Göteborgs universitetsbibliotek: Två somrar i Norra Ishavet. A.G. Nathorsts expeditioner till Spetsbergen och nordöstra Grönland 1898 och 1899
Webbkarta

Två somrar i Norra Ishavet. A.G. Nathorsts expeditioner till Spetsbergen och nordöstra Grönland 1898 och 1899

Även på hemmaplan i Sverige började alltmer tankarna på någon form av eftersökningsexpedition för den 1897 försvunna Andréexpeditionen att ta fastare form. År 1898 genomreste journalisten Jonas Stadling stora områden på den Sibiriska tundran i avsikt att genom information från samojeder och andra folkslag som levde där vinna klarhet om expeditionens öde, dock utan resultat. Mera omfattande expeditionsplaner var emellertid på gång. Samma år avgick nämligen från Göteborg fartyget Antarctic under ledning av geologen och paleobotanisten A.G. Nathorst (1850-1921) till Spetsbergen för att jämsides med det brett upplagda vetenskapliga arbetet även spana efter Andréemännen. Expeditionen var planlagd redan tidigare, men fick nu ytterligare en angelägen uppgift. Även till Nathorsts resa hade Oscar Dickson tecknat ett större bidrag. Dickson avled emellertid hastigt den 6 juni 1897 och kom därför att postumt sponsra Nathorsts expedition vilken var upplagd som ett stort tvärvetenskapligt projekt med en kvalificerad forskargrupp. I den vetenskapliga staben ingick förutom Nathorst botanisterna Gunnar Andersson (1865-1928) och Henrik Hesselman (1874-1943), geologen och fotografen Axel Hamberg (1863-1933), kartografen Otto Kjellström (1855-1913), zoologen Gustaf Kolthoff (1845-1913), bakteriologen och läkaren Ernst Levin (1868-1934), zoologen Axel Ohlin (1867-1903) samt geologen Johan Gunnar Andersson (1874-1960), den sistnämnde sedermera känd som ”Kina-Gunnar” på grund av sitt omfattande arbete med arkeologiska utgrävningar i Kina.

Expeditionsledningen 1898 Bakre raden fr v : Johan Gunnar Andersson, Otto Kjellström, Gunnar Andersson, Henrik Hesselman, Axel Hamberg, Ernst Levin
Främre raden fr v: Emil Nilsson, Alfred Gabriel Nathorst, Gustaf Kolthoff, Axel Ohlin

Efter omfattande ombyggnader och upprustning av fartyget var man klar för avfärd. Denna expedition var till sin karaktär helt annorlunda än t.ex. Andrées expedition vars huvudsyfte var att med ny teknik göra nya geografiska upptäckter och uppnå spektakulära mål. Inför Antarctics avresa från Göteborg den 25 maj 1898 gavs en middag på Grand Hotel Haglund för expeditionsmedlemmarna varvid expeditionsledaren A.G. Nathorst bl.a. yttrade ”att polarforskningen i vår tid delar sig i olika grenar; en går ut på uppmätning af land och haf, hydrologiska och geologiska undersökningar, en annan på undersökning af växt- och djurlif, en tredje åter, den djärfva färden med nya samfärdsmedel in i det okända, hade nu Andrée till främste målsman”. Skeppare på Antarctic var den erfarne polarnavigatören Emil Nilsson (1850-1921). Han hade tidigare bl.a. seglat i Sibiriska farvatten och varit kapten på fartyget Sofia under A.E. Nordenskiölds expedition till Grönland 1883. Från Göteborg gick man till Tromsö och därifrån vidare till Björnön belägen i Ishavet mitt emellan Nordkap och Spetsbergen. Nathorst hade tidigare, år 1870, besökt denna ö och ville nu återvända för att följa upp vissa geologiska iakttagelser gjorda då. Man gynnades av gott väder och under tiden 13-20 juni genomförde man ett omfattande vetenskapligt program inom områdena geologi, zoologi och kartografi.

Från Björnön gick man sedan vidare norrut mot området kring Bellsund på södra Spetsbergen. Betydande botaniska och zoologiska samlingar gjordes och den långsträckta Van Mijenfjorden kartlades av Otto Kjellström. Med fotogrammetriska metoder kartlade Axel Hamberg även en sidofjord till Van Mijenfjorden vid namn Van Keulenfjorden. Härifrån gick man via en avstickare till Isfjorden vidare mot ögruppen Kung Karls Land. Denna ögrupp hade siktats redan av den svenska expeditionen 1864 då i tron att det var det s.k. Giles Land d.v.s. det som idag kallas Vitön. Nathorst ville nu besöka dessa öar i syfte att utföra mera djupgående forskning och under två veckor i augusti bedrevs ett omfattande forskningsarbete inom olika discipliner. Nathorst var speciellt intresserad av detta område eftersom man såg det som en sammanbindande länk mellan Spetsbergen och det längre österut belägna Frans Josef Land. Ursprungligen hade Nathorst även tänkt sig att utsträcka expeditionens studieområde till denna ögrupp bl.a. för att där vid sidan om geologiska studier även söka efter Andréemännen. Emellertid möter man den 12 augusti fångstfartyget Frithjof på väg från Frans Josefs Land. Skepparen, kapten Johan Kjeldsen, berättade då att man sökt av hela södra delen av arkipelagen och även kontrollerat den depå som upplagts för Andrées räkning där utan att finna några spår av ballongfararna. Detta gjorde att Nathorst beslöt att inte gå mot Frans Josefs Land utan man riktade nu blickarna mot den norra delen av Spetsbergen. På morgonen den 18 augusti närmar man sig den helt istäckta Vitön belägen öster om Nordostlandet på Spetsbergen. Vädret klarnade upp och man gjorde en kort landstigning på den nordöstra udden där istäcket inte nådde ända ned till vattnet. Nästa morgon gick Nathorst, Kolthoff och J.G. Andersson iland på den sydöstra udden som även den var isfri. Vegetationen var ytterligt sparsmakad och efter att ha samlat in en del prover återvände man till fartyget. Vad man då inte visste var att man här var mycket nära Andrée-gåtans lösning. Under snön låg nämligen kvarlevorna av Andrée och hans kamrater samt en mängd utrustning från expeditionen som man släpat med sig över polarisen sedan man tvingats landa med ballongen efter endast drygt två dygn i luften. Under enorma strapatser arbetade man sig därefter söderut, först mot depån på Frans Josefs land, sedan mot Sjuöarna på Spetsbergens norra kust. Ingendera platsen lyckades man emellertid att nå fram till, och i början på oktober 1897 tog man sig i land på Vitön där samtliga omkom efter en kort tid.

Från Vitön gick Antarctic vidare norrut mot de ovan nämnda Sjuöarna. Man gick iland på de nordligaste av dem, Karl XII-ön och den närliggande mindre ön Drabanten för geologiska studier. Härifrån stävade man vidare västerut och besökte den 26 augusti Danskön på nordvästra delen av Spetsbergen där resterna av Andrées basläger från året innan fanns kvar. Sedan man gjort några lodningar utanför Amsterdamön styrde man söderut och den 7 september var man tillbaka i Tromsö efter att som första svenska fartyg ha kringseglat hela Spetsbergen.

Antarctic lämnade 1898 Vitön och Spetsbergen utan att hitta några spår efter Andrée, och man svävade alltså ännu i okunnighet om huruvida Andrée och hans män fortfarande levde. Polarforskaren Fridtjof Nansen hade framfört tankar om att dessa möjligen kunde ha drivits med isen ner mot nordöstra Grönland och där tagit sig iland. Mot bakgrund av detta så utrustades sommaren 1899 en expedition dit, även denna gång med A.G. Nathorst som chef och med Antarctic som expeditionsfartyg. På samma sätt som förra gången stod göteborgska mecenater som Robert Dickson, August Röhss och bruksägare M.W. Rhedin i Surte för betydande bidrag till expeditionens kostnader. Expeditionen hade dessutom föregåtts av ett upprop från A.G. Nathorst vari han i likhet med Nansen hävdade att man efter förra sommarens resultatlösa sökande på och kring Spetsbergen nu även borde undersöka de nordöstliga och föga besökta delarna av Grönland för att på detta sätt en gång för alla få visshet huruvida Andrée-expeditionen hade nått dessa områden och eventuellt förolyckats där. Man inriktade sig på området mellan 70 och 76 grader nordlig bredd eftersom detta område var rikt på vilt av olika slag och därmed skulle möjliggöra för en expedition att överleva i flera år. I likhet med den föregående expeditionen ingick även denna gång en stab av vetenskapsmän. Förutom Nathorst medföljde botanisten och kartografen Per Dusén (1855-1920), jägmästaren Elis Nilson (1863-1914), meteorologen och oceanografen Filip Åkerblom (1869-1942), zoologen Ivar Arwidsson (1873-1936), läkaren Josef Hammar (1868-1927) samt konservatorn Hilmer Skoog (1870-1927).

Den 20 maj 1899 lämnade Antarctic Stockholm och gick mot Grönland. På vägen dit passerade man vulkanön Jan Mayen där man lyckades landstiga. Detta var första gången en svensk expedition besökte ön. År 1863 hade den svenske zoologen August Quennerstedt (1837-1926) vistats i området ombord på en norsk sälfångare, men inte beretts tillfälle att landstiga på ön. Nu fick man möjlighet att bedriva vetenskapliga forskningar under tolv dagar mellan den 12 och 24 juni då man lämnade ön för att gå mot Östgrönland. På kvällen den 24 juni nådde man fram till iskanten och började försöken att leta sig in mot land. Man var tidigt ute såtillvida att man sällan når in till kusten före början av juli månad på grund av isläget. Man rörde sig sakta upp efter kusten och sammanträffade den 30 juni med valfångaren Balaena. Denna hade varit nära inne vid kusten vilket gav hopp om landstigning. Expeditionen befann sig nu i området kring Pendulumön och den lite längre norrut belägna Shannonön. Detta område hade tidigare besökts av en tysk expedition 1869-1870 vilken utfört viss kartläggning. Man hade då upptäckt den s.k. Franz Josef Fjord vilkens hela utsträckning emellertid fortfarande var okänd. Under flera veckor utforskade och kartlade nu den svenska expeditionen området kring Franz Josef Fjord, vilken befanns vara avsevärt längre än man förut trott. Man träffade också på lämningar av mycket gamla eskimåboplatser. Tyvärr fann man inga spår efter Andrée utan tvingads konstatera att expeditionen sannolikt aldrig hade nått fram till dessa kuster. Området är mycket anslående med de imponerande fjälltopparna Payerspitze och Teufelschloss. Huvuddelen av tiden åtgick till kartering från fartyget av Franz Josef Fjordens förlängning och intilliggande fjordarmar. Detta gjorde tyvärr att man inte kunde landstiga så ofta som önskvärt vore vilket i sin tur fick till följd att andra vetenskapsdiscipliner fick i någon mån stå tillbaka.

Den 30 augusti lämnade man Grönland och gick mot Sverige dit man återkom den 17 september efter en lyckad expedition med mycket givande resultat framför allt inom området kartografi, men även inom geologi, zoologi och botanik gjordes betydande forskningar.

Antarctic uppehöll sig alltså i nordöstra Grönland under sommaren 1899 och man återvände hem med rika vetenskapliga skördar, dock utan att ha sett minsta spår av Andrée. Efter denna sista insats kom Andrée-expeditionen alltmer att falla i glömska och rangeras in i facket olösta polarmysterier. Några flytbojar som utkastats av Andrée och vilka under de följande åren spolades upp på nordnorska kusten och på Island kastade heller inget nytt ljus över expeditionens öde. Facit har vi idag. Det skulle i själva verket dröja ända till sommaren 1930, som var ovanligt varm och isfri, innan lägret på Vitön upptäcktes av några norska fångstmän och gåtan därmed fick sin lösning.

AL

Litteratur

  1. Andersson, J.G. "Antarctic.Stolt har hon levat, stolt skall hon dö", Stockholm, 1944
  2. Barr, S. "Kulturminner på Jan Mayen.Historical remains on Jan Mayen", Norsk polarinstitutt. Meddelelser nr 108, 1985
  3. Nathorst, A.G. Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899, Ymer, sid. 115-156, 1900
  4. Nathorst, A.G. Kung Karls Land, Ymer sid.1-32, 1899
  5. Nathorst, A.G. Om 1898 års svenska polarexpedition, Ymer, sid.321-348, 1898
  6. Nathorst, A.G. "Två somrar i Norra Ishafvet", I-II, Stockholm, 1900
  7. Nathorst, A. G., "Två Somrar i Norra Ishafvet, Första delen: Kung Karls land, Spetsbergens kringsegling, Stockholm, 1900 (E-BOK)
  8. Nathorst, A. G., "Två somrar i Norra Ishafvet, Senare delen, Spanande efter Andrée i Nordöstra Grönland", Stockholm, 1900 (E-BOK)

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:18

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen