Göteborgs universitetsbibliotek: Otto Nordenskjöld (1869-1928)

Otto Nordenskjöld (1869-1928)

Otto Nordenskjöld föddes den 6 december 1869 på släktegendomen Sjögelö i Hässleby socknen, Småland. Han var systerson till en annan känd polarforskare inom släkten Nordenskiöld, dvs Adolf Erik Nordenskiöld känd från Vega-expeditionen. Otto Nordenskjölds far och mor var kusiner, men hans fars familjenamn var ”Nordenskjöld”, medan hans mors familjenamn i likhet med A.E.:s stavades ”Nordenskiöld”. Fadern var arméöverste och chef för Kalmar regemente. Otto’s karriär började i Uppsala med en Fil kand examen 1899 och vidare studier vid universiteten i Greifswald och Paris med specialisering i geologi och petrografi. Hans doktorsavhandling vid Uppsala universitet skrevs på tyska, ”Ueber archaeische Ergussgesteinte aus Smaland” (1894); senare blev han lektor och sedan docent (i mineralogi och geologi) vid universitets geologiska institution. Som geolog och geograf blev han förtrogen med polära resetekniker och utrustning som deltagare i en dansk expedition sommaren 1900 till östra Grönland. Innan dess hade han gjort fältarbete som ledare av en egen expedition till Eldslandet och Patagonien (Svenska Expeditionen till Magellanländerna) 1895-97. År 1898 besökte han Alaska och Klondikeområdet i Nordamerika.

Otto Nordenskjöld är mest känd för sin Antarktisexpedition, en privat expedition på ångbarken Antarctic som redan hade varit i polarforskningens tjänst i Arktis. Expeditionen lämnade Göteborg den 16:e oktober 1901. Kapten var C.A. Larsen som redan 1892-1894 varit nere vid antarktiska halvön och öster om den i Weddellhavet där Larsens shelfis bär hans namn. Dessutom var han den första att upptäcka antarktiska fossiler (på Seymor Island).

Syftet med Nordenskjölds expedition var att öka kunskapen – klimatförhållanden, geologi och geografi – angående den okända sjunde kontinenten, jordens femte största. Ett decennium tidigare kunde Larsen penetrera långt in i Weddellhavet men nu visade sig isförhållanden vara helt annorlunda. Fartyget Antarctic kunde inte nå speciellt långt söderut genom de isbergsfyllda vattnen, och senare vid dess återkomst nästa vintersäsong (1902/03) för att hämta upp Nordensköld och hans grupp som hade övervintrat i området visade det sig vara omöjligt att åter tränga igenom packisen. I själva verket fastnade fartyget i isens grepp och krossades. Männen som fanns ombord fick sättas i några små båtar och mycket utrustning kvarlämnades på isen; man bevittnade hur Antarctic skruvades ner i hennes vattengrav i det grymma Weddellhavet. De befann sig ca 40 km från Pauletön; datumet var 12:e februari 1903.

Den Svenska Sydpolsexpeditionen 1901-1903 - som den kallades – var den första att övervintra på antarktiska halvöns östkust. Nordenskjöld och fem andra män sattes i land vid Snow Hill Island där fartyget lämnade dem efter att ett litet prefabricerat hus av trä hade satts ihop vilket skulle tjäna som forskningsstation och bas för operationer i fält. Planen var att fartyget skulle plocka upp vintergruppen igen efter den hade utfört sitt forskningsarbete under resten av sommaren och sedan under hela vintersäsongen; det normala var att vintern varade från maj/juni till september. Nordenskjöld lyckades bl. a. genomföra en viktig tur med hundsläde längre söderut för att undersöka den östra sidan av antarktiska halvön från 30.e september till 4:e november. Forskarkontingenten på Snow Hill bestod av Otto Nordenskjöld (ansvarig för geografi och geologi), expeditionens läkare Erik Ekelöf (bakteriologiska studier), fysikern Gösta Bodman (meteorologiska och jordmagnetiska observationer) och José Sobral en vetgirig ung argentinsk marinofficer som var där som vetenskaplig assistent efter en speciell överenskommelse med hans lands regering.

Under tiden utförde forskarna som fanns kvar på fartyget undersökningar på västra sidan om halvön, liksom även omkring Falklandsöarna/Malvinas och Sydgeorgien. De besökte också Eldslandet där man bunkrade kol vid en argentinsk depot nära Ushuaia vid Beagelkanalen där färska matvaror också togs ombord. Ledaren för ”fartygsgruppen” var J. Gunnar Andersson som först kom ombord i Port Stanley (en hamn som frekventerades av transatlantiska passagerarfartyg). Denna grupp fokuserade på geologi (Andersson), botanik (Carl Skottsberg) och kartografi (Samuel August Duse).

Tidigt i december 1902, när det var dags att segla ner till Snow Hill Island för att hämta vintergruppen började problemen. Närmaste passagen till Weddellhavet (genom Antarctic sund, nämnd efter fartyget – guiderna på dagens turistresor brukar numera kalla det för ”Ice Berg Alley”) visade sig vara blockerad av is. Därför sattes Andersson och två kamrater i land mot slutet av december vid Hoppets Vik (med släde och tillräcklig mat för 25 dagar) innan fartyget fortsatte på en ny och längre väg mot Weddellhavet. Idén var att de tre männen skulle nå Nordenskjöld till fots med släde över berg och istäckta vattendrag, en distans om 320 km för att varsko honom om fördröjningen. Men eftersom varken Andersson och hans kamrater eller fartyget Antarctic lyckades nå fram till Snow Hill Island tvingades Nordenskjölds grupp att spendera en andra vinter vid deras basstation. Vad de inte visste var att fartyget hade förlist i februari 1903 och att kapten Larsen hade lyckats leda sin grupp över drivis och packis till Pauletön där dessa män också spenderade vintern, i en primitiv stenhydda. De tre olika övervintringsgrupperna saknade alltså all kontakt med, och kunskap om varandras belägenhet.

Förutom att en ung norsk sjöman dog – Ole Wennergsgaard vars kropp lämnades under ett stort stenrös med ett kors på Pauletön – slutade dramat på ett turligt sätt. Till att börja med kom de tre männen från Hoppets Vik den 12:e oktober 1903 fram till fots till Vega Island där Nordenskjöld och en av hans män för tillfället råkade befinna sig med hundsläde på en utflykt för att undersöka området. Efter ytterligare fyra dagar, nu med släde tillsammans med Nordenskjöld nådde man Snow Hill. Larsen i en grupp på fem män dök sedan också upp vid Snow Hill. De hade lyckats ta sig fram genom att ro en liten båt hela 180 km från Pauletön genom vatten fyllt med is. Samma dag, 8:e november 1903 dök ett argentinskt fartyg, Uruguay (en korvett med kapten Julián Irízar) också upp vid Snow Hill. Det var ett märkvärdigt tillfälligheternas spel. Tre dagar senare plockade man på Pauletön upp gruppen som fanns där, vari ingick forskaren Carl Skottsberg. Samtliga nådde civilisationen igen i Buenos Aires och sedan återvände till Europa på en tysk ångare med Hamburg som hamn. Slutligen trädde man åter på svensk mark i Malmö i början på januari 1904.

Men här är inte historien slut. När inget hade hörts från Nordenskjölds expedition gjordes också i Sverige ansträngningar för att utsända en räddningsexpedition. Den organiserades i april 1903 under ledning av Olof Gyldén som for iväg på ett norskt sälfångstfartyg, Frithjof, vilket hade inhyrts för ändamålet. Denna gång röstade svenska riksdagen fram 200,000 kronor för att bekosta räddningsaktionen. Expeditionen kom emellertid sent iväg och trots att den passerade igenom Buenos Aires där man fick veta att korvetten Uruguay hade avgått söderut tre veckor innan via Punta Arenas, Chile, så hade man ingen kontakt med den argentinska räddningsexpeditionen. Snarare än att söka samarbete såg man den argentinska aktionen som en konkurrent. När Frithjof nådde Snow Hill Island hade fartyget Uruguay redan varit där och lämnat ön. Av en uppenbar anledning fick den svenska räddningsexpeditionen relativt liten uppmärksamhet i pressen.

När det gäller Otto Nordenskjöld så hade han hamnat i stora finansiella svårigheter. Från första början fick han lita till privata sponsorer för sin expedition. En förfrågan hos svenska regeringen angående bidrag hade nekats på inrådan från en liten expertkommitté vid Kungl. Vetenskapsakademien – bland experterna fanns polarveteranen A.G. Nathorst. Argumentet för avslag var att expeditionen skulle starta med för lite utrustning samt att dess medlemmar var för ung och oerfarna, och att Nordenskjöld i synnerhet saknade den polara erfarenhet som krävdes. Det offentliga Sverige ville inte heller att expeditionen skulle gå under officiell svensk flag. Man har inte heller någon gång efteråt framfört något territoriellt krav i Antarktis, något som skulle varit möjligt på basis av expeditionens remarkabla geografiska upptäckter. För Nordenskjölds del blev förlusten av fartyget i Weddellhavet en ekonomisk katastrof – han förföljdes av en stor finansiell skuld under lång tid. På den vetenskapliga sidan av kontot växte emellertid hans symboliska kapital med åren. Trots förlusten av fartyget räddades stora delar av det insamlade vetenskapliga materialet, det analyserades och resulterade i många publikationer, föredrag, konferens deltagande och ytterligare internationella vetenskapliga kontakter. Vidare, en spinoffeffekt från expeditionen var att den genom kapten C. A. Larsens försorg la grunden till vad som blev en storskalig industriell valfångst som hade sin början med Larsens företag vid Grytviken, Sydgorgien 1904.

Efter expeditionen kom Otto Nordenskjölds karriär att utvecklas i nära samspel med pågående forskning och högre utbildning vid den relativt unga och liberalt orienterade Göteborgs högskola som hade grundats 1891 primärt som en filosofisk fakultet dominerad av humanistiska ämnen, men också med några naturvetenskapliga discipliner som lades till. Här utsågs Nordenskjöld till professor i geografi och etnografi 1905. Föreläsningarna vid högskolan var öppna för allmänheten och den nya professorn blev en populär föreläsare. Föreläsningar publicerades regelbundet i en skriftserie för vidare distribution, något i stil med det som nuförtiden på engelska kallas för ”outreach”. Trots att han fick arbeta extra under många år för att avbetala sina skulder tappade han aldrig entusiasmen och han hade välutvecklade planer för en ny och större expedition till Antarktis. Han var också en ekumeniskt sinnad kristen och en internationalist, både i den informella politiska sfären och i fråga om vetenskap. Han var aktiv som medlem i den Internationella Polarkomissionen som skapades i Belgien 1906 och dess vice ordförande sedan 1907 (denna kommission existerade fram till 1914 med syftet att främja internationellt samarbete). Nya resor förde honom till Grönland (1909) och tidigt på 1920-talet till Chile och Peru men när Första Världskriget bröt ut hindrade det förverkligandet av den nya slags expedition Nordenskjöld önskade se i Antarktis, dvs. med många deltagare samtidigt från flera länder tillsammans. Förhandlingar med kolleger i England hade redan lett till långtgående planer och vissa garantier om ekonomiskt stöd för en gemensam expedition till antarktiska halvön men detta rann ut i sanden. Under kriget blev han involverad i fredsrörelsen – 1916 t ex reste han till Berlin och Wien tillsammans med den göteborgske filosofiprofessorn Malte Jacobsson för att söka medla mellan representanter av de två fientliga läger i kriget.

Nordenskjöld avled i Göteborg 2:e juni 1928, två dagar efter en olycka på gatan nära hans hem i Änggården (alldeles i närheten till stadens botaniska trädgård som hade anlagts av den antarktiska kollegan Carl Skottsberg); han blev överkörd av en buss. Vid denna tidpunkt var han 58 år, professor i geografi och rektor för Göteborgs handelshögskola. Han var också ständig sekreterare för Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets Samhälle i Göteborg (KVVS) och ordförande i stadens Geografiska Förening, ett lärt sällskap som hade tillkommit på hans initiativ den 8:e november 1908, alltså på femårsminnet av de lyckliga händelserna som hade utspelat sig 1903 långt borta vid Snow Hill. Nordenskjöld ligger begravd på Östra Kyrkogården i Göteborg. En del av kusten på östsidan av antarktiska halvön bär namnet Nordenskjöld Coast till hans ära.

AE

Litteratur

  1. Lewander, L. The representations of the Swedish Antarctic Expedition 1901–03 Polar Record, Volume 38, no 205, s 97 - 114, 2002
  2. Nordenskjöld, O., Larsen, C.A. och Skottsberg, C. ”Antarctic, två år bland sydpolens isar” (1904)
  3. Nordenskjöld, O. ”Den svenska sydpolarexpeditionen 1901-1903. I. Allmän öfversikt samt redogörelse för vinterstationen vid Snow Hill”, Ymer (24):43-67, 1904.
  4. Nordenskjöld, O. ”Plan för en svensk-engelsk sydpolarexpedition. 2. Expeditionens vetenskapliga program”, Ymer (34):23-33, 1914.
  5. "Antarctic Challenges. Historical and Current Perspectives on Otto Nordenskjöld’s Antarctic Expedition 1901-1903", Elzinga, A. Nordin, T. Turner, D. & Wråkberg, U.(eds.), Göteborg, 2004
  6. Litteratur om Otto Nordenskjöld (LIBRIS)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:19

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen