Göteborgs universitetsbibliotek: Organisationer och aktioner

Organisationer och aktioner

Innehåll

Fredrika-Bremer-förbundet | Svenska kvinnors vänsterförbund | Grupp 8 | Kvinnoligan | Arbetets kvinnor | Lesbisk kamp | Läs mer |

Under 1960- och 1970-talen grundades en mängd politiska organisationer i Sverige. Även kvinnorörelsen organiserade sig på ett nytt sätt. Det som var nytt både vad gällde politiska organisationer och den nya kvinnorörelsen var den starka vänsterorienteringen och sättet att arbeta. Man satsade på utåtriktad verksamhet, demonstrationer, aktioner och tidskriftsförsäljning på gator och torg.

Det hade naturligtvis funnits kvinnoorganisationer tidigare, likaväl som politiska organisationer, och de flesta av de stora politiska partierna hade särskilda kvinnoorganisationer.

Fredrika-Bremer-förbundet


Fredrika-Bremer-förbundet grundades 1884 av Sophie Leijonhufvud-Adlersparre, som i Fredrika Bremers anda ville fortsätta kampen för kvinnans frigörelse. Tillsammans med Rosalie Roos drev hon Sveriges första kvinnotidskrift Tidskrift för hemmet, 1859-1885. Hon bidrog själv med många artiklar, ofta under signaturen Esselde. Tidskriften bytte sedan namn till Dagny och 1913 till Hertha, efter Fredrika Bremers roman med samma namn. Tidskriften gavs ut till 1999 och därefter några år som nättidning. 2009 utgavs ett jubileumsnummer för att fira 150-årsdagen av Tidskrift för hemmets grundande. Fredrika-Bremer-förbundet är partipolitiskt och religiöst obundet, och har sedan starten 1884 varit öppet för både kvinnor och män.

 

Svenska kvinnors vänsterförbund

1914 bildade läkarna Ada Nilsson och Julia von Sneidern Kinberg föreningen Frisinnade Kvinnor.


Dess paroller var "Mot krigspsykos, för demokrati och kvinnors likställighet". Föreningen blev riksorganisation 1920 och bytte 1931 namn till Svenska kvinnors vänsterförbund, SKV. Kamp för fred har alltid varit en grundpelare i föreningens verksamhet. Mellan 1923 och 1936 gav man ut tidskriften Tidevarvet, som 1935 tog initiativ till "Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget". SKV deltog i namninsamlingen mot svenska atomvapen på 1950-talet och har senare kämpat mot kärnvapen. 1972 firade man tillsammans med Grupp 8 och Kvinnoligan Internationella kvinnodagen och sedan dess genomför man gemensamma aktioner 8 mars tillsammans med andra kvinnoorganisationer. Förbundets tidskrift Vi mänskor har utkommit sedan 1947.

 

Grupp 8


Den kvinnoorganisation som fick störst genomslag i Sverige var Grupp 8, som grundats av just åtta kvinnor 1968. Gruppen växte snabbt, först med lokalgrupper i Stockholm, sedan över hela landet. Man ville ha en icke- hierarkisk organisation, lokalgrupperna var självständiga, beslut fattades på stormöten och i stället för styrelse fanns ett "rullande" representantskap. Politiken fördes fram i tidskriften Kvinnobulletinen, som började utges 1971. Grupp 8 drev en mängd frågor - rätt till arbete, likalön, sextimmars arbetsdag för alla, daghem åt alla barn, fri abort, kamp mot pornografin. Grupp 8 återuppväckte firandet av Internationella kvinnodagen 8 mars.

 

8 mars 1971 demonstrerade ett tiotal kvinnor från Grupp 8 i Stockholm för bl.a. fri abort och fler daghem. 1972 höll Grupp 8 och SKV det första offentliga 8-marsmötet och redan året därpå arrangerades möten och demonstrationer på många andra orter. Internationella kvinnodagen blev sedan en årlig manifestation med allt fler deltagare i hela landet. 8 mars 1978 demonstrerade enbart i Stockholm cirka 2 000 personer. På det internationella planet deltog man i Kvinnornas international, med parollen "Systrar i hela världen, förena er!". Internt arbetade man med "consciousness-raising", för att höja den egna medvetenheten om manssamhällets och patriarkatets makt. Parollen var "Det personliga är politiskt!".

När Grupp 8 var som störst fanns det lokalgrupper på ett trettiotal platser i Sverige. Under 1980-talet minskade intresset för både politik och kvinnorörelse i landet, men Kvinnobulletinen fortsatte att komma ut ända till 1996.
Grupp 8 beskrivs utförligt i avdelningen Historik.

Feministiskt manifest 1973. Översättning ur Redstockings manifest.
Internationella kvinnodagen, demonstration i Göteborg 8 mars, fest i Folkets Hus, u.å.
Internationella kvinnodagen, demonstration i Göteborg 8 mars 1973.
Utvärdering av 8 marsdemonstrationen i Göteborg 1973.
Internbulletin 1973:2, omslag.
Rapport från Västra Gruppen, april 1973.
Demonstration 8 mars 1977 i Göteborg.

Kvinnoligan i Lund


Hösten 1970 bildade några kvinnor i Lund en kvinnogrupp som de kallade Kvinnoligan. Precis som Grupp 8 började denna kvinnogrupp med att en liten kärna av kvinnor, där flera varit organiserade i den politiska vänstern i Lund, diskuterade kvinnoförtryck, kvinnokamp och marxism. Ganska snart blev de dock inspirerade av de feministiska idéerna om medvetandehöjning och systerskap. En av medlemmarna i Kvinnoligan hade besökt kvinnorörelsen i USA och hade med sig hem material därifrån, bl.a. antologin "Sisterhood is Powerful : Anthology of Writings from the Women´s Liberation Movement". Denna litteratur svarade mot de behov som många av kvinnoaktivisterna efterlyste och några uttryckte det som att den slog "ner som en bomb". Det blev början till att organisera sig i basgrupper, där kvinnor diskuterade teman som modersrollen, könsrollspräglingen, bristande solidaritet mellan kvinnor, relationen till män, kvinnan som sexualobjekt och den ensamstående kvinnan. Detta gjordes utifrån bestämda texter om medvetandehöjning publicerade av kvinnorörelsen i USA. En av basgrupperna förklarade att det var början till en teoretisering kring dessa frågor för att "förstå problemens samhälleliga funktion." Därmed hade Kvinnoligan tagit till sig idén om att göra politik av kvinnors egna erfarenheter, dvs att det personliga är politiskt.

 

Medvetandehöjningen blev ett redskap för medlemmarna i Kvinnoligan att börja bryta traditionella föreställningar om vad som förväntades av en kvinna men också en möjlig väg till att börja förändra sitt liv. Syftet var att kvinnor skulle få ett ökat självförtroende och tillsammans med andra kvinnor börja organisera sig mot kvinnoförtrycket. Strategin blev att söka upp kvinnor i bostadsområden, organisera möten på bibliotek m.m. och samtala med andra kvinnor om deras erfarenhet av kvinnoförtrycket. Idén var att utveckla en kvinnosolidaritet.

I februari 1971 arrangerade studentaftonutskottet i Lund ett möte med rubriken "Kvinnokamp". Representanter från Rødstrømperne i Danmark, Women´s Liberation i London och Grupp 8 i Stockholm bjöds in till mötet som samlade över 1 000 personer, varav några män. Det här var det första kvinnomötet i sitt slag i Sverige. Från läktaren i kårhuset hade kvinnoaktivisterna täckt över porträtten av berömda män som Rydberg och Tegner och hängt banderoller med kvinnonamn som Rosa Luxemburg, Angela Davis och Sara Lidman. Affischer med texten "Systrar tillsammans är vi starka och vackra" och "Vi måste återerövra vår historia. Vi måste skapa en framtid" dekorerade salen. Podiet var draperat med en röd tygbanderoll med orden "Systerskap är makt", omgivna av kvinnotecknet med knytnäven.

Resultatet av mötet blev att åtskilliga kvinnor gick med i Kvinnoligan och under våren 1971 bildades flera basgrupper. När Kvinnoligan höll ett informationsmöte på Stadsbiblioteket i december 1971 kom över 400 kvinnor och många stod utanför eftersom de inte fick plats. Följande dag stod det i pressen: "Medan Kvinnoligan ropade om förtryck och manssamhälle satt männen utanför och passade barnen."

Kvinnoligan upplevde under en period en enorm tillströmning av nya medlemmar vilket samtidigt betydde kvinnogruppens nedgång. Kännetecknande för Kvinnoligans organisationsstruktur, liksom även för andra delar av kvinnorörelsen, var en anti-hierarkisk organisationsform som byggde på att alla skulle aktiveras, ingen skulle styra eller leda någon annan. Denna struktur fungerade dock inte alltid när det gällde att ta hand om alla de nya medlemmarna och många lämnade kvinnogruppen efter en kort period av aktivism. Parallellt med ökningen av medlemmar tog Kvinnoligan våren och sommaren 1972 initiativ till en målsättningsdebatt om vilket slags kvinnorörelse de skulle bygga. En diskussion som inte ledde framåt och som också ledde till att många lämnade organisationen. Redan hösten 1973 började Kvinnoligan upplösas.

Vid tiden för den nya kvinnorörelsens framväxt och utveckling i början av 1970-talet fanns det således två olika riktningar för kvinnokampen, en mer socialistfeministisk och en mer radikalfeministisk. Däremot blev dessa riktningar inte renodlade vare sig i Grupp 8 Stockholm eller i Kvinnoligan utan kvinnoaktivisterna i de båda grupperna lät sig influeras av varandra, vilket samtidigt ledde till spänningar om vilken strategi som var mest lämplig för kvinnokampen.

Arbetets kvinnor


Arbetets kvinnor bildades 1973 genom att en lokalgrupp bröt sig ur Grupp 8 i Stockholm. Dess huvudkritik var att Grupp 8 hade en felaktig syn på kvinnokampen, att den kunde förena alla kvinnor över klassgränserna. De hävdade att kvinnorörelsen måste vända sig till arbetarkvinnorna, eftersom dessa har minst att förlora och mest att vinna på att ta upp kampen mot klass- och könsförtrycket. En annan orsak till brytningen var att den feministiska inriktningen börjat få för stort utrymme, enligt Arbetets kvinnor. De menade att Grupp 8 lade större tonvikt vid det personliga förtrycket än vid den utåtriktade kampen med konkreta dagskrav.

 

En grundläggande kritik var även att Grupp 8 blivit allt mer teorilös. Därför började Arbetets kvinnor 1974 ge ut tidskiften Rödhättan som skulle föra en marxistisk kvinnodebatt. I denna publicerades texter av Clara Zetkin och Alexandra Kollontay, artiklar om arbetarklasskvinnornas historia och nuvarande situation. Vidare fanns artiklar om barnens situation, om antiauktoritär barnuppfostran och marxistisk pedagogik. Arbetets kvinnor fungerade främst som en studieorganisation men det bildades också en grupp för de LO-anslutna och en grupp för de TCO-anslutna kvinnorna som stöd i deras kvinnopolitiska arbetsplatsarbete. I Stockholm organiserade Arbetets kvinnor drygt 100 kvinnor och det bildades arbetsgrupper i Malmö med ett 20-tal medlemmar samt sympatisörer i Lund och Göteborg. I början av 1980-talet fick Arbetets Kvinnor en inriktning som allt mer liknade Grupp 8:s, med basgrupper och intresse för frågor kring sexualitet och feminism.

Lesbisk kamp


Som en särskild del av kvinnorörelsen framstod den lesbiska rörelsen. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, hade bildats redan 1950. Där engagerade sig de kvinnliga medlemmarna i egna grupper som Victoria i Stockholm och Göta i Göteborg, vilken senare bytte namn till Lesbiska ligan eller Liga Lesbia. När kvinnorörelsen tog fart var det många lesbiska kvinnor som kände att de hade mer gemensamt med denna än med de homosexuella männen. Den lesbiska kvinnorörelsen var också ett resultat av nordiskt lesbiskt samarbete. Vid det danska kvinnolägret Femö diskuterades lesbianism redan under det första lägret 1971. I Köpenhamn startades tidningen Kvinder-Kvinder 1972 av en lesbisk grupp.

 

Den nordiska lesbiska rörelsen fick sitt genombrott 1974 efter en konferens i Oslo. Där deltog lesbiska kvinnogrupper från bl.a. Malmö, Stockholm och Göteborg, vilket resulterade i bildandet av Lesbisk Front. 1975 hölls den andra nordiska lesbiska konferensen i Stockholm. En viktig del av dessa konferenser var att träffas och utbyta erfarenheter från det lokala arbete som bedrevs på de olika orterna. På konferenserna diskuterades även olika aktioner, det speciella förtrycket mot lesbiska, sexualitet och parrelationer.


En diskussion som fördes både inom den lesbiska rörelsen och inom den övriga kvinnorörelsen var huruvida den lesbiska kampen hörde ihop med den nya kvinnokampen. "Lesbisk kamp är kvinnokamp" blev för en del en kontroversiell paroll. På vissa orter var lesbiska kvinnor aktiva både inom Grupp 8 och i Lesbisk Front och inför 8 mars och enskilda aktioner samarbetade organisationerna ofta. Inom Lesbisk Front var kvinnorna organiserade i basgrupper som fungerade som medvetandehöjande grupper. I Göteborg fanns en studiecirkel där lesbianismen i skönlitteraturen studerades. Kvinnoaktivisterna från den lesbiska rörelsen var ofta initiativtagare och pådrivande i bildandet av kvinnohus på olika orter i Sverige från mitten av 1970-talet. De lesbiska grupperna genomförde många spektakulära aktioner, t.ex. porraktionen i Göteborg 1975, då man kastade in surströmming i torskarnas bilar, men man hade alltid ett seriöst syfte. De talade offentligt om tabubelagda ämnen och bidrog till att synliggöra en tidigare osynlig grupp. De olika grupperna agerade under namnet Lesbisk front fram till 1980 då man bytte namn till Lesbiska feminister.

 

Flygblad från Kvinnogruppen inom RFSL, Göteborg.
Lesbiska feminister - vad är det?
Vad är lesbisk front?

Läs mer

Fredrika-Bremer-förbundet
RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
SKV, Svenska kvinnors vänsterförbund

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2011-07-07 11:25

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen