Gerard De Geer (1858 - 1943)

Gerard Jacob De Geer är idag måhända mest ihågkommen för sina forskningar kring den europeiska istiden och inlandsisens forna utbredning. Han var utöver detta mycket intresserad av polarområdena och besökte ögruppen Spetsbergen sammanlagt sex gånger för att bedriva geologiska, glaciologiska och kartografiska studier.

Den första expeditionen genomfördes sommaren 1882 då De Geer tillsammans med geologen och paleobotanisten A. G. Nathorst bedrev ett omfattande geologiskt och kartografiskt arbete i området kring Isfjorden. Expeditionen 1882 gav rika resultat och stimulerade till fortsatta forskningar. Det kom emellertid att dröja till 1896 innan Gerard De Geer fick möjlighet att på nytt besöka Spetsbergen för vidare studier. För ändamålet hade han fått ekonomiska bidrag från kung Oscar II samt grosshandlarna Oscar Dickson och Fredrik Bünsow.

Verksamhetsområdet för 1896 års expedition var, precis som för den förra, omgivningen runt Isfjorden och huvuduppgiften blev denna gång att utföra en detaljerad kartläggning av området som underlag för framtida studier. Förutom De Geer och sex stycken norska assistenter deltog även armélöjtnanten Otto von Knorring som fotograf samt konservatorn vid Strömstads museum C.A. Hansson.

De Geers expedition 1896 kom att genomföras samtidigt som S.A. Andrées första försök att uppnå Nordpolen i en luftballong och De Geerexpeditionen fick därför medfölja Andrées fartyg Virgo till Spetsbergen dit man anlände den 20 juni. De inre delarna av Isfjorden var dock alltjämt spärrade av is så man bedrev arbetet i det yttre området till en början. Isläget förbättrades dock efterhand och med båtexpeditioner från ett basläger på det s.k. Hotellnäset genomförde man under sommaren ett extensivt arbete i form av fotografiska, geologiska och topografiska studier. Ett resultat av detta arbete blev en mycket detaljerad karta över Isfjorden med dess kringliggande omgivningar. De Geer hävdade själv att denna karta sannolikt var den mest detaljerade som ditills publicerats över ett så pass stort område i polarregionen.

Gerard De Geer kom senare att knytas till flera andra expeditioner till Spetsbergen. År 1899 och 1901 deltog han i den s.k. Svensk-Ryska gradmätningsexpeditionen vilken genomfördes 1898-1902. År 1899 var han gästforskare i den ryska delen och 1901 ledde han den svenska expeditionsgruppen. Några år senare, 1908, var han på nytt ledare för en svensk expedition till Isfjordsområdet. Denna gång var antalet deltagare större och huvudsyftet inte längre kartografering, utan marinzoologiskt arbete och lodningar av havsdjupet kom att dominera arbetet.

Sista gången De Geer besökte Spetsbergen var som ledare för den del av den internationella geologkongressen i Stockholm 1910 vilken gjorde en speciell exkursion med chartrat fartyg till Isfjordsområdet.

Glaciären Gerard de Geer Gletscher på Nordöstra Grönland har fått sitt namn efter De Geer

AL

Litteratur

1. Ahlmann, H.W. Gerard De Geer, Ymer, s.162-170, 1943
2. Ahlmann, H.W. Gerard De Geer på Spetsbergen, i Levnadsteckningar över Kungliga Vetenskapsakademiens ledamöter vol. 10, No 168, s. 135-180, 1967
3. De Geer, G. Rapport om den svenska geologiska expeditionen till Isfjorden på Spetsbergen sommaren 1896, Ymer, s. 259-266, 1896
4. De Geer, D. Den svenska Spetsbergsexpeditionen år 1908, Ymer s. 341-344, 1908
5. De Geer, G. Den svenska Spetsbergsexkursionen 1910 för deltagare i den 11:e internationella geologkongressen i Stockholm, Ymer, s. 305-310, 1910
6. Mer litteratur kring Gerard de Geer (LIBRIS)