botaniker (G. Swenander) och två hantlangare från Tromsö. Han utförde geologiska undersökningar och fick även ihop en stor samling växtförsteningar. Resultatet blev en doktorsavhandling, ”Über die Strategraphie und Tektonik der Bären Insel” (1902, Uppsala universitet).

1902 for han till Port Stanley på Flaklandsöarna/Malvinas för att ansluta till Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition ombord expeditionsfartyget Antarctic. Då Nordenskjöld och en grupp om fem man hade lämnats vid sin vinterstation på Snow Hill blev Andersson dennes ställföreträdare som vetenskaplig ledare för den grupp med vilka kapten C.A. Larsen styrde österut på en färd till Sydgeorgien, (april-juli 1902) där man bedrev kartografi, biologisk, geologisk, hydrografisk och annan forskning.

En höjdpunkt var upptäckten av en naturlig hamn, Grytviken, en plats där Larsen sedan inledde en ny epok i valfångstens historia. Grytviken förvandlades under loppet av några år till ett livaktigt industricentrum och replipunkt för åtskilliga Antarktisexpeditioner. Andersson blev också bekant med den antarktiska geologin under en färd längs Gerlache Channel på Graham Lands västkust. Vidare, så tillbringades någon tid på Eldslandet i samband med en del reparationer av fartyget samt tillförsel av färska provisioner och mer kol från en depot nära Ushuaia vid Beagelkanalen. Detta gav tillfälle till ytterligare undersökningar.

När fartyget Antarctic skulle hämta upp Nordenskjöld vid Snow Hill påbörjades det drama som utmynnade i fartygets förlisning, det skruvade ner sig i Weddelhavets is. Det blev ett drama som tillhör polarhistoriens legender. Eftersom skeppet i en första omgång på grund av mycket is i farvattnet inte kunde passera genom Antarctic sundet för att nå Snow Hill och att sannolikheten för att göra så den vägen senare var mycket liten, lämnades en liten grupp om tre män med släde på land vid Hoppets vik på sundets västra sida. Gruppen bestod av Andersson och två kompanjoner som hade för avsikt att resa till fots mot Snow Hill för att varsko Nordenskjöld om förväntade svårigheter och möjlig fördröjning och att invänta fartyget; om inte fartyget hade fram till den 10:e februari så skulle hela gruppen lämna forskningsstationen och ta sig till en depot som hade utplacerats vid Hoppets vik och vänta där till dess Antarctic anlände för att upphämta dem. Skeppet skulle först fortsätta på ett andra försök att nå Snow Hill genom en längre omväg norr och öst om Joinville ön men det var då det låstes fast i isen och gick under i Weddellhavet. Slädgruppen för sin del kunde inte heller nå Snow Hill och vände tillbaks till Hoppets vik där de tvingades övervintra i en stenhydda. Vid denna tidpunkt hade expeditionen således splittrats i tre delar under vinterhalvåret 1903. Nordenskjöld och hans fem män var fast på Snow Hill Island, Andersson och två män vid Hoppets vik på Antarktiska halvöns fastland alldeles intill Antarctic Sound, och Larsen lyckades föra den stora gruppen över till Paulet Island där de spenderade vintern i en tillfällig hydda.

Efter denna andra vinter kunde de tre grupperna mirakulöst återförenas. De fördes till Buenos Aires av en argentinsk undsättningsexpedition (jfr avsnitten om Svenska Antarktisexpeditionen, och Otto Nordenskjöld)

Under den tid Andersson och hans två kompanjoner kartografen löjtnant Samuel August Duse och den norska sjömannen Toralf Grunden livnärde sig på pingviner och säl i en liten stenhydda vid Hoppets vik (11/3-28/9 1903) samlade man en mängd fossil – efter ormbunke och barrträd - för senare transport tillbaka till Sverige. Platsen där dessa hittades kom att kallas Mount Flora. Idag finns en argentinsk forskningsstation vid bergets fot. Den gamla stenhyddan är kvar och har en plaque som påminner om det förflutna; det vårdas av argentinska myndigheter som en historisk plats och turistmål.

T Grunden, J G Andersson och S A Duse på Snow Hill efter återföreningen

Efter att ha återförenats med Nordenskjöld fick J Gunnar Andersson tillfälle att besöka Cockburn Island som ligger nära Snow Hill Island. Han kunde konstatera att det inte rörde sig om en vulkanisk ö som en del tidigare trott. På Cockburn Island upptäcktes också fossil som samlades in. Vid Hoppets vik bakom den nuvarande Argentinska forskningsstationen reser sig Mount Flora där Andersson hittade många växtfossil.

Efter hemkomsten författades ett antal vetenskapliga artiklar om dessa fynd. Andersson beskrev dessa (1910) och förde en längre diskussion om deras ålder och stratigrafiska relationer på ön. Senare forskning tolkade fynden som ett indicium på en Gondwana-landlänk till Sydamerika. Andersson såg också till att geologiskt material förmedlades till olika experter.

J Gunnar Anderssons arbeten från expeditionen publicerades på flera språk under åren 1902 -1910, både av honom själv som ensamförfattare och tillsammans i ett populärt arbete som kom i två band och översattes till flera språk (se nedan). Hans eget viktigaste vetenskapliga verk handlade om Graham Lands geologi och var länge en klassiker. Hans artikel om fossiler på Cockburn Island är också viktig att nämna i detta sammanhang.

Även om Andersson själv inte förblev aktiv som polarforskare följde han utvecklingen med stort intresse, och med stor oro över ointresset hos andra. När 50-årsjubileet av Vegas återkomst till Stockholm firades 24:e april 1930 höll han ett brandtal vid Svenska sällskapets för antropologi och geografi sammankomst, där han förebrådde de svenska geograferna för deras fanflykt från polarforskningen och försummandet av de en gång så stolta traditionerna. Inlägget skapade mycket debatt, vilket kom lägligt i tid med upptäckten av Andréemännens rester på Vitön och ett tillfälligt uppflammande av ett brett men kortvarigt nytt nationellt intresse.

J Gunnar Andersson hade en förmåga att uppmuntra andra, inte minst Hans W:son Ahlmann, och gjorde även en stor populärvetenskaplig insats som började med att han talade i radio, skrev i Svensk Damtidning och senare även en spännande bok med rubriken ”Kineser och pingviner, en naturforskares minnen från jordens fyra hörn”(1933). I den skildras många dramatiska episoder från den svenska Antarktisexpeditionen. Senare böcker behandlar även Antarktis upptäckts- och vetenskapshistoria. ”Antarctic. Stolt har hon levat – stolt skall hon dö” (1944) är en berättelse om fångstfartyget Antarctics historia som forskningsfartyg i både Arktis och Antarktis. Året därpå kom ”Männen kring sydpolen. Äventyr och forskningar under den vita världsdelens erövring” (1945). Den kom sedan i en ny upplaga under rubriken ”Sydpolens hjältar” (1954), som var en utvidgad utgåva med ett kapitel om den norsk-brittisk-svenska Maudheimexpeditionen 1949-52. Sedan skrev han ”Mitt liv och min tro”(1956), som blandar självbiografi med upptäcktsresande, vetenskapshistoria och religiösa tankar.

Vid Hoppets vik finns sedan 1952 den argentinska forskningsstationen, Esperanza. I anslutning till den bor det barnfamiljer, det finns en skola, en affär, ett kapell och även turistbostäder, alltså en hel liten by. I denna by föddes också det första barnet någonsin i Antarktis. 1975 blev den en permanent argentinsk bas med forskning.

Den stenhydda Andersson, Duse och Grunden övervintrade i 1903 finns bevarad som polararkeologiskt minne och vårdas av argentinska staten. Duses humoristiska berättelse från den tiden kan läsas i hans bok Bland pingviner och sälar.

AE

Litteratur

1. Andersson, J. Gunnar, On the geology of Graham Land, Geological Institute of the University of Uppsala Bulletin 7:19-71, 6 plates, 1906
2. Andersson, J. Gunnar, The age of brachipopod yeilding beds of Cockburn Island i Buckman S.S." Antarctic fossil Brachiopoda collected by the Swedish South Polar Expedition, Wissenschaftliche Ergenbenisse der Schwedischen Südpolar-Expedition 1901-1903", 3(7):41-43, Stockholm, 1910
3. Duse, S.A. "Bland pingviner och sälar", Stockholm, 1905
4. Nordenskjöld, O., Larsen, C.A. och Skottsberg, C. ”Antarctic, två år bland sydpolens isar”, Stockholm, Stockholm, 1904