Göteborgs universitetsbibliotek: Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901)
Webbkarta

Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901)

A.E. Nordenskiöld föddes 1832 i Helsingfors. Släkten kom ursprungligen från Sverige, men en del av den överflyttade sedermera till Finland. Nordenskiöld studerade och tog 1857 sin doktorsgrad i geologi vid universitetet i Helsingfors. Sitt geologiska intresse fick han från fadern vilken var en hängiven mineralsamlare vid sidan av sitt arbete som inspektör vid den finska gruvstyrelsen; hemma fanns både ett stort bibliotek och en omfattande samlingar av både mineralprov och väsentliga naturvetenskapliga material.

Vid tiden för Nordenskiölds disputation fanns kraftiga politiska spänningar i Finland vilket då stod under rysk överhöghet. Nordenskiöld, som var en sann finlandsvän och motståndare till den ryska närvaron, föreslog vid disputationsbanketten en skål för Finlands framtid. Tillfället var 1857; i ett tal appellerade han till Sveriges och Finlands gemensamma historia och uttryckte en förhoppning om att relationerna mellan de två länderna skulle åter igen stärkas i framtiden samtidigt som han uttryckte tvivel om Finlands framtida möjligheter under ryskt styre. Detta betraktades av de ryska myndigheterna – inte minst generalguvernören greve Fredrik Wilhelm Rembert Berg - närmast som förräderi och Nordenskiöld beordrades att göra avbön genom att be om ursäkt vilket han vägrade. I stället valde han att gå i landsflykt till Sverige. Här kom han snart att acklimatisera sig, inte minst tack vare att han var av svensk-finsk adlig börd med en släkt som gick tillbaks fem generationer och som räknade många prominenta vetenskapsmän också i Sverige. Delvis tack vare hans fars kontakter med många av världens ledande forskare och vetenskapliga kretsar var det lätt att knyta viktiga kontakter, A.E. Nordenskiöld blev snart naturaliserad svensk medborgare och en framstående figur i landets både vetenskapliga och offentliga liv. Efter att Finland fick en ny generalguvernör i början på 1860-talet kunde han fritt besöka sitt forna hemland men beslutade att stanna i Sverige för gott. På ett besök i Finland mötte han emellertid baronessan Anna Mannerheim, som han gifte sig med 1863.

Bland hans första kontakter i Stockholm fanns professorerna Carl Gustaf Mosander och Sven Lovén. Mosander var en framstående kemist och chef för mineralogiska avdelningen vid Riksmuseet (han dog i oktober 1858). Lovén hade år 1837 gjort en vetenskaplig expedition till Spetsbergen och arrangerade nu så att den alerte självständigt tänkande och driftige unge Nordenskiöld kunde delta i geologen Otto Torells expedition till Spetsbergens västkust 1858. Efter expeditionen fick Nordenskiöld sedan en befattning som chef för mineralogiska avdelningen vid Riksmuseet (efter Mosander). Sedan deltog han i Torells stora tvärvetenskapliga expedition till Spetsbergen 1861. På denna resa var Nordenskiöld dessutom vice expeditionschef samt ansvarig för forskningsprogrammet. I januari 1861 invaldes han som medlem av Kungliga Vetenskapsakademien (KVA).

Genom expeditionerna med Torell kom A.E. Nordenskiöld att få ett bestående intresse för polarområdena och deras utforskande. Otto Torell kom sedan av olika skäl att träda tillbaka som aktiv polarforskare och Nordenskiöld blev den som aktivt arbetade med, och ledde de viktigaste svenska polarexpeditionerna under de närmaste decennierna. Redan 1864 var han tillbaka på Spetsbergen som ledare för en svensk expedition. Man utförde då bl.a. rekognoseringsarbeten för gradmätningar. Under 1860-talets slut hade dock statens intresse för att skjuta till pengar för kostsamma polarprojekt minskat betydligt. Nordenskiöld fick därför söka finansiärer på annat håll. Lösningen på detta problem kom att heta Oscar Dickson, förmögen grosshandlare i Göteborg. Dickson kom att, helt eller delvis, finansiera samtliga Nordenskiölds kommande expeditioner. För Oscar Dicksons del låg det både kommersiella och prestigemässiga skäl bakom sponsringen av Nordenskiöld eftersom dessa resor, förutom nationellt anseende, dessutom innebar möjligheter för framtida utnyttjande av naturresurser i polarområdena.

Redan 1868 gick färden på nytt mot Spetsbergen med en tvärvetenskaplig expedition ombord på ångaren Sofia. Man satte under denna resa ett rekord då man lyckades uppnå 81 grader 42 minuter nordlig bredd. Två år senare gick färden till Grönland där Nordenskiöld utforskade inlandsisen till ett avstånd av cirka 50 kilometer från kusten. Detta var en pionjärgärning då ingen tidigare befunnit sig så långt in på isen. Ytterligare några år senare, 1872-1873 gjorde Nordenskiöld sin sista expedition till Spetsbergen. Denna genomfördes under två år och var den första vetenskapliga expedition som övervintrat på ögruppen. Tyvärr drabbades expeditionen av problem av olika slag i samband med övervintringen och det planerade framträngandet norrut över packisen fick överges. Istället gjordes en omfattande slädtur över det s.k. Nordostlandet vilket utforskades grundligt. Åren 1875-1876 ledde Nordenskiöld rekognoseringsexpeditioner till området runt Jenisejfloden i norra Sibirien för att utforska möjligheterna för en framtida sjörutt mellan Atlanten och floderna Jenisej och Ob. Det må noteras att fr o m 1877 kom Kara expeditioner ibland att anordnas av köpmän för att genom Kara havet transportera jordbruksprodukter och mineraler för att säljas på världsmarknaden.

Nordenskiölds största projekt som polarforskare var otvivelaktigt Vega-expeditionen 1878-1880 då man med det ombyggda fångstfartyget Vega fullbordade Nordostpassagen d.v.s. kringseglade Asiens fastland norrifrån. Man tog med sig tillräckligt med förnödenheter för att vara borta i två år. Fartygets kapten var en officer i svenska flottan, Louis Palander. Sponsorer för denna expedition var förutom Oscar Dickson, även kung Oscar II och den ryske köpmannen Aleksander Sibirjakof. Som gensvar fick Dickson sitt namn givet till en ö och dess näraliggande lokalsamhälle, alltså Dikson Island (namnet russifierades 1884 genom att utelämna bokstaven ”c”); Dikson blev senare viktig som ort för en forskningsstation och 1915 den första ryska radio stationen i Arktis. Expeditionen startade i Tromsö i norra Norge och seglade sedan vidare österut efter Sibiriens nordkust (i Ryssland kallas det för den Norra Sjö-rutten). Nästan framme vid Berings sund frös man emellertid fast vid en plats kallad Pitlekaj där man tvingades stanna under vintern. I vanliga fall hade det var bara varit en dags seglats därifrån till Kap Dezhnev Östkap, vid Berings sund. Intentionen att nå sundet misslyckades alltså, men under denna övervintring gjordes mycket viktiga vetenskapliga iakttagelser och man hade även ett livligt umgänge med ursprungsbefolkningen, tjuktjerna, vilka ofta besökte fartyget. Sommaren 1879 kom man äntligen loss ur isens grepp och kunde börja hemresan, längs Stilla havets kust och via Indiska oceanen och Suezkanalen. Man var därmed det första fartyg som kringseglade den euroasiatiska landmassan. När Vega återkom till Stockholm mottogs vid hemkomsten den 24 april 1880 med ovationsartade hyllningar.

A. E. Nordenskiölds sista expedition gick återigen till Grönland år 1883. Denna resa betalades i sin helhet av Oscar Dickson och expeditionen företog, förutom biologiska och geologiska undersökningar, även en färd in över inlandsisen. Man nådde nu längre in än man gjort under 1870 års expedition. Nordenskiöld hade teorier om att innanför den fasta iskanten kunde finnas skogar och liknande, något som senare forskning, bl.a. Fridtjof Nansens färd över Grönlands inlandsis, har vederlagt.

Efter denna expedition drog sig Nordenskiöld tillbaka som polarforskare. Han hade deltagit i sammanlagt tio polarexpeditioner, varav åtta som ledare. Under senare år ägnade han sig bl.a. åt kartografins historia och han sammanbragte en kartsamling som anses vara en av världens förnämsta. Idag räknas samlingen och de geografiska verken av UNESCO som ett av de viktigaste intellektuella världsarven; den förvaras vid Helsingfors universitetsbibliotek. Han samlade på sig även en stor samling japanska böcker som påbörjades under en två månads vistelse i Japan då Vega där genomgick reparationer. Denna samling finns numera på Kungliga biblioteket i Stockholm. Under några tidigare perioder hade Nordenskiöld dessutom varit politiskt aktiv och suttit i riksdagen. Här engagerade han sig företrädesvis i forsknings- och utbildningsfrågor.

A. E. Nordenskiöld var en mycket drivande och intelligent person. Han hade turen att alltid få finansiärer till sina projekt och hans ord vägde tungt i olika polarsammanhang. Nordenskiöld hade stöttat både den s.k. Björling-Kallsteniusexpeditionen till Grönland 1892 och Andrées nordpolsexpedition i ballong 1896-1897. Bägge dessa företag slutade emellertid i tragedi och detta kom att i hög grad förmörka Nordenskiölds sista decennium. Han avled den 12 augusti 1901 på sin gård Dalbyö nära Trosa (gården hade inköpts 1881). Med Nordenskiölds bortgång kan man säga att en era tog slut inom svensk polarforskning. Några år tidigare hade både Oscar Dickson och Alfred Nobel avlidit. Nobel hade varit huvudmecenat för Andréexpeditionen och efter dessa personers död kom de svenska aktiviteterna i polarområdena att minska radikalt. Även det politiska klimatet var ett annat efter unionsupplösningen med Norge 1905 och det kom att dröja till in på 1930-talet innan Sverige genom Hans W:son Ahlmann på nytt började ta upp sitt engagemang inom polarforskningen.

AL

Litteratur

  1. Hamberg, A. "A. E. Nordenskiöld. Sein Leben und seine wissenschaftliche Thätigkeit", Centralblatt für Mineralogie, Geologie und Paläontologie, 1903. (PDF 17 sid)
  2. Litteratur om Adolf Erik Nordenskiöld (LIBRIS)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2017-10-12 08:06

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen