Göteborgs universitetsbibliotek: Gösta H. Liljequist (1914-1995)

Gösta H. Liljequist (1914-1995)

Gösta Hjalmar Liljequist föddes 20 april 1914 i Norrköping, men växte upp i Kalmar. Fadern var övermaskinist. Redan som 14-åring fascinerades Liljequist av det ”polara”, framförallt efter att ha läst om Ernest Shackletons heroiska färd och sedan om Finn Malmgrens liv och öde. Som 22-åring tog han en Fil. kand. i Lund och fick två år senare anställning vid Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI) i Stockholm (1938-1958). Där arbetade han först som hydrolog, sedan som statsmeteorolog och klimatolog. Fr.o.m. 1941 förekom han ofta på riksradion som en av de meteorologerna som förmedlade väderleksrapporter till svenska folket. Hans något ovanliga Norrköpingsdialekt orsakade en del lyssnarprotester och även skämt, bl.a. från skribenten och kåsören Kar de Mumma i SvD.

Liljequist var tidigt intresserad av historiska spörsmål med meteorologisk anknytning. Ett exempel är uppsatsen ”The severity of winters at Stockholm”, Geografiska annaler (1943). Vid SMHI tillbringade han en del av tiden i institutets stora bibliotek och fördjupade sig i polaroceanografi och polarmeteorologi liksom polarhistoria, det sistnämnda genom att sträckläsa den brittiska tidskriften Geographical Journal. Som Uppsalaprofessor författade han senare flera pedagogiska textböcker i meteorologi och efter sin pensionering skrev han ett stort verk om de svenska polarfararnas och -forskarnas bidrag till den moderna världsbilden under en period av 200 år.

1949-52 deltog Liljequist i den norsk-brittisk-svenska expeditionen (NBSX) till Maudheim, Antarktis där han svarade för det meteorologiska forskningsprogrammet. I och med detta fördes han också in på den akademiska banan. En intressant observation som han gjorde vid Maudheim gällde ett optiskt fenomen, en mycket ovanlig vitblåaktig halo som uppstår ca 160° bort från solen när denna når horisonten och ljuset filtreras genom iskristaller som ligger med en viss orientering i luften. Han beskrev fenomenet i en av sina första skrifter från expeditionen, ”Special Studies. Halo-phenomena and ice crystals” (1956). I litteraturen döptes femomenet tillLiljequist parhelion, en term som används alltjämt.

1956 avlade Liljequist en Fil. Lic examen och året därpå kom en doktorsavhandling med flera delstudier baserad på meteorologiskt arbete under den tvååriga vistelsen på Dronning Maud Land, Antarktis. Avhandlingen heter ”The Energy Exchange of an Antarctic Snow Field”(1956/57). Därefter blev han docent i meteorologi - särskilt experimentell och teoretisk meteorologi vid Uppsala universitet. 1958 utnämndes han till professor i Uppsala, medan han var på en polarexpedition i Svalbardstrakten under det internationella geofysiska året (IGY 1957-1958).

Trots Sveriges enastående insats i Antarktis 1949-52 begränsades insatsen under det geofysiska året huvudsakligen till Arktis. Ekonomin hindrade också ett svenskt deltagande i geofysikens alla grenar. Strikta prioriteringar fick göras, tyngdpunkten lades på kosmisk fysik och meteorologi, vilket speglade KTH:s och Stockholms universitets dominerande professorernas intressen.

En intensifierad verksamhet skedde vid svenska solobservatoriet på Capri i Italien, men det stora projektet blev alltså expeditionen till Spetsbergen. Tillsammans med Finland och Schweiz upprättades en forskningsstation i Kinnvika vid Murchison Bay på Nordaustlandet. Under två år var verksamheten igång och Kinnvika och Nordaustlandet har förblivit ett svenskt intresseområde för glaciologer och geologer. Sommaren 1966 genomfördes en stor Svalbardexpedition med Kinnvika som bas och under det fjärde internationella polaråret 2007-09 fanns svenska forskare där igen; till skillnad från tidigare så bedrev man nu också forskning i Antarktis.

Den svensk-finsk-schweisiska expeditionen till Kinnvika 1957-58 leddes av Gösta Liljequist och vice chef var Eric Dyring (kosmisk fysik). Expeditionen hade tolv deltagare, varav sex från Sverige, tre från Finland och tre från Schweiz. De anlände från olika håll, de flesta kom med tåg till Narvik, sedan med båt till Longyearbyen och därefter med ett par andra fartyg därifrån till platsen för den nya basen. Samtidigt kom flottans HMS Älvsnabben från Karlskrona via Göteborg och Uddevalla med frakt om totalt 2,264 kolli. Älvsnabbens deltagande var viktigt för att understryka Sveriges dåvarande utrikespolitiska doktrin om att Arktis skulle vara ett öppet hav tillgängligt för alla.

Älvsnabben

Det första som behövde göras efter att allt material och all utrustning hade kommit fram var att bygga basen, Kinnvikastationen, som ligger inte så långt från Ahlmanns gamla station Sveanor som hade byggts 1931 på motsatt sida av bukten. När man hade etablerat basen och verksamheten kom igång byggde man en också liten meteorologisk station som kallades Västisen. Man använde en vessla för att transportera instrument och material över inlandsisen från Kinnvika till Västisen där en kombinerad meteorologi och kosmisk fysikgrupp bodde i en snögrotta med flera rum och fyra sovplatser. Lägret fanns i närheten av den plats Valter Schytt hade valt (Ahlmannstationen) för sina glaciologiska undersökningar (som gick under namnet Glaciologiska Expeditionen till Nordaustlandet) under geofysiska årets sommarsäsonger (1957 respektive ’58). Hans första säsong var en liten preliminär expedition, men 1958 deltog en grupp om fem man som gjorde en travers över Vestfonna under Schytts ledning. Detta arbete och glaciologin mera allmänt låg utanför Sveriges officiella program för IGY.

Den svenska delen av det officiella geofysiska forskningsprogrammet i Nordaustlandet omfattade förutom meteorologi också kosmisk fysik, jordmagnetism, norrskensforskning och studiet av atmosfärens kemi. Klimatologi har i och med frågan om ökande mängder växthusgasers påverkan på dagens klimat i jämförelse med tidigare perioder blivit ett centralt ämne.

Atmosfärisk kemi låg vid tiden för IGY i sin linda och överskuggades av intresset för kosmisk fysik och mer traditionell meteorologi. Men det var ett av de områden som forskarna på meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet skulle bli internationellt ledande inom tack vara den världsberömde forskaren Garl-Gustaf Rossby. Han etablerade International Meteorological Institute (IMI) i Stockholm 1955 för att bedriva forskning inom meteorologi och angränsande fält och för att främja internationellt samarbete inom meteorologi. Etablering av IMI var resultatet av ett beslut hos svenska riksdagen, vilket i sin tur hade sin grund i Rossbys initiativ med starkt stöd från Rickard Sandler, dåvarande utrikesminister. Ytterst var det Hans W:son Ahlmanns förtjänst då han hade hjälpt rekrytera Rossby från USA där han hade introducerad ett sofistikerat dator-stödd sätt att göra väderprognoser.

Rossby var i början också en drivande kraft i den svenska IGY-kommittén som förberedde ett svenskt deltagande i internationella geofysiska året (1957-1958). Han dock dog redan 1957 och efterträddes på professuren av Bert Bolin (som även var sekreterare i den svenska IGY-kommittén). Bolin är mer känd i dag som en av de viktiga krafterna bakom tillkomsten av FN:s klimatpanel IPCC och även var dess första ordförande. Paul Crutzen, en annan klimatforskare, kom till institutionen som dataprogrammerare 1959 men sadlade om till meteorolog. Efter licentiat i ämnet doktorerade han där så småningom på en avhandling om ozonets kemi i stratosfären, ett ämne som förde honom till 1995-års (delade) Nobelpris.

Livet och verksamheten under det geofysiska året på Svalbard finns dokumenterat i Liljequists populärvetenskapliga rikligt illustrerade bok om expeditionen, ”Arktisk utpost”. Ett antal avsnitt är skrivna av Sveneric Molander respektive Eric Dyring. Molander var expeditionens fotograf och hade hand om norrskensfotograferingen. Dyring blev senare docent i fysik och en mycket välkänd vetenskapsjournalist som bl.a. tillsammans med Annagreta Dyring har skrivit om polarforsknings historia – exempelvis boken Polardrömmars höga pris (2007). Paret har också skapat film och multimedia framställningar i samma ämne.

Senare i livet återvände Liljequist själv också till sina vetenskapshistoriska intressen. I ett stort praktverk om 600 sidor på engelska, fyllt med bilder, kartor och ett antal tabeller producerade han en ambitiös och lärd sammanställning av fakta, berättelser och forskningsresultat som speglade Sveriges engagemang i polarområdena såväl norr som syd i ett historiskt perspektiv. Perioden som behandlas sträcker sig från 1758 till 1980, indelat i olika faser som relateras till förändringar i såväl transport, teknologi och logistik som instrument och vetenskapliga metoder. Boken gavs ut i samarbete med Svenska Polarforskningssekretariatet under titeln ”High Latitudes. A History of Swedish Polar Travels and Research”. Den har blivit ett klassiskt referensverk som förtjänar mer uppmärksamhet än det hittills fått nationellt och internationellt; en mycket värdefull källa för alla som bedriver polarforskning i dag liksom polarforskningshistoriker

AE

Litteratur

  1. Liljequist, G."High latitudes : a history of Swedish polar travels and research", Stockholm , 1993
  2. Liljequist, G. "Klimatologi", Stockholm, 1970
  3. Liljequist, G. "Meteorologi", Stockholm, 1962
  4. Liljequist, G. "Jordens klimat", Stockholm, 1975
  5. Sweden and Antarctica / editor: Anders K. Stockholm, 1985
  6. Liljequist, G.H., "Arktisk utpost : berättelsen om den svensk-finsk-schweiziska expeditionen till Nordostlandet 1957-1958", Stockholm, 1960
  7. Schultess, E. "Antarctica" , Örebro, 1960

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:19

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen