Göteborgs universitetsbibliotek: Ymer-80 expeditionen

Ymer-80 expeditionen

Efter det Internationella Geofysiska året 1957/58 genomgick Sverige en relativt passiv period när det gäller polarforskning. En uppryckning kom först i samband med firandet av Vegaexpeditionens 100-årsjubileum. Firandet av Vegaexpeditionens historiska bragd har alltid tjänat som en anledning till återblick och självrannsakan. Så var det 1930 då J. Gunnar Andersson höll sitt berömda Vegatal vari han kritiserade det dåtida svenska forskarsamhället för det bristande intresset för polarområdena som visats efter första världskriget. Denna gång förändrades situationen radikalt i augusti samma år då den norska kombinerade fångst- och forskningsexpeditionen med ishavsskutan m/s Bratvaag råkade komma till Vitön och upptäckte Andréemännens kvarlevor. Så fort Andrées dagböcker och de andra skriftliga dokumenten anlänt till Stockholm satte man igång att redigera dem för att kunna ge ut dem. Hans W:son Ahlmann som ledde arbetet tog också tillfället i akt att påbörja ett antal polarexpeditioner, först och främst till Arktis men genom ett gediget diplomatiskt arbete senare lades även grunden för Sveriges återkomst till Antarktis (se NBSX).

Sommaren 1980 kom den nya vändpunkten. Till minnet av Vegaexpeditionens hundraårsjubileum lanserades nu en stor och viktig polarexpedition med destination Arktis. Nu kom en viktig vändpunkt som åter placerade Sverige på polarforskningens karta. En stor expedition lanserades. Fokus var på Arktis. Den genomfördes med statsisbrytaren Ymer vilken tjänstgjorde både transportmedel och forskningsplattform, vilket var en innovativ idé. Ymer representerade det senaste i dåtidens nya teknologi. Det blev den dittills största svenska satsningen, 119 forskare och tekniker deltog. Merparten kom från Sverige men inte mindre än en tredjedel hade sin hemvist i åtta andra länder. Samarbetet med Norge och Danmark var synnerligen viktigt.

Jämsides med det stora vetenskapliga intresset från svensk sida fanns även politiska och militärstrategiska intressen att verka för en öppna havets politik vid en tidpunkt då flera länder hade eller höll på att etablera en 200 sjömil bred ekonomisk zon från sina kustområden. När de nya zonerna etablerades blev endast ett litet område längst upp vid Nordpolen ”det fria havet” dit man inte kunde ta sig utan att färdas över ett annat lands ”nationella zon”. Som ambassadör Bo Johnson Theutenberg framhöll 1982 på Kungl. Vetenskapsakademiens konferens ”Polaråret 100 år”: ”Självfallet är det dock resursutvinningen som nog är den viktigaste faktorn även här. Arktis har enorma olje- och gasförekomster. En stor del av dessa finns i den sovjetiska delen samt i Barents hav och Svalbardområdet” (Theutenberg 1982). En annan viktig aspekt som anförs är oron för miljön i ett fragilt område som Arktis. Vidare nämns svensk teknik och industri som ”anses ha ett intresse att komma in på framtidsorienterade områden…. Offshore är framtidens teknik, och tillsammans med teknik för ’deep-sea drilling’, vilket blir aktuellt för både Arktis och Antarktis del, bör svensk industri kunna delta i denna utveckling. Från svensk sida bör man återinföra någon form av framtidsplanering. En sådan planering hänger, enligt Theutenberg intimt samman med forskningsfrågorna och grundforskning.” (Theutenberg 1982).

Från norsk och dansk sida erhölls snabbt nödvändiga tillstånd för provtagningar på respektive del av kontinentalsockeln men Sovjetunionen nekade till motsvarande verksamhet varför vissa justeringar fick göras i expeditionens ursprungliga vetenskapliga plan. Denna plan gick ut på att delvis följa Vegas spår för ett hundra år tidigare, men sedan korsa Berings Sund, föra in på Kanadas norra skärgård för att följa den mot Grönland. När detta nu inte var möjlig bröts rutten upp i två helt andra faser. Under expeditionens första del (24 juni - 6 augusti) fokuserades framförallt på oceanografi och biologiska studier medan några geovetenskapliga grupper landsattes för att bedriva glaciologiska och geomorfologiska studier som byggde vidare på tidigare forskning kring Nordaustlandet och ett antal mindre öar i Svalbardgruppen. Expeditionens andra fas (9 augusti - 24 september) koncentrerades på maringeologi och geofysik för att öka kunskapen om den arktiska havsbottnen längs fartygets långa route från Tromsö till Spetsbergen, vidare till nordöstra Grönland och sedan tillbaka till och runtomkring västra och norra Svalbard samt i närheten av Frans Josefs Land på återvägen till Tromsö (se kartan). En del av dessa studier innefattade bottenprov och seismiskt arbete och hade bäring på den samtida diskussion om den arktiska havsbottens beskaffenhet och tektoniska spörsmål. Den vetenskapliga rapporteringen blev omfattande och expeditionen fungerade också som en viktig träningsplats för en ny generation polarforskare.

Ymer 80 routemapYmer färdrutt 1980

Ymer-80 expeditionen är en viktig händelse i svensk polarhistoria. Den representerade en helt ny typ av polarexpedition. Framgången bidrog till en mer stabil konvergens mellan forskarnas, politikernas och allmänhetens intresse för polarfrågor. Det momentum som skapades togs denna gång tillvara och tjänade som grundval för en institutionalisering av svensk polarforskning i form av myndigheten Polarforskningssekretariatet (ledd av Anders Karlqvist) som i samspel med universiteten kunde realisera den framtidsplanering ambassadör Theutenberg efterlyst. Bland frukterna som sedan skördades må nämnas etablerandet av forskningsstationerna Svea och Wasa på Dronning Maud Land, Antarktis, Sveriges inträde i SCAR och Antarktiska fördraget, vidgat samarbete med polarforskare i andra länder samt de årligen återkommande expeditionerna inom ramarna för de arktiska respektive antarktiska forskningsprogrammen (SWEDARCTIC and SWEDARP 2011—2015).

AE

Litteratur

  1. "Expedition Ymer -80", Ymer, Stockholm, 1981
  2. Liljequist, G.H., With an icebreaker in the Polar Sea The expedition Ymer-80 i "High Latitudes. A History of Swedish Polar Travels and Research", Stockholm, pp. 575-582, 1993
  3. Johnson Theutenberg, B. Polarområdena i politik och folkrätt i "Polarforskning förr, nu och i framtiden", ss. 40-70, Stockholm, 1982
  4. Schytt, V. Ymer-80: A Swedish expedition to the Arctic Ocean, Geographical Journal, Vol 149, No. 1, 22 - 28, 1983
  5. Sundman, P. O. "Ishav : isbrytaren H.M.S. Ymers färd i polarhavet sommaren 1980", Stockholm, 1982

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2018-07-04 11:40

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen