En bortglömd polartragedi. Så kan man utan överdrift karakterisera den svenske botanisten Johan Alfred Björlings (1871-1892) och hans kamrat uppsalastudenten Evald Götrik Kallstenius (1868-1892) expedition till området kring Smiths sund sommaren och hösten 1892. Björling hade som förste svensk bestigit fjället Kebnekaise 1889 och därefter deltagit i Gustaf Nordenskiölds (1868-1895) expedition till Spetsbergen 1890. Året därpå gjorde Björling en enmansexpedition till nordvästra Grönland och tanken var nu att fortsätta de studier han påbörjat föregående år och att i samband med det utforska den då mindre kända delen av polarbassängen norr om Nordamerika.

Från Stockholm reste man i maj 1892 via Göteborg till Liverpool varifrån man färdades vidare till S:t Johns på New Foundland, där man inköpte fartyget Ripple, en 37 tons skonert. Här lyckades Björling även hyra tre besättningsmän, Herbert McDonald, Gilbert Dunn och Karl Kann. Först den 24 juni kunde man lämna S:t Johns och gå mot Godhavn på Grönland dit man anlände den 28 juli. Man var med andra ord sent ute och man försökte i Godhavn att övertala Björling att uppskjuta sin expedition till påföljande år utan att lyckas.

Den 2 augusti seglade Ripple vidare över Mellvillebukten mot Cap York. Vad som senare hände expeditionen är i många avseenden höljt i dunkel. Viss information får vi genom några anteckningar av Björling vilka året därpå hittades på den ödsliga Careyön i Smiths sund av skepparen på valfångstfartyget Aurora. Man fann då även vraket efter Ripple strandat på ena sidan av ön. Björlings anteckningar består av tre brevkort och ett brev med upplysningar till eventuella eftersökningsexpeditioner. Han uppmanar på det första brevkortet medlemmar av amerikanen Robert Pearys expedition vilken uppehöll sig i nordvästra Grönland att lämna upplysningar till prästen i S:t Johns, Dr. Harvey.

På ett annat brevkort daterat 17 augusti skriver Björling: ”Besökte Sydöstra Cary-Island d. 16 Aug. 1892. Lämnade Godhavn den 2:e innevarande månad och seglade längs isen i Baffin’s Bay till den 13:e varpå jag (på) endast en dag seglade över Melville Bay till Kap York. En östlig storm nära sistnämnda plats drev mig åt väster och jag befann mig vid middagstiden nära Kap Parry från vilken plats jag seglade över till Cary-öarna för att förse mig med livsmedel från den engelska proviantdepån.” Dagen därpå har Björling gjort följande tillägg med blyerts: ”Sedan vi tagit ombord provianten från Nares depå, strandade skonerten ’Ripple’ på södra sidan av denna ö, där Ni skall finna oss i ett litet tält.- Ett nytt meddelande skall nedlägags här, innan vi lämnar ön.” Brevkort nummer tre lyder: ”Sedan jag förlorat fartyget och sålunda blivit tvungen att övervintra, lämnade jag denna ö den 27 aug. för att uppnå Foulke Fjord. Om jag skulle tvingas att därifrån gå till en annan plats skall vidare underrättelser nedläggas i Pandora Harbour. Inberäknat förråden från Nares härvarande depå, hoppas jag hava proviant nog för att uppehålla mig och mina följeslagare till juni månad 1893.”

Det sista meddelandet från Björling utgörs av ett lite längre brev skrivet den 12 oktober 1892:” Till besökare av sydöstra Carey-ön 1893. Som ni kan se av mina meddelanden har jag efter förlusten av mitt fartyg försökt att nå Foulke Fjord för att övervintra därstädes, men sedan jag nått Northcumberlandsön måste jag av flera skäl avstå från denna färd och återvända till Cary-ön. Tvingad av dåligt väder att dröja en längre tid på denna ö, anträder jag nu färden till eskimåerna vid Clarence Head eller Kap Farady å Ellesmerelandet. Som jag hoppas att en valfångare skall besöka Cary-ön nästa sommar för att undsätta mig och mina följeslagare, skall jag försöka att nå denna ö före den 1 juli. Skulle ingen intill den den 15 juli hava kommit hit måste jag om möjligt söka uppnå de danska kolonierna . Därför om ni besöker denna ö senare än den 1 juli och icke finner något meddelande från mig om min resa till de danska kolonierna, skulle jag vara Eder mycket tacksam om Ni ville gå till Clarence Head (50 engelska mil härifrån) där jag i ett stenkummel på den östligaste udden skall lämna ett meddelande om mitt och mina följeslagares öden under vintern.

Slutligen vill jag bedja Eder sända ett meddelande från mig till professor friherre A. E. Nordenskiöld i Stockholm eller till närmaste svenske konsul och tillika underrätta honom om var och när detta meddelande anträffades. Våra förråder skola, om jag icke kan anträffa eskimåer, icke räcka längre än till den 1 januari, såvida jag ej kan förstärka dem vid någon proviantdepå. Vi är nu fem man av vilka en är döende. Sydöstra Cary-ön den 12 oktober 1892. J.A. Björling Svensk naturforskare.”

Karta över Ellesmere Land efter John B Torbert, 1894 (PDF)

Vad som sedan hände vet vi tyvärr föga om. Björling tycks ha velat hålla sig till sin ursprungsplan och gått västerut i skeppsbåten mot Ellesmere Land istället för Grönlands kust där man sannolikt skulle träffa på folk och därmed klara sig. Det var alltså först sommaren 1893 som fångstfartyget Aurora besökte Careyön. Telegrammet om fynden nådde inte Sverige förrän i november samma år och då var det för sen på året för att utrusta en sökexpedition till området. Först 1894 hade tillräckligt med medel samlats in, bl.a. hade grosshandlaren Oscar Dickson i Göteborg bidragit med 5000 kronor, för att en efterforskningsinsats skulle kunna ske genom att jägmästaren Elis Nilsson bereddes möjlighet att medfölja en valfångare från Dundee vilken brukade besöka dessa farvatten. Elis Nilsson gjorde emellertid inga fynd som förklarade gåtan med expeditionens försvinnande. Senare samma år besöktes området på nytt då zoologen Axel Ohlin medföljde den s.k. Peary Auxiliary Expedition för att ånyo söka efter spår av den försvunna expeditionen. Man landsteg på Careyön där man tillvaratog en del föremål samt begravde på nytt den expeditionsmedlem som dött där 1892 och som Björling omtalar i sitt brev. Man gick därefter vidare över Smiths sund till Ellesmere Land där man besökte de av Björling omtalade platserna Cap Faraday och Clarence Head. På ingendera av platserna fann man minsta spår efter expeditionen. Sannolikt nådde Björling och Kallstenius aldrig fram hit utan omkom förmodligen i det isuppfyllda och svårforcerade Smiths sund på vägen mot Ellesmere Land.

Gravmonument Cary Island efter Henry G. Bryant

Axel Ohlin återvände hem och man kunde bara konstatera att expeditionen försvunnit och därmed rangera in den i raden av olösta polarmysterier. Kvar fanns de anhöriga som tvingades leva i ovisshet om vad som skett och med det svaga hoppet om eventuella framtida fynd vilka skulle kunna kasta ljus över gåtan. I efterhand har även kritik riktats dels mot Björling för att med bristfällig utrustning ha gett sig ut på ett företag han inte bemästrade och på det viset orsakat flera människors död, dels mot A.E. Nordenskiöld för att ha uppmuntrat Björling att gå in i ett alltför riskfyllt projekt.

AL

Litteratur

1. Bryant, H. G., The Peary Auxiliary Expedition of 1894. Bulletin of the Geographical Club of Philadelphia. Vol. 1, 1895
2. Jonasson, S-Å. "Björling-Kallstenius polarexpedition 1892. Minnesutställning på Kulbackens museum i Västervik 6 maj-2 september 1990", Västervik, 1990
3. Kallstenius, A."Tragedin Smiths sund. Björling-Kallstenius expeditionen 1892", Stockholm, 1966
4. Kjellström, R. Expeditionen som försvann. Om Björling och Kallstenius expedition till nordvästra Grönland 1892. Ingår i Kjellström, Rolf, Breven från Arktis. Några brev och dagböcker från Arktis 1834-1926, Stockholm, 2003
5. Nordenskiöld, A.E., Åtgärder för uppsökande och eventuelt undsättande af Björlings och Kallstenii expedition till Grönland. Ymer årg.14, 1894.
6. Nordenskiöld, G. Om Björlings och Kallstenii expedition till trakten af Smith Sound. Ymer årg.14, 1894.
7. Ohlin, A. "På forskningsfärd efter Björling och Kallstenius. Strödda dagboksanteckningar från en färd till Nordgrönland sommaren 1894", Stockholm, 1895