Gunnar Hoppe (1914-2005)

En forskare som tillsammans med Valter Schytt hade stor betydelse för den nyare polarforskningen i Sverige är Gunnar Hoppe. Han föddes 24 december 1914 i Skällvik, Östergötland, son till kontraktprosten och riksdagsledamoten Carl Hoppe. Han efterträdde Hans W:son Ahlmann som professor i geografi vid Stockholms Högskola 1954. När Stockholms Högskola sedan 1956 följde exemplet från andra svenska lärosäten och delade geografiprofessuren, valde Hoppe att satsa på naturgeografi, varpå David Hannerberg kallades från Lund till den andra delen, den (nya) kulturgeografiska. Medan Ahlmann var Sveriges ambassadör i Oslo 1950-1955, och därför tjänsteledig från professuren, vikarierade bland andra den isländska Ahlmanneleven Sigurdur Thorarinsson (1912-1983) på lärostolen under den viktiga mellanperioden fram till 1954, när planerna för internationella geofysiska året (1957/58) tog form. Detta förhållande samtidigt som Carl Gustaf Rossby (som var svensk) hade rekryterats till Högskolan från USA för att modernisera svensk meteorologi, innebar att naturgeograferna och glaciologerna inte påverkade IGY-programmet i någon nämnvärd grad. I stället dominerade meteorolgi och kosmisk fysik.

Efter det att Hoppe blev professor åkte Thorarinsson tillbaka till Island där han blev professor vid Islands universitet i Reykjavik, Hoppe upprätthåll regelbunden kontakt med honom, vilket blev viktigt för framtida forskning. När han väl hade etablerad sig som Ahlmanns efterträdare visade Hoppe sig vara en man med såväl diplomatiska som administrativa och entreprenörsmässiga talanger avseende högre utbildnings- och forskningspolitik. Han blev snart vice rektor för Stockholms universitet (1966-1974), och sedan rektor (1974-1978).

När Kungl. Vetenskapsakademien skapade polarkommittén 1981 blev Hoppe dess ordförande, en post han behöll i åtta år. Det må nämnas att Hoppe blev ledamot av KVA 1964 och var 1979-1981 akademiens preses, en plattform han använde för att främja institutionell internationalisering av svensk miljö- och klimatforskning. Efter sin pensionering var han också verkställande ledamot i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1981-1991. Gunnar Hoppes inflytande på svensk polarforskning utövades dels genom egen forskning på området, dels i kraft av hans ställning som en ledande gestalt i det svenska universitetsväsendet och forskarsamhället i övrigt.

Hoppe påbörjade sina studier i naturvetenskap 1931 vid Uppsala universitet där han också disputerade (1945) och blev docent i geografi samma år, fram till dess att han tillträdde geografiprofessuren i Stockholm för att efterträda Hans W:son Ahlmann. Hans studier under 1940-talet började med kulturgeografi men under senare delen av decenniet intresserade han sig alltmer för naturgeografi, vilket redan märks i hans mycket betydelsefulla arbete (1948) om isrecessionen i Norrbottens kustland. Från och med 1950-talet gjordes andra glacialmorfologiska studier, företrädesvis lokaliserade till Sverige. Hans inriktning skilde sig från det Ahlmannska paradigmets fokus på glaciärernas massbalans och dess konsekvenser för dåtidens klimatutveckling (se avsnitt om Ahlmann). I stället tillfördes ett kompletterande perspektiv som tog fasta på frågor rörande omfattningen av den senaste nedisningen. Det gällde främst utbredningen av Würmisen (som Weichselisen då kallades), den successiva förflyttningen av isdelarna i relation till klimatets utveckling och former som uppkommer i samband med isrecessionen (se Hoppe och Liljeqvist 1956).

Liljequist antog att lågtrycksbanorna mot slutet av Weichsel hade tagit en mer nordlig väg än tidigare och därmed givit upphov till en intensifierad nedisning över Svalbard. Denna idé fanns med som bakgrund till senare expeditioner till Svalbard, som den organiserad av Valter Schytt och Gunnar Hoppe 1966 som bl.a. utmynnade i en karta på upphöjda stränder vid Barentshavet (Schytt et al. 1968). Ymer-80-expeditionen med isbrytaren YMER blev delvis en uppföljning av 1966-års studier och en komplettering inom nya områden. Det nya med ”1966-års University of Stockholm Svalbard Expedition”, låg bl.a i en frikostig användning av helikoptrar i fältstudier. ”Ymer-80”, som senare genomfördes till hundraårsminnet av Vegaexpeditionen blev en stor manifestation där många i en ny forskargeneration från flera universitet blev indragna (Schytt 1983).

Redan i slutet av 1950-talet engagerade sig Hoppe i en internationell debatt med biologer som från sin sida drev hypotesen att det i Skandinavien under den senaste nedisningen hade funnits isfria områden, s.k. refugier där vissa växter kunde ha överlevt under istiden, detta för att förklara tidig utveckling av växtlighet och invandring efter senaste istiden av vissa växter och djur och även människor uppe i norr. Hoppe blev känd som en stark förespråkare för att sådana isfria områden möjligen kunde ha funnits på bergstoppar (nunataks), men att refugier i meningen små oaser av växtbärande områden inte skulle ha förekommit (Svensk Naturvetenskap 1959, s. 116-138). Han stödde sig på glacialmorfologiska indicier, bl.a. välbevarde isräfflor, som tyder på att en is borde ha täckt även höga nivåer vid den norska västkusten. Senare forskning tyder emellertid på att vissa växter som klarar klimatvariationer kan ha överlevt under senaste glacialperioden t.ex. på Island (Rundgren och Ingólfsson 1999).

Gunnar Hoppes viktigaste direkta bidrag till polarforskning bestod i systematisk planering och genomförande av expeditioner som hade sin bas i den stockholmska naturgeografiska institutionen. Syftet var att utröna den maximala utbredningen av Weichselisen mot väster och norr. Från och med omkring 1960 och framåt vändes alltså en hel del av den Naturgeografiska institutionens vetenskapliga aktiviteter mot frågan om en hypotetisk, stor utbredning av inlandsisen i nordvästra Europa och inom Barents hav och Svalbardsregionen. Expeditionerna förde till Shetlandsöarna 1964, Björnön och Hopen 1965 (där han inte själv var med), Svalbard 1966 och Edgeön 1967 (åter utan Hoppes medverkan på plats). Svalbardexpeditionen inrymde även forskare från Finland, Kanada och inte minst dåvarande Sovjet vilket gav den en internationell prägel som i sin tur fick betydelse för fortsatt forskning i de nämnda länderna. Kontakterna österut, särskilt med Mikhail Grosswald vid Sovjetiska Vetenskapsakademien men även Hoppes kontakter med Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien möjliggjorde forskarutbyte och vistelser vid en tidpunkt under kalla kriget då sådant var ovanligt men likväl viktigt för standardisering av metoder och ventilering av nya idéer. Grosswald hade redan före 1966 genomfört glaciolmorfologiska undersökningar på Frans Josefs Land med sikte på samma slags problem som intresserade Hoppe.

För att fastställa isutbredning och ismäktighet användes flera metoder (analyser och datering av sjösediment, studier av isräfflornas förekomst och riktning och av höjda strandlinjer, som också i vissa fall kan dateras). I slutet av 60-talet reste Gunnar Hoppe på egen hand till utvalda delar av Island, som han kände väl genom otaliga besök från 1948 och fram på 2000-talet. Där fick han indicier, främst med hjälp av isräfflornas förekomst och riktning, för en stor isutbredning på själva ön och på shelfen (jfr. Hoppe 1971).

Förutom hans betydande bidrag till polarforskning hade Gunnar Hoppe på många olika sätt (se ovan) ett stort inflytande som en ledargestalt i svensk forskningspolitik. Detta innebar också att han hade en enastående förmåga att få fram pengar till forskning inom områden han speciellt omhuldade, inte bara till expeditioner. Ett viktigt exempel gällde utbyggnaden av Tarfala forskningsstationen (se avsnittet om Valter Schytt). Ett annat exempel gällde inrättandet av en professur i fjärranalys, ett oumbärligt instrument för studier av jordens yta med hjälp av flygbilds- och sattelitdata (landformer, vegetationstäckning och variation, land- och havsisens variationer, m.m. – till gagn för exempelvis polar- och fjällforskning).

Under sin tid som professor hade Hoppe ett betydande inflytande på att intresset för polarforskning hölls levande fram till dess att Ymer-80-expeditionen markerade ett nytt uppsving. Efter sin pensionering 1980 var han bl.a. huvudredaktör för den rikt illustrerade slutrapporten med de vetenskapliga resultaten som publicerades genom KVA:s försorg (Hoppe et al. 1987). I kölvattnet på den mobilisering av svensk polarforskning som ”Ymer-80” innebar etablerades svenska Polarforskningssekretariatet (med Anders Karlqvist som generaldirektör) och parallellt med den utvecklades de politiska och vetenskapliga ansträngningarna för att åter sätta Sverige på kartan i Antarktis, vilket skedde mot slutet av 1988.

AE

Litteratur

1. Hoppe, G. och Liljequist, G. Det sista nedisningsförloppet i Nordeuropa och dess meteorologiska bakgrund, Ymer, s.43-74, 1956
2. Hoppe, G. Nordvästeuropas inlandsisar under den sista istiden, Svensk Naturvetenskap, s. 31-40, 1971
3. Schytt, V. Hoppe, G. Blake Jr, W., The Extent of the Würm Glaciation in the European Arctic. International Association of Scientific Hydrology. Publication No. 79/ 1969, p. 207-216. Also published in Russian by the USSR Academy of Sciences, Moscow, in the same year)
4. Uppsatser av Erik Bergström, Gunnar Hoppe i Svensk Naturvetenskap, s.116-138, 1959
5. Elg, M. Beckman, B. och Hoppe, G (eds.), Expedition YMER-80. Published by the SSAG, Stockholm 1981
6. Hoppe, G. et al. (eds.), Expeditionen YMER-80, en slutrapport. Publ. av Polarforskningskommittén, Stockholm/KVA 1987
7. Rundgren, M. & Ingólfsson, Ó. Plant survival in Iceland during periods of glaciation?, Journal of Biogeography, Vol. 26, No. 2, pp. 387-396, 1999
8. "Sweden and Antarctica" , Karlqvist, A. (ed.), Stockholm, 1985