Svensk polarforskning

Sveriges geografiska läge i norra Europa med en del av sitt territorium ovanför den norra polcirkeln (66 grader nordlig bredd) har gjort att man där sedan länge intresserat sig för arktiska och subarktiska områden. Detta intresse har motiverats av både kommersiella och vetenskapliga skäl. På samma sätt som i Norge, Finland och Ryssland finns dessutom även i Sverige en arktisk urbefolkning, nämligen samerna. Under senare år har också nordkalottområdet kommit i brännpunkten på ett helt annat sätt än tidigare. Detta på grund av de stora naturresurser i form av fossila bränslen, metaller m.m. som nu i allt högre grad kan bli exploaterbara i samband med den genom de pågående klimatförändringarna ökade avsmältningen av polarisarna.

Den svenska närvaron i polarområdena har som sagt haft både kommersiella och vetenskapliga bevekelsegrunder. Ofta har dessa intressen verkat hand i hand och på det viset dragit nytta av varandra. Redan Carl von Linné insåg fördelarna av detta och sände därför flera av sina lärjungar ut i världen med t.ex. Svenska Ostindiska kompaniets fartyg för att genom insamlade av naturalier i främmande länder berika vetenskapen. Den förste svensk som på detta sätt besökte högarktiska områden var Linnélärjungen Anton Rolandson Martin (1729-1786). Denne fick år 1758 möjlighet att med hjälp av ett stipendium från Kungliga Vetenskapsakademien medfölja ett fartyg tillhörigt Grönländska kompaniet i Göteborg till Spetsbergen och farvattnen däromkring. Tyvärr gavs inte Martin så många tillfällen att gå iland, utan hans observationer fick huvudsakligen utföras från fartyget. Dessa sammanställdes sedan till några vetenskapliga arbeten vilka trycktes i Vetenskapsakademiens handlingar efter hemkomsten. Hans resejournal från färden betitlad Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen publicerades i tidskriften Ymer 1881.

Anton Rolandson Martin fick emellertid inga omedelbara efterföljare i Sverige, utan det kom att dröja närmare 80 år innan näste svenske vetenskapsman kom att besöka Arktis. År 1837 reste nämligen zoologen Sven Lovén (1809-1895) till Spetsbergen ombord på ett norskt fångstfartyg. På grund av motgångar av olika slag motsvarade inte resan Lovéns förväntningar fullt ut, men den kom ändå att utgöra ett slags avstamp för vidare svenska forskningar i Arktis under de följande årtiondena. Lovén gjorde alltså endast en resa till polarområdet, men flera stod på tur att följa i hans fotspår. Den förste att ta vid var geologen Otto Torell (1828-1900) som år 1861 kom att organisera och leda den första svenska tvärvetenskapliga polarexpeditionen. Torell hade tidigare bl.a. besökt Island och Grönland. Målet 1861 var Spetsbergen och under sommaren detta år genomfördes ett ambitiöst vetenskapligt program inom ett antal discipliner på olika delar av ögruppen och man återvände till Sverige med rika resultat. Den lyckade expeditionen under Torell 1861 gav incitament att utrusta nya polarexpeditioner. Emellertid kom Torell i och med 1861 års expedition att lämna aktiv fältforskning och initiativet övergick till den som kom att bli frontfiguren inom svensk polarforskning för flera decennier framåt, nämligen Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901). Han ledde under de närmaste åren flera expeditioner till Spetsbergen (1864, 1868, 1872-1873) samt till Grönland (1870, 1883). De första svenska expeditionerna till Arktis betalades huvudsakligen med allmänna medel. Tiderna förändrades dock och statens intresse för att finansiera kostsamma polarprojekt minskade successivt under 1860-talet. Initiativet gled därför alltmera över till privata finansiärer framför allt förkroppsligade i den göteborgska grosshandlarkretsen med Oscar Dickson i spetsen samt kung Oscar II.

I samband med att kunskaperna och kännedomen om arktiska områden ökade så blev man naturligtvis även medveten om dessa områdens potential beträffande naturresurser av olika slag. De olika aktörernas sponsring av polarexpeditionerna skall alltså inte betraktas som enbart oegennyttigt mecenatskap utan ses mot bakgrund av ovanstående faktorer. Förutom fångst av olika slag såg man även möjligheter för framtida utvinning av kol, fosfater, gips och mineraler. En viktig faktor i sammanhanget var också att andra halvan av 1800-talet var en tid av nationalism och hyllande av geografiska upptäckter, i synnerhet i polarområdena. Att få sitt namn knutet till viktiga upptäckter genom att finansiera expeditioner hade därför naturligtvis ett stort prestigevärde.

Vid den här tiden hade Spetsbergen (Svalbard) ännu ingen nationell tillhörighet utan var ett Terra Nullius, d.v.s. ett ingenmansland. Att på olika sätt signalera sin närvaro, dels genom namngivning, men framför allt genom att bedriva forskning eller prospektering var därför nödvändigt för att hävda sina intressen i området. Detta kunde gå till så att man regelbundet utsände expeditioner med olika syften vilka i sin tur placerade ut exempelvis skyltar eller utrustning s.k. aktanter i landskapet och därigenom markerade revir av olika slag. Företeelsen blev än mer accentuerad under 1900-talets första decennier då man på allvar började få upp ögonen för de omfattande kolresurser som upptäckts på Spetsbergen. Detta orsakade närmast Klondike-liknande förhållanden till en början, något som sedermera reglerades genom den s.k. Spetsbergen-traktaten 1925 i vilken Norge tillerkändes suveräniteten över ögruppen, dock med rätt för signatärmakterna att bedriva verksamhet som prospektering eller liknande inom ramen för traktaten. Under 1900-talet har sedermera en omfattande gruvdrift bedrivits, framför allt av norska och ryska bolag. Även Sverige mutade in flera områden och bedrev kolbrytning på några ställen. Sveagruvan, som var den sista i svensk ägo såldes så sent som 1934 till Norge. Då hade dock brytningen legat nere i flera år på grund av dålig lönsamhet.

I flera avseenden kan 1900-talet betraktas som en nedgångsperiod beträffande svensk närvaro och svenska aktiviteter i polarområdena. Flera av de viktiga privatmecenaterna som Alfred Nobel, Oscar Dickson och kung Oscar II hade avlidit åren runt sekelskiftet och svensk polarforsknings nestor Adolf Erik Nordenskiöld gick ur tiden 1901. Politiska faktorer som unionsupplösningen med Norge spelade in samt även Första världskriget vilket ritade om kartan på flera sätt även om inte Sverige berördes direkt av några krigshandlingar. En ny tid stod för dörren och perioden med stora nationella privatexpeditioner var förbi. I linje med detta deltog Sverige både i den norsk-brittisk-svenska expeditionen till Antarktis 1949-1952 samt i det s.k. Internationella geofysiska året 1957-1958 med forskare på Spetsbergen. En omsvängning kom även successivt att ske i synen på Sveriges roll som polarnation framför allt genom utförandet av den omfattande tvärvetenskapliga polarexpeditionen Ymer-80 samt det år 1984 av riksdagen inrättade Polarforskningssekretariatet, en statlig myndighet vars uppgift är att i samarbete med andra nationer möjliggöra forskning i Arktis och Antarktis genom att bidra med planläggning och logistiskt stöd m.m. Genom detta har polarforskningen på nytt lyfts upp på den nationella agendan och Sverige kan därmed även vara en aktiv deltagare i det internationella samarbetet i polarområdena.

AL

Litteratur

1. Liljequist, G., "High latitudes : a history of Swedish polar travels and research", Stockholm, 1993
2. Wråkberg, U. "Vetenskapens vikingatåg : perspektiv på svensk polarforskning 1860-1930", Stockholm, 1999
3. Sörlin, S. "Polförskjutningar:internationella Polaråret 2007-2008", Stockholm, 2008 (PDF)
4. "European Research in the Polar Regions: Relevance, strategic context and setting future directions in the European Research Area", EPB (European Polar Board) Strategic Position Paper, Strasbourg, 2010 (PDF)
5. "Globalizing polar science : reconsidering the International Polar and Geophysical years", eds Launius, R.D., Fleming, J.R., DeVorkin, D.H., New York, 2010
6. Larsson, A. Porten mot polerna : Göteborg som utgångspunkt för svenska polarexpeditioner, Göteborg förr och nu, 30, s. 17-52, 2004
7. "Narrating the Arctic A cultural history of Nordic scientific practices" , eds Bravo, M and Sörlin, S. Canton, Mass., 2002
8. YMER, Tidskrift för Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Stockholm, 1881 (biografiska anteckningar om A.R. Martin samt dagboken) E-BOK
9. Holmlund, P. "Arktis i fokus : historiska fotografier från svenska polarexpeditioner"