Göteborgs universitetsbibliotek: Valter Schytt (1919-1985)

Valter Schytt (1919-1985)

Stig Valter Schytt föddes 17 oktober 1919 i Solna, Stockholm och dog 30 mars 1985 i Tarfaladalen nära Kebnekaise. Hans far var järnvägstjänsteman och modern sömmerska. Efter studentexamen läste han fysik och matematik vid Stockholms högskola och blev Fil. kand. 1943 och Fil. lic. 1947. Hans W:son Ahlmann, professor i geografi fick ögonen på honom och gjorde honom till sin amanuens vilket ledde till en karriär i glaciologi.

Ett första uppdrag vid 25 års ålder blev att rekognosera fjällen söderut från Abisko för att hitta en lämplig glaciär som i Sverige, på nära håll, kunde tjäna som referensobjekt i studier av klimatförändring á la Ahlmann samt utprövning av mätmetoder och tekniker. Valet föll på Storglaciären i Kebnekaiseområdet där en forskningshydda placerades 1945. Ahlmann såg behovet av långa serier mätningar på en specifik glaciär för att öka kunskapen om relationen mellan glaciärens massbalans och klimatet. Mätningar började 1946 och fortsätter alltjämt varje år. De flesta mätningar vid Tarfala forskningsstationen har en stark koppling till frågan om global klimatförändring och miljön. Mycket av data som tas fram är också viktig för grundforskning och utvecklingen av nya metoder för monitoring.

Det var kring dessa aktiviteter som en permanent forskningsstation ursprungligen växte fram i nederste delen av Tarafaladalen. Stationen drevs av forskare från Naturgeografiska institutionen vid Stockholms högskola (universitet sedan 1960). Det blev också en bra plats för att träna forskarstudernade. Schytts lic-avhandling bygger på erfarenheten och resultat från hans mätningar och har titeln ”Glaciologiska studier i Kebnekaise”. Det förde in honom i den Ahlmannska glaciologiska traditionen.

Tarfala och Storglaciären blev ett livslångt engagemang. Schytt blev forskningsstationens drivande kraft och föreståndare fram till sin bortgång. Wibjörn Karlén tog sedan vid som föreståndare (fr.o.m. 1985) och sedan Per Holmlund (åren 1996-2004). Arbetet vid Tarfalastationen gick på sparlåga under större delen av 50-talet beroende på att Ahlmann lämnade professuren 1950 för att bli ambassadör i Oslo och Schytt var först i Antarktis och sedan i USA, därefter på expeditioner till Grönland och några år på Svalbard.

Mot slutet av 50-talet blev det emellertid intensiv aktivitet med en omfattande utbyggnad då Stockholms högskola blev universitet. Med stöd från bl.a. Wallenbergsstiftelsen blev Tarfala en betydande anläggning med bostäder, matsal, laboratorier, föreläsningssal m.m. som invigdes officiellt 1961. Fr.o.m. 1967 fungerade det som en forskarby för bl.a. polarforskare och mötesplats där det hålls internationella kurser. Från mitten av 60-talet till början av 80-talet var det inte ovanligt att också Schytts hustru, Anna Nora Schytt, ofta fanns tillhands och även döttrarna Helena, Erica och Anna fanns där sommartid och hjälpte till.

Vid sidan om Tarfala förknippas Schytt huvudsakligen med BNSX till Antarktis och även den svenska Ymer-80 expeditionen till Arktis 1980. Deltagandet i BNSX la grunden för mycket som följde sedan i hans karriär och Ymer-80 gav ett ypperligt tillfälle att bygga på tidigare forskning i Arktis. Det må också noteras hur geovetenskapernas Kalla Krigskontext hade viss betydelse för skapandet av nya möjlighetsfönster för glaciologer på 1950- och 60-talen.

Det var den norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen 1949-52 som gav Schytt material till en doktorsavhandling vars publicering medförde internationellt beröm. Maudheimexpeditionen som den också kallas, styrdes av en internationell kommitté bestående av H.U. Sverdrup (Norsk Polarinstitutt), Hans W:son Ahlmann, J.M. Wordie (geologiprofessor i Cambridge) och L. Kirwan (England). Verkställande ledare för expeditionen var John Giæver (Norge) och vice chef var Valter Schytt. Ahlmann hade gett Schytt uppdraget att utforma och genomföra det glaciologiska programmet. Charles Swithinbank (utbildad vid Oxford) mönstrade på i England och blev Schytts assistent och fysikern Gordon de Quetteville Robin (född i Australien men senare vid Scott Polar Research Institute i Cambridge), tredjemannen i rangordningen, ansvarade för mätning av det antarktiska istäckets tjocklek genom användning av seismiska metoder.

Som ett led i förberedelserna kom Swithinbank och Robin till Tarfala för korta träningspass på Storglaciären. För Robins del gällde det att lära sig detonera små dynamitladdningar på glaciären för att seismiskt bestämma isens tjocklek ned till berggrunden. Tekniken användes sedan med framgång för att få den första topografiska profilen av ett antarktiskt fjäll- och bergslandskap under Dronning Maud Lands inlandsis.

Schytt var den första någonsin att påvisa de årliga skiktningarna i snö och is i Antarktis samt hur och i vilken takt inlands- och shelfis byggdes upp. Han utförde en iskärnborrning på shelfisen intill forskningsstationen Maudheim till ett djup av 100 meter. Under sommarsäsongen gjordes månadslånga turer över inlandsisen för att få en bild av snölagring och geografiska förhållanden. På basis av analysen kunde han bestämma i vilken sträcka i djupet det sker en övergång från poröst snö till kompakt is.

Under den södra sommaren gjordes en månadslång resa över inlandsisen för att få en bild av hur snön ackumulerade och man kartlade geografiska fenomen som nunataker. Ett viktigt fynd var att den eventuella reträtt av glaciärerna som Ahlmann intresserade sig för inte hade skett i Antarktis.

Schytt bearbetade sitt material och publicerade det i form av en skrift med tre delstudier på engelska som också var hans doktorsavhandling, ”Snow and ice studies in Antarctica” (1958). Även andra resultat och senare studier publicerades på engelska. Före andra världskriget publicerade man sig i Sverige ofta på tyska även inom naturvetenskap men i tiden efter kriget fanns en synbar omorientering i forskningspolitiken mot angloamerikanska traditioner och därmed också en omsvängning i publiceringssätt som gjorde att engelskan blev det vanliga. Detta skifte var redan märkbart i Hans Ahlmanns publikationer.

För expeditionens meteorologiska program svarade Gösta H. Liljequist och geologiskt arbete utfördes av bl.a. kanadensaren Fred Roots och Alan Reece (England). Liljeqvist fick för sin del också fram en doktorsavhandling ur expeditionen - likaså Robin, Swithinbank och expeditionens läkare Ove Wilson (i fysiologi – Lund). Roots hade redan sin PhD. Reece dog 1961 i en flygolycka i norra Kanada. Det publicerades totalt ca 140 vetenskapliga artiklar och flera av de forskare som deltog i expeditionen blev internationellt kända. Gordon och Swithinbank gjorde lysande karriärer i England och Schytt i Sverige. Expeditionen fick på sin tid stor medial uppmärksamhet i ett flertal länder. Den räknades också som den första större stilbildande internationella expeditionen till Antarktis.

Något år efter hemkomsten blev Schytt gästforskare vid Northwestern University i Evanston, Illinois. Därifrån fick han tillfälle att resa till norra Kanada för att undersöka lämpligheten av flygburen rekognosering som metod för att få en regional bild av snöns mängd och fördelning. Sådana uppgifter var intressanta i samband med det stora nordamerikanska projektet att bygga en lång kedja radarstationer från Alaska över norra Kanada och fram till norra Grönland, den s.k. Distant Early Warning linjen (DEW) Line. - ett skyddsnät mot eventuella sovjetiska flyggangrepp mot USA. Kalla kriget var en viktig drivkraft för forskning. Sommarhalvåret 1954 tillbringade han i närheten av den stora amerikanska flygbasen Thule på norra Grönland som var en viktig replipunkt i radarkedjan. Där utförde Schytt studier på snöns och isens dynamik i rampbildning vid isfältets yttre kant. Det skedde på uppdrag av den amerikanska arméns ingenjörskårs myndighet för studier av snö, is och permafrost (SIPRE – baserad i Wimette, nära Evanston, Illinois) och som var mån om att få in framstående yngre internationella forskare i sitt nätverk. Ett par år senare svarade SIPRE för ett viktigt djupborrningsprojektet i isen vid Camp Century, Grönland.

Efter 1961 drevs detta projekt av SIPREs efterträdarorganisation CRREL (the Cold Regions Research and Engineering Laboratory) som spelade en pionjärroll i det djupa isborrandets historia. Upprättandet av Camp Century sammanföll med internationella geofysiska året (IGY – 1957/58). Det var en liten forskarby tio meter under snöns yta, med en liten kärnkraftsreaktor för att generera elkraft. Den långa borrkärnan därifrån (den första någonsin) fördes delvis till laboratorierna i Bern och Köpenhamn där de analyserades av Hans Oeschger respektive Willi Dansgaard. Det blev startpunkten för de berömda djupborrningarna och paleoklimatologiska studier som blev ett varumärke för europeisk forskning på Grönland och sedan i Antarktis, European Project for Ice Coring in Antarctica (EPICA). Glaciologerna vid Stockholm universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, har varit och är aktiva deltagare i iskärnborrningsprojekten både i Antarktis och på Grönland.

På Grönland träffade och inledde Schytt ett samarbete med Weston Blake Jr. som sedan deltog i Valter Schytts glaciologiska program under internationella geofysiska året (IGY) 1957/58 på Nordaustlandet, Blake blev en nära vän som alternerade som forskarstuderande mellan Ohio State University (Columbus, Ohio) och Stockholms universitet. Efter sin PhD 1962 började han arbeta för Canadian Geological Survey men kom också att delta i ytterligare en svensk Svalbardexpedition (se nedan).

Valter Schytts roll i förhållande till Sveriges officiella deltagande i IGY och hans senare roll som sekreterare av den speciella kommittén för antarktisk forskning som uppstod efter IGY är föga känd och förtjänar därför närmare uppmärksamhet.

I och med att han var utomlands när man i Sverige började lägga planerna för ett svenskt IGY-program och Ahlmann inte längre var professor i Stockholm hamnade Schytt utanför det officiella åtagande som blev en multivetenskaplig forskningsstation vid Kinnvika under ledning av Gösta H. Liljequist. Schytt lyckades emellertid få fram resurser för ett eget program med glaciologisk inriktning. Han fick tillsammans med ett par andra skandinaver vid en internationell planeringskonferens för hela IGY:s arktiska gren i maj 1956 en inbjudan av sovjetiska forskare att komma med på en lång färd samma sommar in i Norra Ishavet ombord på den sovjetiska isbrytaren ”Ob”. Därmed fick han möjligheten att på Nordaustlandets inlandsis rekognosera Vestfonnaområdet som blev platsen för påföljande års Ahlmannstation som han kallade den. Helikoptern som skulle hämta upp rekognoseringsgruppen råkade ut för en olycka. Det dröjde två veckor innan gruppen kunde lyftas ut med sovjetiskt militärflyg. En konsekvens blev att Schytt nu också fick en unik chans att besöka det annars så svåråtkomliga Frans Josefs Land.

Under två säsonger på Nordaustlandet 1957 och 1958 studerades massbalans, temperaturförhållanden, mäktighet och kristallstruktur hos inlandsisen. Resultaten innebar på väsentliga punkter viktiga tillskott av nya kunskaper. Mätningar av snöackumulation ledde till en revidering av Ahlmanns tidigare tolkningar av fenomenet ca 25 år tidigare. Ackumulationen visade sig nämligen vara av en helt annan storleksordning än vad Ahlmann hade antagit. Tjockleken av Nordaustlandets glaciärer bestämdes också med hjälp av seismiska metoder. Weston Blake har i sammanhanget berättat att det var också här på Vestfonna som Schytt firade sin doktorspromotion med en fest och dynamitexplosioner på inlandsisen samtidigt som formaliteterna pågick i Stockholm. Så här skriver Blake: “Because of Schytt’s absence from Stockholm at the time when he normally would have been promoted officially to Filosofie doktor, an informal ceremony was held on Vestfonna on 30 May, certainly a farthest north record for a Swedish ‘promotion’. It was a good party nevertheless, and dynamite sticks were set off at appropriate intervals as a substitute for the traditional naval gun salute in Stockholm!” (Blake 1968).

År 1957 hölls en ad hoc ICSU konferens vid Grand Hotel i Saltsjöbaden. Syftet var att diskutera huruvida IGYs aktiviteter skulle fortsätta eller ej efter 1958. Valter Schytt hade fått uppgiften som sekreterare i den svenska gruppen som fick ansvar för konferensens organisering. Rekommendationen blev att etablera en speciell kommitté som fick heta Special Committee on Antarctic Research (SCAR). Dess konstitueringsmöte hölls sedan i Hague 3-6 februari 1958 med nästan alla deltagande nationerna närvarade (undantagen Nya Zeeland och Sydafrika). Dr R. Fraser och Colonel E. Herbays representerade ICSU. Mötet valde Ing. Gen. G. Laclavère till president, Professor K.E. Bullen som vice-president, och Dr V. Schytt som sekreterare. Huvuduppgiften för kommittén blev att ”förbereda en plan för vetenskaplig utforskning av Antarktis under åren som följer efter det internationella geofysiska året avslutats”. SCAR kom senare att ändra namn till det numera bekanta Scientific Committee on Antarctic Research SCAR dvs. den internationella kommittén som ansvarar för koordinering av forskning i Antarktis. Vid SCARs andra möte i Moskva i augusti 1958 togs Schytts roll som sekreterare över av Gordon de Q. Robin från Cambridge och därmed flyttades också sekretariatet som hade påbörjats i Stockholm till Cambridge.

Efter Svalbardexpeditionen blev det, som redan nämnts, åter en utbyggnad av Tarfalastationen som kom i fokus. Och så 1966 ledde Gunnar Hoppe tillsammans med Valter Schytt en stor Svalbardsexpedition i Stockholms universitets regi. Den gamla svenska IGY-stationen vid Kinnvika användes som bas och därifrån utgick flera olika grupper till skilda områden. Förutom svenska och finska forskare fanns också Weston Blake med samt Mikhail Grosswald från dåvarande Sovjetunionen, båda två glaciologer. 1977 besökte Schytt Deception Island i Västantarktis för stratigrafiska studier av glaciären på den vulkaniska ön.

Tre år senare kulminerade hans insatser som polarforskare i uppgiften som vetenskaplig ledare för den stora expeditionen med isbrytaren Ymer i Arktis – därav namnet ”Ymer-80”. Denna expedition markerar det stora genombrottet för modern svensk polarverksamhet. Det var en kraftsamling som krävde ett flerårigt planeringsarbete. Satsningen attraherade i stort sett alla naturvetenskapliga discipliner med intressen i Arktis. Totalt deltog 119 forskare varav 76 var svenska. 60 projekt fanns med såväl marina som landbaserade. Med på expeditionen var också konstnärer och författare vilket bidrog till medial uppmärksamhet. Logistiken byggde på isbrytaren Ymer, som fungerade både som forskningsplattform och som transportfartyg till landbaserade grupper på olika platser i Svalbards övärld. Även om det ursprungliga målet aldrig nåddes – att upprepa Nordenskiölds Vegafärd genom Nordostpassagen och sedan fortsätta över Berings sund genom kanadensiska arktiska skärgården till Grönland, alltså tänkt som ett värdigt ihågkommande av Nordenskiölds stora bragd (Schytt 1983) inte uppfylldes markerar Ymer-80 ändå början på en ny era, där Sverige för första gången utvecklar sin komparativa fördel som isbrytarnation med isbrytare som forskningsplattform. Arvet efter Ymer-80 blev betydelsefullt. I dag är det isbrytaren Oden II som är en unik resurs för forskning i polarområdena.

Årsboken ”Ymer” för 1981 ger en skildring av expeditionens förlopp och de tidiga resultaten. En senare rapport (1987) gavs ut genom Kungliga vetenskapsakademiens försorg: ”Expeditionen YMER-80, en slutrapport” (red. av Gunnar Hoppe m fl). I Ymerexpeditionens kölvatten bildades först KVA:s polarforskningskommitté och därefter den statliga myndigheten Polarforskningssekretariatet (med Anders Karlqvist som chef). Sekretariatet blev ansvarigt för logistiskt stöd och koordinering av Sveriges vetenskapliga forskningsprogram i Arktis och Antarktis. Schytt var en viktig aktör i de sammanhang som ledde fram till detta.

Valter Schytt blev tidigt en viktig förgrundsgestalt i det internationella glaciologiska forskarsamfundet. Hans arbeten från Maudheimexpeditionen uppskattades som en pionjärinsats och var rikligt citerade. När USA:s nationella kommitté för IGY höll på att planera sitt program tog en ledande glaciolog inom denna kontakt med Schytt för att konsultera honom om upplägget av det amerikanska glaciologiska delprogrammet. I över ett kvartssekel var han aktiv som en ledande figur i International Glaciological Society med säte i Cambridge och dess ordförande 1969-72 – han var i själva verket den första ordföranden som inte var brittisk.

På hemmaplan fick han aldrig en ordinarie professur vid Stockholms universitet. Efter sin avhandling 1958 blev han samma år docent i geografi, särskilt naturgeografi, vid Stockholms högskola, därefter biträdande professor i glaciologi vid Statens naturvetenskapliga forskningsråd 1963 och 1973 professor vid rådet, i båda fallen med placering vid Stockholms universitet. Som vetenskaplig ledare och mentor inspirerade han en ny generation forskare inom sitt fält.

Schyttbreen på Antarktis är uppkallad efter Valter Schytt.

AE

Litteratur

  1. Blake Jr, W. Arctic Profiles: Valter Schytt, Arctic 41(2), 1968
  2. Giæver, J. och Schytt, V. ”Antarktisboken. Med Norsel till Maudheim och Antarktis: : den norsk-brittisk-svenska vetenskapliga expeditionen till Antarktis 1949-1952” Stockholm 1952
  3. Swithinbank, C. ”Foothold on Antarctica. The First International Expedition (1949-1952) through the Eyes of its Youngest Member” (Lewes, 1999
  4. "Sweden and Antarctica", Karlqvist, A.(ed.), Stockholm, 1985
  5. Mer litteratur kring Valter Schytt (LIBRIS)
  6. Holmlund, P. Valter Schytt i SBL, vol 31, ss 726-732
  7. Video från Tarfala stationen Stockholms universitet Per Holmlund (MPG 4 minuter)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2017-08-29 10:56

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen