Svenska Antarktisexpeditionen 1901 - 1903

Den svenska expeditionen till Antarktis 1901-1903 under ledning av Otto Nordenskjöld (1869-1928) var, trots sitt dramatiska händelseförlopp, en av Sveriges mest betydelsefulla polarexpeditioner i vetenskaplig mening. Expeditionsfartyget Antarctic lämnade Göteborg den 16 oktober 1901 Göteborg för att via Buenos Aires gå vidare mot den Antarktiska halvön där man i februari 1902 upprättar ett basläger på ön Snow Hill och inrättar sig för övervintring. Under tiden skall expeditionsfartyget ägna sig åt vetenskapligt arbete i havsområdet runt Falklandsöarna, Sydgeorgien och besökte även Tierra del Fuego.

När Antarctic sedan skall hämta övervintrarna visar det sig emellertid att isläget är för svårt för att nå fram till Snow Hill. Därför sätts tre man iland för att till fots söka etablera kontakt med Nordenskjöld. De tre, Johan Gunnar Andersson, Samuel August Duse och Toralf Grunden misslyckas dock med att nå fram och tvingas därför i mars 1903 bygga en stenhydda på en plats kallad Hope Bay och där tillbringa vintern. Under tiden skruvas expeditionsfartyget Antarctic ner i isen och sjunker. Besättningen med bl.a. fartygschefen Carl Anton Larsen och göteborgsbotanisten Carl Skottsberg lyckas ta sig iland på Paulet Island och övervintra där. Expeditionen är därmed uppdelad i tre grupper utan kännedom om varandras belägenhet.

Efter att ha tillbringat sju månader i stenhyddan i Hope Bay lyckas de tre männen som övervintrat där slutligen att ta sig fram till Nordenskjöld på Snow Hill. Under tiden har både en argentinsk och en svensk undsättningsexpedition organiserats. Den 8 november 1903 når samtidigt, och utan vetskap om varandra, först några personer från det argentinska räddningsfartyget Uruguay och senare även en grupp övervintrare från Paulet Island fram till Snow Hill.

Bokomslag av Samuel August Duse

Dagen därpå överges baslägret och den 3 december är expeditionen tillbaka i Buenos Aires. Två dagar senare når den svenska undsättningsexpeditionen med fartyget Frithjof fram till Snow Hill där man läser ett kvarlämnat meddelande om expeditionens undsättning.

Trots att stora problem uppstod under genomförandet kan den första svenska expeditionen till Antarktis sägas ha varit mycket framgångsrik beträffande de insamlade vetenskapliga resultaten. Man gjorde bl.a.ett flertal intressanta fossila fynd av utdöda växter och djurarter och man bidrog även till den kartografiska kännedomen om den antarktiska halvön Grahams Land och dess närområden. Publiceringen av expeditionens forskningsresultat pågick ända in på 1920-talet.

AL

Litteratur

1. Andersson, J. G. "Antarctic. Stolt har hon levat, stolt skall hon dö", Stockholm, 1944
2. "Antarctic challenges. Historical and current perspectives on Otto Nordenskjöld’s antarctic expedition 1901-1903", Elzinga, A. (ed), Göteborg, 2004
3. Duse, S. A. "Bland pingviner och sälar. Minnen från Svenska sydpolarexpeditionen 1901-1903", Stockholm, 1905
4. Lewander, L. The Swedish relief expedition to Antarctica, Polar Record, 39 (207), s. 97-110, 2003
5. Nordenskjöld, O. m.fl. "Antarctic. Två år bland sydpolens isar", D.I-II, Stockholm, 1904
6. Nordenskjöld, O. a.o. "Antarctica or Two years amongst the ice of the South Pole", London, 1977