Göteborgs universitetsbibliotek: Svenska expeditionen till Spetsbergen 1861
Webbkarta

Svenska expeditionen till Spetsbergen 1861

Den första större svenska expeditionen till polarområdet kom att äga rum sommaren 1861. Expeditionen var till sin art tvärvetenskaplig och leddes av geologen Otto Torell (1828-1900). Denne är för eftervärlden känd för sina teorier om istiden vilka han lade fram efter studier i Alperna, på Island och Grönland. Torell hade redan 1858 besökt Spetsbergen under en kortare resa, men ville nu utvidga forskningsområdet med en betydligt större expedition. Torell lade fram sitt förslag för Kungliga Vetenskapsakademien och riksdagen gav ett anslag till projektet, dock under förutsättning att även privata medel kunde erhållas för ändamålet. Året innan hade Torell besökt London och där sammanträffat med auktoriteter på området som Sir Leopold McClintock och Sherard Osborn vilka båda deltagit i sökexpeditioner efter John Franklin. Denne hade år 1845 gett sig av med en stor flottexpedition för att söka finna och genomtränga Nordvästpassagen, men därefter inte avhörts. Vad gäller svenska polarexpeditioner hade alla sådana hittills varit hänvisade till att använda segelfartyg. Torell försökte vid sitt besök i London få möjlighet att använda McClintocks fartyg Fox vilket var ett propellerdrivet ångfartyg. Detta ställde sig dock för kostsamt, så den svenska expeditionen fick därför genomföras med hjälp av segelfartyg. Dessa kom att bli två till antalet, nämligen brigantinen Aeolus samt fångstjakten Magdalena. Bägge var norska sälfångare med besättning huvudsakligen från Tromsö.

De viktiga forskningsområdena för expeditionen var i korta drag dels att genomföra tvärvetenskapliga studier av Spetsbergen och omkringliggande havsområden, dels rekognosera för ett triangelnätverk för framtida gradmätningar vars syfte var att exakt fastställa jordens form, dels att om möjligt göra en framstöt över polarisen för att uppnå en så hög nordlig latitud som möjligt och därmed kanske upptäcka nytt land norr om Spetsbergen.

Den vetenskapliga staben fördelade sig på de båda fartygen och bestod förutom av expeditionsledaren Otto Torell av bl.a. A.E. Nordenskiöld (1832-1901), geolog, Anders Johan Malmgren (1834-1897), zoolog, Karl Chydenius (1833-1864), fysiker, Christian Vilhelm Blomstrand (1826-1897), kemist och geolog, Nils Christofer Dunér (1834-1914), astronom och fysiker, Axel Goës (1835-1897), läkare, botanist och zoolog, Fredrik Adam Smitt (1839-1904), zoolog och botanist samt Gerhard von Yhlen (1819-1909), jägare, zoolog och tecknare.

Den 10 maj lämnade fartygen Tromsö och gick mot norra Spetsbergen. Den 22 maj passerade man norr om Amsterdamön där man stötte på svår is. Sakta trängde man österut längs nordkusten men på grund av drivande ismassor från Hinlopensundet blev det nödvändigt att söka skydd i Sorgfjorden på Nordostlandet den 7 juni. Här blev man instängd av isen ända fram till den 3 juli då man bestämde att fartygen med sina respektive forskargrupper skulle separera för att resten av tiden arbeta på olika håll inom ögruppen. För att hålla kontakten mellan grupperna beslöts att bygga stenvardar på ett antal platser och i dessa lägga meddelanden till varandra. Om man inte möttes vid något tillfälle under sommaren skulle man sammanstråla i Kobbefjorden på västra Danskön i mitten av september.

Expeditionen delade sig alltså och Aeolus med bl.a. Torell och A.E. Nordenskiöld gav sig av mot Murchisonfjorden vilken utforskades grundligt den närmaste tiden. Deltagarna på Aeolus delade sedan i sin tur upp sig på två grupper, den ena en geologisk-geografisk, den andra en rekognoseringsgrupp för de framtida gradmätningarna. Dessa grupper använde sig av varsin skeppsbåt från Aeolus. Under tiden skulle expeditionsfartyget kryssa runt i området kring Hinlopen och den nordvästra delen av Nordostlandet och där bedriva biologiska undersökningar under ledning av Malmgren. Mellan den 10 och 23 juli gjorde geologgruppen omfattande undersökningar i Hinlopen och utanför Wahlenbergfjorden. Man kunde härvid bl.a. konstatera att den ö som på gamla kartor kallades North East Island endast var en utskjutande udde av själva Nordostlandet. Man fortsatte sedan in i Wahlenbergfjorden där man gick iland för geologiska undersökningar på flera ställen. Efter detta fortsatte man söderut i Hinlopen varvid man passerade den stora fågelkolonin på Alkfjället. Man bedrev geologiskt arbete i området till den 19 juli då man gick tillbaka till Murchisonfjorden för att eventuellt sammanträffa med Aeolus vilken dock inte var där. Den 23 juli observerades dock fartyget och på kvällen samma dag kom även gradmätningsgruppen ombord. Aeolus hade under tiden bedrivit forskningar i området kring den s.k. Langgrunnodden. Här lokaliserade man även en gammal depå lämnad av engelsmannen Parrys expedition 1827 vilken innehöll konserverat kött som fortfarande var fullt ätbart.

Man stannade tillsammans till den 27 juli då geologgruppen gav sig av för att fram till den 24 augusti bedriva forskning utefter den norra kusten av Nordostlandet. Man gynnades av gott väder och den 29 juli rodde man mot Sjuöarna där man gick iland på Parryön för geologiska och botaniska studier. Man konstaterade att floran här var mycket sparsmakad samt att öns geologiska struktur var likartad med den på nordvästra delen av Spetsbergen. Gruppen kvarstannade i området kring Sjuöarna till den 7 augusti då man vände åter sydvart. Man avsåg nu att gå österut, men besvärliga isförhållanden försvårade detta. En sydlig kuling den 10 augusti skingrade emellertid isen så att ett framträngande ostvart längs kusten blev möjligt. Man kom den 11 augusti fram till Kap Lovén. Härifrån försökte man utreda huruvida Rijpfjorden möjligen hade förbindelse med Wahlenbergfjorden söderut på Nordostlandet. De följande dagarna utforskades området kring nordspetsen av Prins Oscars Land och man besökte även den längre österut belägna Duvefjorden. Efter att ha besökt Kap Platen och den s. k. Brennevinsfjorden återvände man den 24 augusti till Lomfjorden där man sammanträffade med Aeolus.

Gradmätningsgruppen under Chydenius hade under tiden bedrivit forskningar på sitt håll utmed Hinlopensundet. Man besteg bl.a. Lovénberget och Celsiusberget för att göra trigonometriska mätningar. Efter att ha förgäves sökt efter det s.k. Heleysundet mellan Hinlopens södra del och Storfjorden återvände man den 23 augusti till Aeolus i Lomfjorden. Man hade i och med detta genomfört gradmätningsarbetena i den norra delen av det aktuella området. Man hoppades nu att även den andra forskargruppen på fartyget Magdalena hade lyckats genomföra arbetena i den södra.

Valross Spetsbergen 1861Valross Spetsbergen Stentryck av Gerhard von Yhlen

Den andra delen av expeditionen ombord på Magdalena med bl.a. Blomstrand, Dunér och Goës hade efter att man skildes åt i Sorgfjorden tidigare gått vidare in i den ca 10 mil långa Wijdefjorden som ur vetenskaplig synpunkt hade mycket att erbjuda både inom zoologi och botanik. Här fanns även rika möjligheter att berika proviantförrådet genom jakt på ren. Den 12 juli beslöt Blomstrand och Dunér att undersöka de södra delarna av fjorden vilken vid Kap Petermann delar sig i en östlig och en västlig förgrening. Man besökte här en gammal rysk fångsthytta innan man gick vidare in i den västliga fjordarmen där Blomstrand gjorde en vandring ända in till fjordens innersta del. Man träffade på flera renar och även vitvalar som simmade i fjorden. Det rådde en skön sommartemperatur på +16 grader C. Man återkom till expeditionsfartyget den 16 juli. Den 19 juli lämnade man Wijdefjorden och gick förbi Gråhuken mot nordvästra Spetsbergen. Här gjordes den närmaste tiden geognostiska, botaniska och zoologiska undersökningar och Dunér rekognoserade för ett eventuellt triangelnätverk för de kommande gradmätningarna. Arbetet försvårades emellertid av dåligt väder. Man gjorde även en exkursion till Magdalenafjorden och på vägen dit besökte man det s.k. Phipps observatorium beläget på den Inre Norskön, en observationsplats använd av engelsmannen Phipps 1773 och 1823 av Edward Sabine. Via det s.k. Sörgattet kom man till Magdalenafjorden där man stannade några dagar för studier bl.a. av den rika vegetationen av mossor och lavar. Man gick vidare söderöver längs västkusten ned mot Kap Mitra och inloppet till Krossfjorden. Här ankrade man i en liten bukt som senare fick namnet Ebeltofthamna och där man kvarstannade ungefär en vecka för båtexkursioner och glaciologiska studier längre in i Krossfjorden.

Den 8 augusti gick man vidare in i Kungsfjorden där man ankrade på sydsidan i närheten av vad som idag är samhället Ny Ålesund. Här undersökte Blomstrand några av de kolflötser som går i dagen och vilka senare har blivit föremål för gruvbrytning i större skala. Från Kungsfjorden gick man vidare söderut längs Spetsbergens västkust till Isfjorden där man bl.a. besökte sidofjordarna Grönfjorden och Adventfjorden. Även här undersökte Blomstrand kolflötser. Det började nu bli sent på säsongen och man behövde förbereda hemresan. Isfjorden blockerades emellertid av drivis vilket gjorde att man först den 7 september kunde komma ut ur den för att gå norrut igen för att sammanträffa med Aeolus i Kobbefjorden. Den 9 september möttes Aeolus och Magdalena efter att ha varit skilda åt i tio veckor. Den 12 september påbörjades återfärden och fartygen återkom till Tromsö den 23 respektive 27 september.

Spetsbergen 1861

Isfjorden Spetsbergen, Stentryck av Gerhard von Yhlen

Den svenska polarexpeditionen 1861 måste betraktas som synnerligen framgångsrik även om man emellanåt motarbetades av dåligt väder och svåra isförhållanden. Det var första gången som en tvärvetenskaplig expedition utfördes av specialister på området. Detta var i hög grad Otto Torells förtjänst och han kan därför sägas vara grundaren av svensk polarforskning. Ett av expeditionens resultat var att kartan över Spetsbergen nu blev avsevärt mer pålitlig och korrekt i förhållande till tidigare gjorda kartor över området. Man samlade in rika geologiska prover, fossila plantor, zoologiska och botaniska objekt. Tyvärr kunde det planerade arbetet med rekognosering för ett gradmätningsnätverk bara utföras på den norra halvan av det tilltänkta området eftersom Magdalena på grund av ishinder inte hade lyckats genomföra denna del av expeditionen. Även den planerade framstöten mot en så hög nordlig latitud som möjligt fick man avstå ifrån, även om drömmen kvarstod.

AL

Litteratur

  1. Chydenius, K. "Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 under ledning af Otto Torell", Stockholm, 1865.
  2. Chydenius, K., "Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861, under ledning af Otto Torell", Stockholm, 1865 (E-BOK)
  3. Frängsmyr, T. Gestalter i svensk lärdomshistoria 2, Otto Torell (1828-1900). Lychnos, s.73-88, 1985.
  4. Nathorst, A.G. Otto Torell. Den vetenskapliga polarforskningens grundläggare. Ymer s.455, 1900.
  5. Nelje, G., "Otto Torell : en skildring av Varbergssonen Otto Torells liv och gärning (1828-1900)", Varberg, 1998

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:18

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen