Göteborgs universitetsbibliotek: Finn Malmgren (1895-1928)

Finn Malmgren (1895-1928)

Finn Malmgren föddes i Göteborg den 9 januari 1895. Han tillhörde en ny generation svenska polarforskare som ogillade de patriotiska övertoner som förknippats med svensk polarforskning under en tidigare period dominerad av A.E. Nordenskiöld, Otto Torell och A.G. Nathorst. Tonvikten lades nu på vetenskap som hade blivit mycket mer differentierad, samt på internationellt samarbete även om – för Malmgrens del - äventyrslusten inte var utesluten. Den blott några år äldre Hans W:son Ahlmann, senare professor vid Högskolan i Stockholm, konstaterade 1927 att ”den enda aktiva polarforskare vi haft på de senaste decennierna är Finn Malmgren”. När Malmgren förolyckades året därpå förlorade Sverige sin vid den tiden yngsta och mest lovande polarforskare. Han var endast 33 år när han kring mitten av juni 1928 försvann ute på polarisen, dvs. bara några veckor efter Otto Nordenskjölds bortgång.

Malmgren hade sin skolgång i Göteborg, Sundsvall och Stockholm. I Stockholm blev han student vid Norra Realläroverket för att sedan ägna sig åt naturvetenskap vid universitetet i Uppsala. Efter en fil. kand.-examen där 1916 anställdes han vid det meteorologiska observatorium professor Axel Hamberg hade etablerat på Pårtejåkko (ca 1800 meter över havet) i Sarekfjällen nära Kvikkjokk. Hamberg hade deltagit som hydrograf, fysiker och biträdande geolog i Nathorsts sommarexpedition till Spetsbergen 1898. För egen del blev han mest känd som utforskare av Sarekområdet där han tillbringade nästan varje sommar mellan 1895 och 1931 för att kartera, undersöka bergsformationer, glaciärer och klimatiska förhållanden. Det meteorologiska höjdobservatoriet bemannades varje år av ett par studenter som på detta sätt fick praktisk erfarenhet både i hantering av instrument under extrema förhållanden samt vinterstormar. Malmgren var inget undantag och här i de isiga vidderna föddes hans förkärlek för sådan forskning.

Återkommen till Uppsala avlade han fil. mag. examen och var en tid amanuens på meteorologiska institutionen. 1921 blev han förste assistent vid hydrografisk-biologiska kommissionen med forskningsuppgifter under den kände kemisten, fysikern och oceanografen, professorn Otto Petterssons ledning, bl a på forskningsfartyget Skagerak vid Sveriges västkust. Det naturliga hade varit att avancera i denna anställning men så kom en inbjudan att delta i något mer spännande, nämligen andra fasen i Roald Amundsens Maud-expedition som skulle innebära en nästan fyraårig tillvaro på ett fartyg för det mesta infryst i polarisen. Amundsens idé var att upprepa Fridtjof Nansens bedrift att låta sig frysas in i den arktiska isen för att låta havsströmmen föra fartyget med sig över Nordpolen medan man under tiden regelbundet gjorde olika slags vetenskapliga undersökningar på havsisen, i vattnet och i luften. Som vetenskaplig ledare fanns Harald Ulrik Sverdrup som kom att uppskatta Malmgrens kapacitet som analytiker varför denne snabbt avancerade från att vara assistent till självständig medarbetare och Sverdrups nära diskussionspartner. Nu blev det ingen ishavsdrift över Nordpolen, men mellan mars 1922 och hösten 1925 insamlades ofantligt mycket material som ledde till flera internationellt uppmärksammade publikationer från Sverdrups sida men även några författade av Malmgren, däribland skriften ”Studies of Humidity and Hoar-Frost over the Arctic Ocean” och doktorsavhandlingen ”On the Properties of Sea Ice” som gav honom en doktorsgrad och docenttitel vid Uppsala universitet 1927. I det förstnämnda arbetet utreds hur fuktigheten i den arktiska luften varierar under olika förhållanden och särskilt betingelserna för bildandet av rimfrost. Det andra verket gav värdefulla bidrag till kunskapen om havsisens fysiska egenskaper. Det publicerades i skriften ”The North Polar Expedition with the ’Maud’ 1918-1925, Scientific Results”, Vol. 1.

Omedelbart efter Maudexpeditionen återkommit till civilisationen hösten 1925 fick Malmgren tillfälle att använda sina arktiska erfarenheter som meteorolog på Roald Amundsen och Lincoln Ellsworths luftskepp ”Norge” under dess färd från Spetsbergen över Nordpolen till Teller i Alaska våren 1926. Hans råd om förändringar i altitud för att försöka undvika nedisning samt skissen på en användbar väderlekskarta byggd på kontinuerliga egenhändigt utförda mätningar av luftens fuktighet och temperatur utombords bidrog till expeditionens framgång. Hans egen slutsats var dock att risken för ständiga nedisningar är så stor ”att framtidens lufttrafik över Polarhavet – och en gång blir det trafik över detta hav – kommer att företagas med aeroplan”. Det var en synnerligen framsynt prognos.

1928 gjordes en ny expedition med ett luftskepp med Malmgren ombord som meteorolog och biträdande expeditionschef, denna gång rekryterad av Umberto Nobile för hans Zeppelinare Italia. Malmgren hade gett rådet att skjuta upp expeditionen från mitten till slutet av maj 1928 just för risken för nedisning, men ingen tog notis. Den 29 maj var det isiga stormvindar som orsakade att Italias gondol (med 10 personer ombord) bröts loss och kraschlandade på packisen nordost om Nordaustlandet, Svalbard, medan ballongen (med 6 personer) försvann. När olyckan var ett faktum kom Nobile så småningom att räddas men det fanns flera som miste livet, bl a Amundsen som omkom i ett spaningsflygplan. Malmgren klarade själva kraschen men han omkom senare under en strapatsfylld vandring över isen för att söka hjälp. I en minnesteckning får vi läsa hur han sex veckor tidigare under förberedelserna på vägen mot sitt öde fick ”den 3 maj från det stolta luftskeppets gondol se sin huvudstad (Stockholm) och sin kära moders hem i strålande sol och vårlig grönska utbreda sig…”, men hur sedan till slut ”slöts hans korta men verksamma bana och hans sista vilorum blev den is, åt vars utforskande han ägnat så mycket av sina strävanden.”. Expeditionens huvudgrupp räddades till sist av den sovjetiska statsisbrytaren Krassin på havsisen norr om Spetsbergen.

Finn Malmgren Avskedet på polarisen skulptur

Finn Malmgrens minnesvård finns på Uppsala gamla kyrkogård. Finn Malmgren står sedan 1931 staty utförd av Nils Sjögren på offentlig plats (Börjeparken) i Uppsala. Vid Uppsala universitet instiftades samma år Finn Malmgrens Minnesfond. Var tredje år delar fonden ut ett pris för forskning, sådant arbete som följer Malmgrens intressen, dvs. ”meteorologi, oceanografi, luftelektrisk forskning, glaciografi, m.m. särskilt i de arktiska områden, de nordiska fjälltrakterna eller de nordiska haven”. När det i början av 1930-talet uppfördes lägenheter på Hammarbyhöjden strax söder om Stockholm fick det nya område ett kvarter kallad Polarforskaren; däromkring finns även Finn Malmgrens väg och Finn Malmgrens plan. På sistnämnde plats restes 1980 en skulptur föreställande den döende Finn Malmgren på isen i armarna på två färdkamrater. Skulpturen är gjord av Elsie Dahlberg. Även i Göteborg finns Finn Malmgrensgatan i stadsdelen Skår nära Delsjöområdet.

AE

Litteratur

  1. Malmgren, F., "Studies of humidity and hoar-frost over the Arctic Ocean : Results from the "Maud" expedition", Oslo, 1926
  2. Wallén, A., Finn Malmgren, Ymer, Häfte 3 s.245, 1928
  3. Wetterfors, P. "Finn Malmgren: hans liv och arbete", Stockholm, 1928
  4. Mer litteratur om Finn Malmgren (LIBRIS)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:19

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen