Göteborgs universitetsbibliotek: Spetsbergsexpeditionen 1872-1873

Spetsbergsexpeditionen 1872-1873

Redan efter 1868 års expedition hade Oscar Dickson för A.E. Nordenskiöld förklarat sig villig att finansiellt understödja nya polarprojekt och i början av år 1870 vände sig därför Nordenskiöld till honom med en längre framställan om önskvärdheten av en ny svensk polarexpedition vari han skisserade de tänkta uppgifterna för expeditionen. I planen ingick att upprätta en station så långt norrut som möjligt på Spetsbergen, övervintra där, och sedan under året därpå göra en framstöt mot nordpolen. ”Den nya expeditionen omfattades i Göteborg med så stort intresse att de begärda medlen redan kort därpå voro insamlade” skrev Frans Reinhold Kjellman i sin redogörelse för expeditionen. Bidrag inflöt, förutom från Oscar Dickson även från bl.a. James, Robert och Charles Dickson, David Carnegie, John West Wilson, Johan Jakob Ekman och Oscar Ekman. Till expeditionsfartyg utsågs postångfartyget Polhem samt briggen Gladan, vilka ställdes till expeditionens förfogande av Kungl. Maj:t samt även ångbåten Onkel Adam, förd av kofferdikapten Leonard Clase från Onsala. Expeditionsmedlemmar var, förutom A.E. Nordenskiöld (1832-1901), docenten Frans Reinhold Kjellman (1846-1907) från Uppsala, docenten August Wijkander (1849-1913) (senare känd som professor och rektor vid Chalmers), läkaren och fotografen Axel Enwall (1844-1912) samt den italienske marinlöjtnanten Eugenio Parent (1845-1885). Chef på Polhem var för övrigt den sedermera berömde Louis Palander (1842-1920) som några år senare, 1878-1880, med Nordenskiöld genomseglade Nordostpassagen.

Planerna för expeditionen var att upprätta en vinterstation på Sjuöarna eller så långt norrut på Spetsbergens nordkust som möjligt. Här skulle man under övervintringen utföra astronomiska, geomagnetiska och meteorologiska observationer m.m. Tanken var även att man under våren 1873 skulle med hjälp av slädar försöka tränga fram mot norr över polarisen för att uppnå en så hög nordlig latitud som möjligt. Man skulle även under sommartiden bedriva biologiska och geologiska forskningar runt kusten av norra Spetsbergen.

Tillrustningarna gick nu snabbt och den 4 juli 1872 lade man ut från Göteborgs hamn. ”Sakta styrde vi ut mellan de hundratals fartyg, som lågo på redden, och sade Göta elfs drottning ett långt farväl” skriver Kjellman. Den 2 augusti var man i Green Harbour på Spetsbergen, varifrån Nordenskiöld skriver till Oscar Dickson ”Herr Grosshandlare. Jag begagnar det tillfälle, som erbjuder sig om några dagar att härifrån afsända bref till Sverige med ångbåten’Mimer’ att lemna Eder en redogörelse för expeditionens gång hittills. Gudskelof, jag kan härvid börja med: ’Allt gott och väl’. Dock stötte expeditionen snart på en hel del problem av skilda slag bl.a. i form av ishinder, vilka gjorde att man inte kunde upprätta vinterstationen där man ursprungligen tänkt sig utan fick välja Mosselbukten, belägen längre söderut på nordvästra Spetsbergen. Av de 40 medförda renarna, vilka man tagit med för att använda som dragdjur, rymde 39 stycken redan i ett tidigt skede. Nordenskiöld säger i sin självbiografi om expeditionen att ”vi denna gång följdes af en ständig otur.”

Som om inte detta var nog uppenbarade sig 57 stycken norska fångstmän som blivit infrusna och som hoppades att få husrum och mat över vintern hos Nordenskiöld. Till råga på allt blev de två fartygen som eskorterat expeditionen från Göteborg, och som enligt planen skulle ha återvänt före vintern, även de infrusna utanför Mosselbukten vid vinterstationen, vilken man efter expeditionsfartyget kallade för Polhem. Detta innebar att man förutom de 21 personer som enligt planerna skulle övervintra, nu var hela 67 personer och med fångstmännen inräknade blev det 124 stycken.

Polhem 1873

Expeditionsfartyget Polhem vid Mosselbukten 1873 Foto: Axel Enwall

Situationen var kritisk och i Sverige ökade oron eftersom varken Gladan eller Onkel Adam hade återkommit. Oscar Dickson gick ut med ett erbjudande om 100 000 kronor till en undsättningsexpedition. Denna sköts dock på framtiden. Redan i ett tidigare skede hade emellertid Nordenskiöld skickat iväg en del av fångstmännen till det så kallade Svenskhuset på Kap Thordsen vid Isfjorden för att övervintra där. Trots rikliga förråd omkom under vintern samtliga av de 17 man som tog sig fram dit, möjligen på grund av skörbjugg. Nya rön (2008) visar emellertid att de förmodligen har avlidit av blyförgiftning. De kvarvarande fångstmännen utanför Mosselbukten lyckades i november få loss sina fartyg ur isen och nådde lyckligt fram till Hammerfest och Tromsö i Norge.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa, men man hade man inget val och övervintringen skedde i det för ändamålet uppförda huset och ombord på fartygen. Förhållandena var många gånger svåra med kyla och skörbjugg och två man dog under vinterns lopp dock inte av denna sjukdom. På våren och försommaren 1873 genomförde Nordenskiöld och Palander tillsammans med nio man en större undersökning av Nordostlandets inlandsis, för övrigt den första som gjorts. Detta område var vid den här tiden närmast okänt och därför naturligtvis extra intressant ur forskningssynpunkt. Man gick med slädar först upp till Sjuöarna och sedan österut längs Nordostlandets kust ungefär till Cap Bruun där man steg upp på den fasta inlandsisen och vände över denna västerut via Wahlenbergfjorden till Mosselbukten dit man återkom den 29 juni. Under färden över inlandsisen riskerade man hela tiden att ramla ned i glaciärsprickor, något som hade varit ödesdigert om det inträffat. Flera gånger trampade man igenom men räddades av att man blev hängande i slädarnas dragselar. Man besvärades även emellanåt av ihållande dimma.

Den tänkta framstöten mot Nordpolen, eller en högsta möjliga nordlig latitud, fick man dock skrinlägga på grund av ogynnsamma isförhållanden och efter ytterligare vetenskapliga arbeten under sommaren var man den 29 augusti tillbaka i Göteborg. Den svenska expeditionen till Spetsbergen 1872-1873 var därmed till ända. Tyvärr hade den drabbats av flera motgångar och blivit avsevärt dyrare än planerat. Till resultaten hör en serie mätdata inom meteorologi, geomagnetism och marinbiologi insamlade under ett helt års observationer. Vidare ökades kännedomen om Nordostlandets norra kust och inlandsisen på Nordostlandet. Denna expedition var den sista som Nordenskiöld genomförde med Spetsbergen som mål. Hädanefter kom andra områden i Arktis att tilldra sig hans huvudintresse.

AL

Litteratur

  1. Erikson, C.B. Kapten Clases dagbok från svenska polarexpeditionens övervintring 1872-73, Ymer, s.81-92, 1936.
  2. Kish, G. "North East Passage. Adolf Erik Nordenskiöld. His life and times", 1973.
  3. Kjær, K-G., Aasebø, U., Hultgreen, Tora. The tragedy at Kapp Thordsen, Spitsbergen, 1872–1873. Could lead poisoning have been the cause?, Polar Record, 46 (238), s.200-209, 2010
  4. Kjellman, F.R. "Svenska polar-expeditionen år 1872-1873 under ledning af A.E. Nordenskiöld", Stockholm, 1875
  5. Kjellman, F.R. "Svenska polar-expeditionen år 1872-1873 under ledning af A.E. Nordenskiöld", Stockholm, 1875, E-BOK (PDF Runebergprojektet)
  6. Nordenskiöld, A.E. Redogörelse för den svenska polar-expeditionen 1872-1873. (Bihang till Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar, II:18, Stockholm, 1875
  7. Nordenskiöld, A.E. Redogörelse för den svenska polar-expeditionen 1872-1873. (Bihang till Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar. Vol. 2, No 18. 1875.)(E-BOK)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2017-04-19 14:33

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen